Berlin baby - igen och igen!

Ok, det var ett tag sedan att jag skrev något här. Men jag har tränat. Och ätit choklad. Jag lovar.

Jag sprang halvmaran i Berlin i mars och därför får jag nyhetsbrev ibland. Lagom när det var höstlov och jag var så där avslappnat kom ett mail: hej, om du vill vara med i Berlin Marathon är det dags att gå med i lotteriet nu.

Jag vinner aldrig nåt i lotterier. Det är helt hopplöst. Klick klick klick så var jag med.

Igår kom beskedet. Jag har fått en plats!

Jag är en vinnare! Eller?

Jag får alltså betala 1000 spänn för att springa 42km. Grattis till vinsten!

Men jag ska två gånger till Berlin nästa år. I November var jag förkyld och hade tråkigt. Då fick jag veta att platserna till halvmaran i Berlin snart är slut. Det var ju trevligt förra året. Klick klick klick så var jag med. 

Det är bara att springa nu. 

WOW!

Bara några dagar efter triathlon var det dags för nästa test: PT Kayleighs examen. I mitt stilla sinne hade jag tänkt fråga henne om vi inte kunde skjuta upp galenskapen i en vecka, jag hade ju gjort en triathlon.

Men när hon kom hon in på gymmet och frågade om jag visste vilken dag det var gav jag upp. Bara att bita ihop och köra.

Uppläget var såhär: först ett max-test och sedan en fitness test.

I max-testet fick jag först gå 50 meter, med 64 kilo i händerna. 32 kg i varje. Tyngre än kassorna från Ica, får jag säga. Efter det blev det triceps dips och pull-ups till max. Ja men varför inte. Eller om det var tvärtom, sånt är faktiskt svårt att komma ihåg. Jag fick koppla bort hjärnan för att låta bli att tänka "jag kan inte".

"You constantly put in hard work and it pays off" - Nice!

Fitness-testet bestod av ett cirkelpass: 5 pull-ups, 10 push-ups och 15 squats. Så många gånger som möjligt på 20 minuter. Jag skulle själv uppskatta hur många rundor jag skulle klara, var på väg att svara fyra (ja men vad då, jag hade ju faktiskt gjort en triathlon bara tre dagar tidigare) när Kayleigh sa 6. 

Ok då.

Efter hälften av tiden är jag klar med 4 rundor av det som för varje runda blir mer av en tortyr. Jag hänger på stången för att göra mina fem pull-ups och tänker vad bra, då kan jag ta det lugnt. "Lugnt" finns inte denna dag, Kayleigh säger att vi ökar målet till 8 rundor.

Runda 9 är inte vackert. Push-upsen gör ont och jag ramlar nästan på den sista. Klarar mina 15 squats på mindre än 30 sekunder.

WOW. Jag har gjort det, visat främst mig själv att jag kan så mycket mer än jag tror. Hjärnspöken kämpar för sin överlevnad. Hur gör vi nu?

Tre dagar senare har jag fortfarande ont i armarna. Men jag är glad ändå. Nu blir det sommarträning, vad det nu kan vara.

Triathlon race report

I februari kläcktes idén och jag anmälde mig. Fyra månader senare kändes det så där. När dagen T väl hade kommit fanns det ingen åervändo. Bara att köra.

Det hela var en märklig upplevelse. Nästan så att jag stod och betraktade mig själv och fick påminna mig att det var jag som gjorde allt detta. Tog på mig en våtdräkt i regnet. Gick barfota över St. Olofsbron till start. Hoppade in i Fyrisån. Körde igenom hela proceduren för att ta mig i mål.

Först var det dags för peptalk från PT Kayleigh. Hon hade bestämt att inte ställa upp själv men kom istället för att ta hand om mig. Det var snällt. När jag stod och huttrade som bäst innan start drog hon mig åt sidan. Påminde mig om att lägga mig långt bak och vid kanten, att ta det lugnt och att hon skulle finnas vid sidan hela tiden.

Peptalk från PT Kayleigh. Foto: David Wiggins

Jag kan meddela att det är inte speciellt djupt i Fyrisån och att botten är inget vidare trevligt. 

Startskottet gick och först hände ingenting. Segt att komma iväg. Det var trångt i det bakre ledet. På bilden nedan är jag bakom den vita plastdunken, alltså bakom startlinjen. Jag försökte mig på crawl i fem sekunder men gav upp. Bättre att bröstsimma. Jag kunde hela tiden höra Kayleigh och någon gång min familj. Då blev jag glad.

En simtur i Fyrisån. Vattentemparatur 15 grader.

Simningen var ungefär som jag hade förväntat mig. Inte jättekul men ändå ganska ok. Jag klarade det och det var det enda målet. Upp ur vattnet, på den blåa mattan och småspringa till växlingsområdet. Ner med dragkedjan på våtdräkten, av med dräkten, torka fötterna. Det låter lätt men det var svårt när man är kall och blöt. Att ta på strumpor var svårast. Kayleigh stod och hejade på och sa åt mig vad jag skulle göra. Jag var nästan iväg, slängde bara mina vantar som jag ändå inte skulle ha, blev stoppad av en funktionär, fick plocka upp vantarna och lägga dem på min plats.

Ok. Spring till startlinjen och iväg. Då fick jag syn på familjen - min mamma, make och barnen. Jag blev ännu gladare och varm i hjärtat. Jag trodde inte att de skulle komma allihopa.

Iväg i första uppförsbacken. RadioScience tröjan är på.

Vad kan jag säga om cyklingen? Det var trångt och de allra flesta var snabbare. Jag hade tänkt ta det lugnt första rundan för att återhämta krafterna. Men jag trampade på. Rycktes med men försökte ta det lugnt. Glömde att växla. Så går det efter 5 år på tantcykeln. Körde förbi gatan där jag bor och tänkte synd att jag inte har några nycklar med mig. Jag visste ju att ingen skulle vara hemma.

Vändning vid Ångströms och vid den enda större korsningen hände det som inte ska hända: en bil smet förbi funktionärerna, jag fick bromsa och efter det var jag rädd.

Fortsatte att cykla, var försiktig i korsningen varje gång jag kom förbi där och la in en extra växel varje gång jag kom till St. Eriks torg för att jag visste att min hejarklack skulle vara där.

I andra rundan såg jag Cecilia, som jag hade startat tillsammans med, gåendes med sin racer. Vad har hänt, tänkte jag. Senare fick jag reda på att hon hade fått en punktering som inte gick att fixa. Hon fick bryta. Stackars.

I sista rundan, nummer fyra, började det bli tomt på cykelbanan och jag började misstänka att jag var sist av alla. Jag funderade lite över hur det skulle kännas, att komma sist och kom fram till att det inte var så mycket att göra åt. Någon gång när jag cyklade förbi domkyrkan ringde klockarna och jag försökte lista ut vad klockan var. Kanske elva. I så fall skulle jag ligga före mitt egna tidsschema. Men den uträkningen kändes så osäker att den bara flög ut ur min hjärna och in Carolinabacken. Kom ihåg att växla.

Till slut: ner från cykeln, in på växlingsområde, hänga upp cykeln, ner med hjälmen, kastade i mig en gel och lite vatten och så var jag iväg till fots. Framför Saluhallen stod hela familjen igen och hejade, en bild som jag kommer att ha på näthinnan länge och som jag kommer att ta fram sådana dagar där livet känns så där.

Nästan i mål! Slutspurt!

Benen kändes som stumma stockar. Fötterna som isklumpar. Jag var säker på att jag var sakta som en snigel. Bara att fortsätta. En fot framför den andra. Uppför genom universitetsparken, genom engelska parken. Jag ser människor som står stilla och har kramp. Några killar har dragit ner dragkedjan på sina triathlonkläder och visar sina bröst. Klä på er! Vill jag ropa.

Andra löprundan stannar jag en gång för att dricka. Eller, jag går lite men kommer igång igen. Skönt. Sedan får jag stanna en gång till för att knyta skon. Vidare. Inte långt kvar. I slutspurten ser jag först familjen, sen Kayleigh som bara skriker. In i mål, tanken "aldrig igen" dyker upp i huvudet och försvinner lika fort.

Medalj, vatten och banan. Stoppar i mig en bulle.

Kramar min hejarklack. De är stolta. Barnen vill gå hem. Jag också. Jag är fortfarande blöt, men inte lika kall som under cyklingen.

Resultat: tredje sist i sprint-klassen bland damerna

Overklighetskänslan sitter i. Jag har gjort det, jag har klarat det!

På kvällen kollar jag resultaten. Jag är nöjd med min insats och med mina tider, löpningen gick faktiskt rätt snabbt. Men totalt är jag tredje sist.

Som i skolan. Där blev jag nästan alltid vald tredje sist. Allra sist var hon som var mobbad (fast det hette inte så på den tiden), andra sist var min bästis och tredje sist jag. Det bara var så, jag var inte bra på lag- och framförallt lagsporter. 

Men. Nu är det här inte skolsporten vi pratar om. Vi pratar om triathlon där alla som ställer upp verkligen är förberedda och har tränat. Hit kommer man inte för picknickkorgen efteråt eller för att ha lite mysigt. Här är det tävling och tider som gäller, det kände jag av hela tiden. Det var min första triathlon och jag tog mig i mål. Med hedern och kroppen i behåll. Tredje sist, det rann ganska snabbt av mig. Jag gjorde det! Jag är en triathlet!

Jag gjorde det!

En längre race-rapport kommer snart, när allting har sjunkit in lite. Det här är bara en snabb uppdatering:

JAG GJORDE DET! JAG ÄR BÄST!

Den finaste medaljen

Jag kan knappt tro det själv. Det var jag och ingen annan. Inte min alter ego, min icke existerande klon eller tvilling. Det var jag som simmade i Fyrisån, cyklade och sprang fast benen kändes som tunga stockar. 

Här kommer tiderna:

• Simning 400m:      12:23 
• Växling1:                3:13 
• Cykling 20km:   1:01:13
• Växling 2:               0:47
• Löpning 5km:       26:49
• Totalt:                1:44:49

Nu tänker jag njuta lite av endorfinruset. Mer detaljer kommer!

Kanske redo

Idag började jag att plocka ihop alla saker. Provade neoprenmössan men den satt inte alls bra. Kanske var den ändå för stor? Istället lyckades jag klämma mitt huvud i två badmössor. 

Nu är frågan om jag förfryser hjärnan eller klämma ihjäl den. I öronen har jag öronproppar.

Öronproppar och dubbla mössor

Det är rätt mycket som ska med. Handskar, buffar, tröja. Extra strumpor. Varma kläder för efteråt. Det är lite konstigt att packa ner allt detta när det är 23 grader och strålande sol ute. Men imorgon ska det vara 12 grader. Kanske regn. Buh.

Skorna saknas. Och våtdräkten.

Sedan var jag på stan för att titta på en av starterna som gick idag. Först var Fyrisån alldeles lugn och fin. 20 meter bort syntes alltfler gummimänniskor med gröna mössor. Startskottet. Vattnet börjar koka, svarta armar överallt. I slutet kom en människa som crawlade långsamt och en som hade bytt till bröstsim.

Det var typ jag.

Fyrisån kokar av alla svarta spindelben

Mina barn tyckte inte alls att allt detta var roligt men jag tvingade med dem till växlingsområde. Där fick vi se lite allt möjligt. De snabba som svischade iväg, folk som vinglade och dem som inte kom in i skorna som far fastsatta på pedalerna. Det kändes lugnande att inte alla var perfekta triathleter. 

Nu är allting packat, tror jag. Imorgon bitti träffar jag en medkämpe, allting blir enklare om man inte är ensam. Sedan hoppas jag att många kommer för att heja.

Jag är redo! Simma, cykla, springa!

Bästa triathlet

Jag fick ett mail igår. Det började med "Bästa triathlet".

Det måste ja kommit fel.

Det kändes ungefär som när jag doktorerade och fick mail som började med "Dear Dr von der Lehr". En doktorstitel, det var ju så avlägsen och någonting jag drömde om.

Vattentemparaturen är uppe i 13 grader och det ska vara fint de närmaste dagarna. Chansen eller risken att det blir 14 grader och simningen därmed blir av är stor.

På söndag vet vi om jag har fått en ny titel. Triathlet.

Tretusen saker

Det är ungefär så många som behövs för en triathlon. Eller så många tankar som snurrar runt i huvudet.

Förra veckan hände någonting varje dag. Framförallt bestämde jag varje dag att jag inte skulle ställa upp i Uppsala triathlon bara för att sedan ångra mig och bestämma att jag ändå skulle ställa upp. Lite sent att backa nu. Men bara 11 grader i vattnet, det är faktiskt livsfarligt. Bäst att låta bli.

I torsdags fick jag min våtdräkt. Då blev det kul. I fredags simmade jag i bassäng med våtdräkt tillsammans med min simkompis EvaStina. Då blev det ännu roligare.

I helgen började det igen. Oron över vattentemperaturen. Hur gör man för inte förfrysa hjärnan? På facebooksidan Triathlontjter fick jag goda råd. Dubbla badmössor eller neoprenhuva. Smörja in ansiktet med vaselin. Öronproppar, speciella för simning.

Det blev en liten shoppingtur till slut. Bäst att vara förberedd.

Idag är det 12 grader i Fyrisån. Det behövs två grader till för att simningen ska bli av. Jag vet inte vad jag ska hoppas på.

Ett gladare inlägg

Idag är jag på något bättre humör. Ingen löpning i sikte, men jag tog en långpromenad från hemvägen från jobbet. Utan hälproblem! Så himla skönt att jag uppenbarligen kan gå utan att förvärra hälen, var lite orolig i helgen för att jag skulle få problem att gå också. Med tanke på att jag är helt gångberoende vore ett sådant scenario en mindre katastrof såhär på sommaren.

Jag passade också på att göra lite armhävningar mot lämpliga räcken och bänkar som kom i min väg. Ville få liiite mer motion än bara gång, och vill gärna träna upp lite styrka. Och om jag inte kommer till gymmet får gymmet komma till mig, som det brukar heta. Med andra ord, om du vid 19-tiden ikväll såg någon stå högröd och svettig i ansiktet och stånka vid räcket brevid E4:an, precis utanför Hagaparken så var det troligen mig du såg.
Sedan vet jag att jag i längden måste hitta fastare former för min träning, och gärna ett rejält mål. Gå gör jag alltid, men vet att jag i längden inte kommer hålla igång någon annan träning utan att ha något att träna för. Nu är jag ju anmäld till Midnattsloppet men vet som sagt inte om jag kan springa. Nåja, får fundera på det vid annat tillfälle.

Dagens andra glada nyhet var att jag blev bjuden hembakade, chokladfyllda mandelbiskvier på jobbet idag. Av ingen annan anledning än att jag vid något tillfälle hintat att den som gillar att baka och inte visste vad hen skulle göra av godsakerna alltid kan bjuda mig.

Ett deppigt inlägg

Mitt andra inlägg på bloggen blir ett deppigt ett. I vintras, när jag tränade inför Women's Health halv-mara fick jag problem med hälen. Först var det inflammerad hälkudde och plantar fasciit (eller början till hälsporre, eller något ditåt) i kombination. Hälkudden blev bra, dock inte plantar fasciit:en. Under våren har jag alltså fått ägna mig åt gym, spinning och sedan vädret blev fint, cykling. Inget fel med detta, men jag längtar efter att s-p-r-i-n-g-a. (Och här lägger jag in en vänlig påminnelse om att det räknas som att springa även om det går rejält långsamt). Stegvis (heh, nästan ordvits där ju) har dock hälen blivit bättre och jag har kunnat ta allt längre promenader. Så förra veckan så ansåg jag att det var dags att testa lite löpning igen och gav mig ut och varvade löpning och gång i 20 minuter.

Det skulle jag tydligen inte ha gjort, för nu har jag ont i hälen igen. Tydligen var jag inte mogen för att springa ännu. Suck och stön. Nu när det är sommar och allt. Tröstar mig med att jag i alla fall kan gå och cykla. Gymmet finns ju dessutom alltid, även om det inte är särkilt kul att träna inomhus på sommaren.

Usch, inte ens choklad kan muntra upp mig just nu.

Det kanske går ändå

Efter att cykeln ha blivit fin igen var det dags för den första turen. Jag kunde snabbt konstatera att fem år på tantcykel hade lämnat vissa spår, till exempel glömde jag bort att växla och att det inte går att bromsa genom att trampa bakåt. Hoppsan.

Men man glömmer inte hur man cyklar, det handlar mer om finliret.

På med mina triathlonkläder, den nya hjälmen och snabba skor. Inte cykelskor, de är hårda och trånga och det kommer att vara omöjligt att få dem på fötterna efter simningen. Det får bli cykling i löparskor.

Först längs ån, där jag har sprungit.
Sen tillbaka längs på fina cykelbanor.

Det var ovant i början och kanske inte det smartaste draget att cykla på grusväg i nästan 10km. Det blir grus i maskineriet. Men sen blev det kul och jag hittade ett bra tramp trots uppförsbacke. En liten extra sväng i slutet, in med cykeln i källaren, av med hjälmen och ut i skogen. Till fots.

Min fina gröna skog.

Det kändes lite konstigt. Tunga lår från cyklingen. Bara att springa, röra benen framåt. Hur snabb är jag? Ingen aning, tant RunKeeper hörs inte. Springer lite över 5 km på 32 minuter, det var inte så illa.

Känslan efteråt: det kanske går ändå. Om vi nu antar att jag tar mig ut ur vattnet efter att ha simmat 400 meter så vet jag att jag kan cykla 20 km och springa 5 km. Det kan till och med bli kul.

Med nytt mod i kroppen åkte jag iväg för att shoppa energidryck och gel. Allt för dagen tri. 

Astmajoggare numer

Nu när Christine hoppar in passar jag på att berätta att jag numer bloggar på annat ställe, www.astmajoggaren.se.

Bloggen handlar om astmaliv och joggande. Och om hur andras rökning fråntar mig rätten att andas frisk luft.

Har bestämt mig för att ta tag i joggandet utifrån mina astmaproblem. Det har varit väldigt bra! Lätt att förneka astma när den inte är så dramatisk. Kanske börjar blogga här igen när jag bearbetat detta och inte orkar blogga efter varje träningspass :).

Presentation av ny bloggare (plus affärsidé)

Goddagens!

Mitt namn är Christine och jag blev inbjuden av Natalie att bli ny bloggare här på Träning och choklad. Jag har en lång och ganska komplicerad relation till det här med träning. Jag älskade träning och hade mycket rörelseglädje redan som liten.

Sedan började jag skolan och kom i kontakt med skolidrotten. Lång historia kort: Den institutionaliserade mobbning som skolidrotten innebar tog effektivt död på såväl rörelseglädje som självförtroende. Smärtsamt medveten om hur långsam, svag och klumpig jag var började jag i vuxen ålder på en resa för att återupptäcka den rörelseglädje jag kände som barn.
Lång historia kort, del 2: Det gick långsamt men det gick. En dag kanske de längre versionen kommer.

Idag gillar jag att springa och är en stolt snigel. Eftersom jag under träningen inför Women's Health Half-Maraton i vintras skadade hälen har det under våren mest blivit spinning, lite gym (sluta skratta, jag sa lite) och cykling. Förhoppningen är att jag ska börja springa så smått nu igen, och jag hoppas kunna vara med på Midnattsloppet.

Min relation till choklad är också lång, och den är däremot helt okomplicerad. Jag älskar choklad! ALL choklad. Eller tja...Den där 99% chokladkakan var ingen höjdare ska jag väl säga. Faktum är att jag nog egentligen har en förkärlek till "fulchoklad" -dvs. sån som består av högst 75% kakao. Lindtchocklad är annars en favorit, och precis innan detta publiceras satte jag i mig tre Lindt-kulor med jordnötsfyllning. Varsågoda för info.

Jag hoppas att jag kommer få anledningen att återkomma till ämnet choklad framöver. Nu över till andra halvan av inlägget, där jag tipsar om en affärsidé.

För ett tag sedan så fick jag äran att testa denna godbit:

Detta är alltså KitKat med smak av grönt té. Det må låta jättekonstigt, och färgen på den lilla guldklimpen är skitläskig, men det är seriöst det godaste jag har ätit i godisväg på väldigt länge. Smaken är söt och mild, påminner lite om Wafers vaniljrån.

Dessa (alltför) små godbitar finns dock än så länge inte att köpa i Sverige. Så, för den som känner att starta eget skulle det vara en mycket bra affärsidé att börja importera asiatisk KitKat och sälja vidare. Jag lovar att jag skulle bli stamkund i sådana fall.
Enligt ryktet finns KitKat i Asien* dessutom i ännu fler annorlunda smaker. Är de hälften så goda som den på bilden så lovar jag att köpa på mig ett lager av sådana också när någon väl kommit igång med importen.

*Jag skriver Asien för jag är osäker på exakt vilka länder. De länder där de garanterat säljs är Singapore och Kina.

Min fina cykel

Jag köpte den 1992. Jag hade tagit studenten, jobbat på glassfabrik en sommar och gick in i affären för att köpa en cykel att cykla långt på. Den kostade 1500 DM, det var mycket pengar då för en cykel. 

Första turen gick genom skotska höglandet. Det var tufft. Sedan har cykeln fått följa med till Sverige. Cykla till Öland och lite annat skoj. 1,5 mil cykling varje dag i många år, till labbet där jag doktorerade. 

Idag tog jag fram den, efter fem års vila. Den var grå av all damm. Spolade av, gjorde rent och gick till cykelaffären. 

Nu är den redo för lite provcykling. En ny hjälm blev det också. Imorgon rockar vi loss! 

Jag ska höja sadeln och ta bort pakethållaren fram. Och lite annat fix. Men nu känns det nästan som om jag har kommit ut ur vattnet och upp på cykeln! 

Tre tankar om triathlon

I februari anmälde jag mig till Uppsala triathlon. Det var inte min idé från början och just då kändes det som en bra utmaning lagom långt bort med massor av tid kvar att träna på.

Tiden rinner snabbare än Fyrisån och helt plötsligt är det bara tre veckor kvar. Simpassen har lyst med sin frånvaro och hela äventyret känns surrealistiskt.

Här ska jag hoppa i, vid Saluhallen. Om det går riktigt illa blir det bakåt-
simning med nedförsbacke i vattenfallet.

Jag pendlar mellan att tänka "jag klarar det om jag kör mitt eget race" och "jag ställer in vansinnet och provar en annan gång". Någonting emellan finns egentligen inte.

Men det är tre tankar som snurrar runt i mitt huvudet.

1. Vatten. Kall, mörk och lite äcklig vatten. Med massor av armar och ben som vevar runt. Hur ska jag klara det? Jag kan få panik i simbassäng. Är en badkruka. Fryser lätt.
2. Min cykel. Jag köpte den 1992, när jag hade tagit studenten. Ifrån början är det en landsvägscykel av den stabilare sorten (läs: den är ganska tung) där alla delar förutom ramen och sadeln (!) har bytts ut. Ett roligt hopkok, som någon påpekade för mig en gång. Denna cykel ska dammas av, köras till cykelbutik och rustas upp. Jag har inte gjort det. Och jag är alltid för upptagen för att ta tag i det. Konstigt.
3. Hela grejen. Varför? För att det är lite coolt att säga "jag har gjort en triathlon i helgen"? Men om jag drunknar? Eller måste bryta för att jag får panik i ån? Jag kan väl bara sticka ut i skogen och springa jättelångt istället?

Min PT säger att jag ska genomföra galenskapen för att ha gjort det en gång, för att veta hur det går till och för att kolla om det är nåt jag vill hålla på med. I ett längre perspektiv vore det en ganska bra motionsform för mig, jag tränar hela kroppen och minimerar risken för skador.

Det låter så vettigt och enkelt när hon säger det. Jag nickar och tänker, visst, hon har ju rätt.

Någon dag senare hänger jag andfådd och panikslagen på bassängkanten och undrar varför. Fyrisån har inte ens en bassängkant. Bara kall, mörk och lite äcklig vatten med massor armar och ben i. Armar och ben som tillhör alla som kan det där med triathlon. Som kan simma, har tjusiga cyklar och har optimerat precis allting.

Och där kommer mitt gamla hjärnspöke och hälsar på: Jag kommer att vara i vägen för de riktiga triathleterna. Jag kommer att vara sämst. Jag kommer att komma sist. Och kanske är det just därför jag måste göra det här. För att kunna säga åt hjärnspöket att bosätta sig någon annanstans än i mitt huvud.

Det känns i kroppen

Det här är ett inlägg som jag har funderat länge på. Som är svårt att formulera och lätt att missförstå. Jag har bestämt mig att försöka.

Sedan jag har börjat springa har jag gått ner 6 kilo. Ingen dramatisk siffra men min kropp har verkligen förändrats. Jag är mycket smalare i midjan och har nya muskler. Jag har fått en del reaktioner på det. Beröm. Så duktig du är som tränar så mycket. Men också förmaningar. Nu räcker det, nu ska du väl inte gå ner mer, akta dig så du inte överdriver.

Viktnedgången var aldrig målet med att börja springa. Men ändå väldigt välkommen. Jag får inte ihop det riktigt själv så jag får börja från början.

Som barn och ung vuxen var jag smal. Till och med supersmal. Underviktig i många år. Jag har aldrig haft någon ätstörning, har alltid tyckt om mat och framförallt choklad. Jag var en sådan som kunde äta lite hur som helst utan att gå upp i vikt. 

Sedan blev jag lite äldre, typ 25+, blev sambo, levde det goda livet och gick upp lite. Inte mycket, och alltid proportionerligt. Inte farligt och så bra att jag inte var underviktig längre.

Två graviditeter satte lite spår, efter andra barnet var det lite svårare att få bort mammamagen. Eller den försvann helt enkelt inte. Ryggen tog stryk av att bära barn. Innan jag orkade ta tag i det kom livet emellan. En fas som inte var så roligt och där det var viktigare att hålla näsan över vattenytan än att få bort några extra kilo. När allt det var över, när livet kändes lättare, hade kroppen förfallit. Utseendet var en sak. En rund midja, en storlek större i nästan alla kläder och det värsta: ett mycket rundare ansikte. Mitt huvud är lite större, det är kanske inget man tänker på men jag märker det när jag köper mössor eller keps. En rundare ansiktsform märks extra mycket då. Nästan lite svullet. Jag gillade inte det jag såg i spegeln. Värre än det, jag gillade inte känslan. Känslan att vara slappare och orkeslöst, känslan att behöva gömma mig bakom tunikor. Känslan att vilja undvika speglar.

Allt det där var nytt. Jag hade ju alltid vara smal. Hade aldrig bantat. Hade ingen träningsvana. Hur gör man? Går det ens att göra någonting?

Jag hittade löpningen. Fastnade direkt. Hittade till gymmet. Fastnade verkligen inte direkt men fick hjälp av min PT. Det kommer att hända fler saker som jag ännu har ingen aning om.

Men hur känns det nu då?

Overkligt. Men samtidigt: som jag igen. Jag känner igen min kropp, jag trivs med den igen. En stillsam förundran då och då att det gick och att det ändå var ganska enkelt fastän det var så svårt att hitta kraften att göra en förändring. Tacksamheten att jag vågade vägra förfallet.

Det är fint att få komplimanger för utseendet. Jag blir glad. Men det är känslan som är störst. Självkänslan, kroppskänslan, känslan att min kropp är som jag tycker att den ska vara. Så att jag ska vara nöjd och glad, inte för att behaga någon annan eller för att passa in i normen. Det här har inget med smalhetshets att göra men med styrka, både fysiskt och mentalt. Jag har kommit en bra bit på vägen och det är jag stolt över. 

Tidigare idag letade jag efter bilder. Typ före och efter. Jag bestämde mig för att inte lägga upp några. Det är känslan som är viktigast och den kan inte visas på bild.

Återhämtning

Idag var en sådan där dag. Bakis. Trött, seg och törstig. En undran varför jag gör så mot mig själv samtidigt som en annan del av hjärnan letar efter nästa tillfälle.

Jag sprang ett lopp igår, Women's Health Halvmarathon eller WHHM. Idag var det baksmällan. Jag kommer ihåg att det var precis likadant förra året - men hade jag lärt mig nåt? Tydligen inte. Förra året var det som hjälpte till slut en smoothie på ett fik. Men fiket ligger nerför backen och att knalla ner dit och upp igen kändes inte aktuellt. Istället gick jag till lilla affären på hörnet och provade en ny återställare:

Dagen efter glass.

Det funkade! Vätskeersättning, Ipren och kaffe, släng er i väggen. Mina kompisar Ben och Jerry fixar baksmällan.

Men ska vi ta det från början? Jag, Lisa, Gaby och Caro sprang alltså WHHM. Förra året var det varmt och soligt, igår var det mulet och blåsigt. Soligt ibland. Efter en ny förkylning visste jag inte alls hur det skulle gå men bestämde mig för att vara modig och haka på en 2:09 farthållare. Sprang en bit genom Östermalm i klungan kring de trevliga damerna med flaggorna på ryggen, vi log först i den startgruppen och mina ben drog iväg. Bort från 2:09, framåt. Jag får väl se hur det går, tänkte jag, vi ses säkert snart igen.

Men det gick fint hela vägen. Den absolut häftigaste upplevelsen var när Isabellah Andersson varvade oss. Att bli omsprungen är lagom kul annars men just den här gången var peppande. Först kom ledarcykeln med uppmaningen att hålla till vänster, sedan vespan med kamera-tjejen och sedan en mörk skugga som svischade förbi. Jag hann knappt heja. Så imponerande! Just då fick ordet tjej-lopp en ny innebörd.

Andra varvet för oss vanliga dödliga var så där. Jag dopade mig med musik och en mindre god gel. Försökte hålla tempot (det blev svårare) och att räkna ut vad sluttiden skulle kunna vara. Mindre än 2:09. Men mer än 2:00. Sista kilometern fick jag nästan kramp men bara nästan och kom in i mål på 2:03:36. 7,5 minuter snabbare än i Berlin men också helt slut.

Inte helt dumt ändå.

Som alltid tog sedan allting väldigt lång tid. Hämta väskan med ombyteskläderna. Byta om. Släpa fötterna och benen till after-run. Hur kunde jag springa alldeles nyss, jag kan ju knappt gå!

Sedan var det dags för after-after-run i lägenheten som Gaby hade hyrt. Lisa försvann åt ett annat håll men vi andra tog varsin tupplur och en dusch innan vi lagade mat. Det var mycket trevligt och knäppa som vi är började vi planera för nästa halvmara. Pratade om Köpenhamn (men ingen orkade resa sig för att hämta någon elektronisk manick för att kolla när det skulle vara) men landade i Göteborg.

Medalj, ros och 21 praliner.

Min väl uppfostrade familj tog emot mig på bästa sätt hemma. Medalj runt halsen, ros och choklad i handen. Allt är ätbart. Troligen gott också.

Lopp, trevlig sällskap och choklad. En perfekt dag.

Göteborgsvarvet 2016 - here we come!

Chokladen fixar allt

Idag kom jag hem och snubblade över posten.

1. Ett vykort från min springkompis i Berlin: Spelar ingen roll vad det är frågan om, chokladen är svaret.
2. En träningstidning som riktar sig mot kvinnor och som berättar för mig hur jag fixar bikiniformen på 8 veckor.

Ja men då så! Då har vi svaret: Chokladen fixar bikiniformen. Det var lätt och jag ser framemot 8-veckors programmet.

Dagens post. Nu blir det choklad och läsning

Vad jag egentligen tycker om den här typen av tidningar tar vi en annan dag. 

Grattis på 2-årsdagen!

För två år sedan tog Anja och jag våra första stapplande steg i löpspåret. Vägen dit var lång och allting annat än självklart men när vi väl hade tagit oss igenom första passet kände vi oss som hjältar. Jag var fast direkt.

Men om någon hade sagt att vet du vad, om två år ska du snart springa din tredje halvmara, du tränar regelbundet på gymmet och förbereder dig för en triathlon, ja då hade jag skrattat högt och länge. Jag skulle bara ut och springa lite, bara göra någonting för att rädda kroppen från det pågående förfallet.

En dag som denna sträcker jag lite extra på mig. Jag fixade det, jag gjorde en rejäl förändring i mitt liv och känner mig piggare och starkare än på länge. Jag kan göra en hel del saker som jag absolut inte kunde göra för två år sedan. Och jag vet att jag kommer att kunna göra fler otänkbara saker om jag fortsätter träna. Det är roligt också, det där med träning och om jag verkligen ska hitta en nackdel så är det att det tar tid. Massor med tid. Det kostar en del också. Men det är jag värd!

Mina första löparskor. Lite slitna, numera är de med på gymmet.

För den som gillar siffror: Jag har sprungit 2119 km, tränat i 278 timmar och 21 minuter och gjort av med 152 340 kalorier. Jag har gått ner 6 kilo och köper numera de flesta kläder i en storlek mindre.

Suboptimal uppladdning

Inför den förra halvmaran blev jag sjuk. Förkyld bara, men ändå med en träningspaus av 12 dagar. Det gick ju bra så jag gjorde om det. Kom hem från Tyskland, det kliade i näsan, bihålorna sa nämen hej igen och sen kom febret. 

12 dagars träningspaus igen och den här gången har kroppen tagit lite mera stryk. Så kändes det i alla fall efter gårdagens springrunda och dagens gym-pass.

Fast igår var uppladdningen verkligen supoptimalt. En liten macka till frukost, en muffin till lunch och så ut och springa. Hur dum får man vara? Fick håll mitt i skogen, när jag var som längst bort hemifrån och fick gå lite då och då. 12 km blev en plåga och då undrar jag lite hur 21 km nästa lördag ska bli.

På gymmet började det rätt bra men pulsen gick upp i taket. Lite oroväckande kanske. 

Men både Lisa och jag har snygga nya tröjor för att göra reklam för vår podd när vi springer eller tränar. Det piggar upp. Vi ska ha dem på lördag, hoppas att det inte är för kallt bara. Jag har bestämt att jag ska haka på en 2:09 farthållare och så får jag se hur det känns. 

Efter det äventyret börjar ett nytt, som börjar på tri. Den tanken är så skrämmande att 21 km känns som en promenad i parken. 

Min son

Han gillar att bygga Lego och spela iPad. Han är en inne-nalle och det kan vara svårt att aktivera honom att gå ut, speciellt om det finns en risk att det är kallt. Han fryser lätt, som jag. Han är rädd att prova nya saker, att våga sig ut i det okända.

Hur som helst så gjorde jag en sådan där sak som jag egentligen inte vill göra: jag struntade totalt i allt detta och anmälde honom till orientering för barn. Stora systern håller redan på, smidigt med en aktivitet för båda som äger rum samtidigt och där det kanske finns en chans att jag kan springa under tiden. 

Högljudda protester. Jagvillinte villinte villinte villinte VILLINTE gå till orientering på repeat kvällen innan. Tills han somnade faktiskt. Morgonen började med jagvillinte.

Det var resdag igen, den här gången Tyskland-Sverige, och på kvällen skulle vi iväg till skogen. Villinte. Efter lite mutande, peppande och mild tvång  kom vi iväg (du är dummast i hela världen, jag kommer aldrig mer prata med dig - det skar lite i hjärtat men det är smällar man får ta).

De första lekarna var tråkiga. Han kunde det redan, så går det när ens lärare i skolan håller på med orientering. 

Sen kom den, upptäckten.

Av två chokladbitar i jackfickan.

Lyckan var stor.

Det är min son det.

Snabbast i skogen med choklad i jackfickan

Efter det blev det lättare och roligare. Att springa var riktigt kul. Leken efter också. Lättnaden att ha klarat av något stort var stor, fikat var gott och sedan fick unge herrn bestämma vad det skulle bli till middag. Nästa tisdag är det födelsedag och då är det valfritt om han vill gå eller inte. Jag hoppas han vill fortsätta.

Vågar jag köpa springbyxa och snabba skor i födelsedagspresent?

Halvmara nr 2

Om det var en bra idé återstår att se men idag stack jag och en kompis ut på långrunda. Det är nästan ett måste när jag är hos mina föräldrar att springa ett varv runt floden. Vädret var fint, sällskapet trevligt, så vi fortsatte en bra bit till. 

De sista kilometrarna blev lite jobbiga, då satte jag på "radio Natalie" och berättade om min och Lisas podcast. Den kan jag prata om hur mycket som helst. Och vips var vid bron igen, tog en sista paus, korsade floden, sa hejdå till varandra och sprang hem åt varsitt håll. 

Nu protesterar vaderna lite men jag tror på snabb återhämtning. Det känns ändå bra i kroppen och knoppen, efter en lång vinter med bitvis mycket annan träning var det är helt rätt. 

Och vet ni vad? Jag känner av en bättre bålstyrka! Tjohej! 

Ny extremsport

Att springa en halvmara är respekt. Men jag tog mig i mål för egen maskin och med hedern i behåll.

Att åka tåg från Berlin till Bremen är vansinne. För att komma dit skulle behövas en stor portion hjälp och minst dubbelt så mycket tid som jag hade tänkt mig.

Men vi tar det från början. Igår, 1 april av alla dagar, skulle jag och barnen åka vidare. Från Berlin, där min syster bor, till Bremen, där mina föräldrar bor. Med snabbtåget ICE med byte i Hannover. Snabbt och smidigt.

Hejdå Berlin, nu drar vi till väst!

Dagen innan hade det varit storm och i taxin på väg till stationen hörde jag på radion att det fanns omfattande störningar i tågtrafiken. Just det, det skulle vi ha kollat på morgonen. Men väl på plats verkade läget under kontroll, snabbtågen skulle gå enligt schemat.

På perrongen annonserades 10 minuter försening. Det kan hända en dag som denna. Väl på tåget efterlystes lokföraren. "Hej och ursäkta förseningen. Om någon ser lökföraren, säg åt honom att komma till början av tåget."

Ok. Han som skulle köra tåget saknades alltså. Intressant.

Med 25 minuter försening och många resenärer som egentligen skulle ha åkt en dag tidigare rullade tåget iväg. Vid biljettkontrollen upplyste den ärlige tågvärden mig om att hon inte hade en aning hur jag skulle ta mig från Hannover till Bremen. "Igår var sträckan helt avstängt." Hur tar man sig vidare då? "Ingen aning."

Så där åkte vi alltså i 250 knyck genom regn, hagel, snö och vind. Med två barn, varav ett med feber, och med en massor väskor. Det var lite svårt att koppla av. Kort innan Hannover kom tipset att ta det försenade tåget till Hamburg om man skulle ta sig till Bremen. Jag, barnen och väskorna förflyttade oss till rätt perrong där jag började undra - men vänta nu, Hamburg, det blir ju helt fel. Tåget stannar inte i Bremen, det är inte samma tågsträcka som leder dit. Än en gång krävdes det upplysning av en snäll och ärlig tågvärd som sa att det var tyvärr så att det bara fanns två ganska dåliga lösningar: att åka snabbtåg till Hamburg och sedan i princip tillbaka till Bremen eller att satsa på regionala tåg men då skulle det ta stopp mitt i ingenstans.

Snabba beslut, hoppa på snabbtåget. Trots mycket folk fanns det platser och tåget rullar iväg. Då ser jag att mina föräldrar har ringt. De har börjat planera en räddningskaktion. Det behövs inte säger jag, tåget, rullar, vi sitter, alla är vid gott humör, vi har tillräckligt att äta och dricka med oss. Lite har man ändå lärt sig under sin tid som pendlare på sträckan Uppsala-Stockholm.

En halv timme innan Hamburg stannar tåget och en rad meddelande förljer. Här i turordning:

1. Något fel har inträffat längre fram, vi måste vänta en obestämd tid. Mer information kommer när den finns. (Lite småskratt bland resenärerna)
2. Tyvärr var det första meddelande fel, det är mycket mer allvarlig än så. En olycka har inträffat längre fram, polis och räddningstjänst har tillkallats och det kommer att ta tid. Lösningen är att tåget åker tillbaka till Hannover och tar en annan rutt till Hamburg. Ytterligare försening av 150-180 minuter (jag bara älskar att de anger förseningen i minuter istället för timmar). Här ringer jag mina föräldrar för att inkalla räddningstjänsten. Hamburg är ändå inte resmålet och min pappa bestämmer sig för att hämta oss i Hannover.)
3. Nytt meddelande: det var ingen människa som tåget framför oss hade kört på men ett stort djur. Vi kan rulla vidare till Hamburg. Jag ringer igen och omdirigerar räddningen till Hamburg.

Hamburg är en stor station. En dag som denna med extra mycket människor som undrar hur de ska ta sig fram. Vi börjar blir trötta, hittar rätt utgång och platsen där vi ska träffa min pappa. Han är inte framme så vi går för att köpa pommes frittes och dricka. Och då händer det - drickan ramlar i golvet, dottern kollapsar och sonens feber stiger. Han huttrar och mumlar om att han kommer vara borta från skolan och att vi måste ringa fröken, dottern står och bara gråter. Jag hittar två platser, parkerar barnen, ger sonen alvedon och försöker värma honom samtidigt som jag försöker lugna dottern. Hjälp är på väg och precis då ringer telefonen. "Jag är där om tre minuter." 

Vi går ut, står framför ingången och precis när jag börjar undra var precis "där" är säger dottern "kolla där är morfar" och där är han. Han kör fram precis framför huvudingången, bland alla duvor och avspärrningar, kastar in oss och väskorna i bilen, och lyckas köra ut från platsen med livet i behåll. På riktigt tror jag att taxichaffiserna hade spöat upp honom om vi inte hade haft barn i bilen. När de började svära vevade han ner rutan och skrek "ursäkta, sjukt barn i bilen!" och fortsatte tränga sig fram, i motsatt körriktning och mot alla gällande regler.

Morfar har visst blivit kriminell. Men också en riktig hjälte.

Vi stannade vid första tillfället (även det förbjudet, på en parkeringsplats för taxi), rättade till alla barnstolar, tog fram en kräkpåse till det åksjuke barnet i fall att, bäddade ner det febrige barnet med jackorna, och styrde bilen mot Bremen. Stor lättnad hos alla, barnen somnade efter två minuter. Det blev såklart en liten kö precis i början (det är alltid kö på den sträckan) men det kändes som ingenting i jämnförelse.

Med fyra timmars försening kom vi till Bremen. Äntligen framme. Schnitzlarna var goda.

Har jag lärt mig nåt? Kanske. Att kolla upp trafikläget innan och att packa betydligt lättare även om bytet ska vara snabbt och smidigt. Att boka biljetter som går att boka om så att det går att ändra resplanerna om det händer nåt, till exempel om någon får feber. 

Efter gårdagen säger jag bara: SJ, släng dig i väggen. DB (Deutsche Bahn) levererar, jag har full förståelse för trafikstörningar vid storm men avsaknaden av information och lokförare samt alla andra händelser blev en intressant kombination. En ny extremsport som inte går att bokföra i RunKeeper.

Berlin baby!

Det har varit lite mycket. Mycket jobb, mycket träning, en simkurs som dök upp ur ingenstans, en rejäl förkylning och så helt plötsligt var det dags för årets första lopp.

Inte vilket lopp som helst men halvmaran i Berlin. Mitt första lopp i Tyskland, där jag är född och uppvuxen. I en stad som var delad i två delar då. Nu, 25 år senare, skulle jag springa rakt igenom historien.

Efter en dansa-på-deadine-vecka packade jag ihop nästan alla mina springkläder, mina två barn och åkte till Berlin. Snabba skorna satte jag på fötterna så att jag inte skulle glömma dem. 

Dagen innan loppet ägnades åt att hämta nummerlappen och den optimala uppladdningen.

F som i FAST!

Min springkompis Gaby och jag bestämde träff vid starten kl 10, lite sent tyckte jag eftersom den första starten var kl 10.05. Men Gaby har varit med förr och hon hade rätt, folkmassan började faktiskt inte röra på sig före kl 10.45. Jag lyckades förvarna min syster att jag skulle vara något sent till km 3 där hon och barnen ville heja på mig första gången.

Rött ljus vid starten.

Hälften av team Nagalius innan start

Någonstans hördes ett pang i fjärran, och ett "nu är ni igång", en kvart senare kunde vi för första gången se startlinjen och då började loppet. Benen gjorde sitt och brydde sig inte om förkylningar som hade varit, långpass som hade uteblivit, bihålor som hade protesterat så sent som två dagar tidigare. De bara sprang och det var kul. Första gången det kändes lite jobbigt var vid km 10 och det var inte heller så illa. Alla som hejade på gjorde verkligen ett bra jobb, många höll upp stora skyltar med pepp:

• Ingen sa att det skulle vara lätt!
• Att vända nu vore dumt!
• Ölen blir varm!

Bara att fortsätta springa. Det är kul men en halvmara är respekt. På alla mina bilder ser jag allvarlig ut men vadå, 21,1 km är allvar. Jag hade kul på ett mycket seriöst sätt.

Allvarlig min vid Checkpoint Charlie. 

Det är svårt att sammanfatta och beskriva känslan av ett lopp efteråt. Många små ögonblick gör det till en stor upplevelse som finns kvar någonstans i kroppen men som nästan inte går att omvandla till ord. För mig blir det eufori som kommer i vågor, och för det mesta helt oväntat, till exempel när ett hängiven gäng står och hejar med inlevelse. När det går att växla upp tempot, och när tanken att målet närmar sig är både hur kul och hur tråkigt som helst. Kul för att det betyder att jag har klarat det. Berlin halvmara liksom! Tråkigt för att det är över.

Och precis så blev det också, målet kom ganska oväntat, jag hade missat alla km-markeringar efter km 17 och visste bara att målet var nära men inte hur nära. Jag lyckades med en liten sprint, kom in i mål och sedan blev det ett processions-tåg mot medalj, vatten, banan och den alkoholfria ölen.

Den godaste ölen på mycket mycket länge.

Öl och medalj. Manikyr blir det en annan dag.

Allting efteråt tog en evighet. Ta bort chipet från skon, gå på toa, hämta säcken med torra kläderna, byta om bakom en lastbil och sedan gå hem. Ja, jag gick faktiskt hem till min syster, det var alldeles för många som ville åka tunnelbana och en återhämtningspromenad i duggregnet lät just då som en bra idé. Inte helt dumt heller att ta en promenad med medaljen runt halsen och få många leenden på vägen.

Jag kommer nog tillbaka nästa år, kanske för både halvmara och maran. Tröjorna för maran var så mycket snyggare men jag kunde ju inte köpa en sådan när jag verkligen inte ska springa den. 

Alltid lika roligt att kolla de officiella tiderna efteråt, min mamma var först ut och gratulerade till plats 4700. Tack för den här gången Berlin, nu tillhör 21,1 km av staden mig och mina snabba skor.

Sportlov

Vecka 8 är det sportlov i Uppsala. Nästan alla åker bort. Till Sälen eller till Kanarieöarna.

Vi har en annan tradition. Vi passar på och blir sjuka istället. Då missar man ju i alla fall inget i skolan, som dottern sa.

Jag ska inte gnälla för mycket. Det var rätt lindrigt i år (jag tar i träd ungefär 1000 gånger nu). Dottern var lite febrig och kände sig hängig. Jag kände mig lite som en disktrasa ibland. Sonen var nöjd med att vi faktiskt stannade inne förutom på lovets första dag när jag tvingade ut barnen med de berömda sista orden "ingen är sjuk och det är inte snöstorm, nu går vi ut!".

Vi hade faktiskt tänkt att hitta på lite roliga saker. Utflykt till storstaden för att gå på tekniska museet. Gå på biblioteket och låna böcker. Köpa en ny bokhylla på Ikea. Kanske rentav sporta, om vädret skulle tillåta.
Det blev inget av det och jag var lite ledsen för det. Vad är det för lov egentligen? I alla fall inget sportlov, snarare ett sjuklov.

Jag har sportat i alla fall. Två gånger gym, två simningar och två löprundor blev det. En anmälan till en ny utmaning. Bara chokladen har jag slarvat med igen.

Tårögd av chokladsmak

Jag (Anja) fortsätter på chokladtemat, för joggat har jag inte gjort på länge hehe..

Jag råkade på denna film om kakaoodlare på elfenbenskusten som smakar choklad för första gången. Tårögd, så fint är det. :)

Mera choklad!

Nu har det hänt igen. Alldeles för mycket prat om träning, alldeles för lite prat om choklad.

Så bra att jag fick en påminnelse på facebook häromdagen: choklad är en grönsak! Det är fullständigt logiskt, choklad är nämligen en böna och bönor är nyttiga. Men i den norska artikeln står det dessutom att choklad är bra för immunsystemet och jag vet att forskning visar att choklad är bra för snälla bakterier som bor i tarmen. Forskarna kan forska fram bra grejer!

Som om det inte räckte hittade jag detta i ett träningsmagasin under rubriken "Supermat för dig som tränar".

Ur tidningen "Triathlon".
Varför jag äger just den tidningen pratar vi inte om.

Då så. 40 gram mörk choklad om dagen i hälsosyfte. Inget problem! Glöm proteinshakes, magnesiumtabletter och annat mumbojumbo, jag ska ha min choklad!

Tro det eller ej, det var faktiskt en bra påminnelse för att jag har slarvat rätt rejält med mitt chokladintag. Det har varit fokus på så mycket annat och då är det lätt att glömma. Förlåt min lilla mörka böna, jag kommer tillbaka!

Mera mål

Jag blir mer och mer bekväm med att gå till gymmet. Det är rätt kul. Jag börjar till och med vänja mig vid att kolla i spegeln.

En hemläxa jag fick var att tänka ut nya mål. Vad vill jag kunna göra? Stå på händerna? Något annan kul?
Jag kommer verkligen inte på så mycket. Jag ska lära mig att göra pull-ups så den processen har redan påbörjats. På det stora hela har jag provat och gjort så många saker som jag trodde att jag aldrig skulle göra - och då är det extra svårt att komma på någonting ytterligare.

Min PT har stora visioner för mig. Jag ska kunna bära och lyfta min egen kroppsvikt innan sommaren. Jahaja. Om hon säger så.

I vilket fall som helst så var veckan lite stressigt. Bilen krånglade och kuvertet med alla viktiga underlag för revisorn skulle lämnas in. Hur ta sig dit utan bil? Åka buss är trist och tar för mycket tid. Jag ogillar att stå och vänta på bussen. Såhär i februari är det för många baciller och virus som åker med också. Cykla skulle vara ok men det är ändå suboptimalt på snö med is under. Och då kom jag på - jag kan ju springa!

Kuvertet fick tyvärr inte plats i löparryggsäcken jag köpte i Spanien men efter lite provspringning i lägenheten bestämde jag att den lilla blåa ryggsäcken borde funka. Fram med löparkläderna till nästa morgon.

Liten ryggsäck med stor kuvert

Efter lämning på skolan sprang jag iväg. Oj så mycket spring det fanns i benen. Oj så kul. Och oj vad coolt! Här springer jag, när alla andra ska till jobbet, med en liten blå ryggsäck med viktiga papper i. Snacka om funktionell löpning.

Efter exakt 4 km var jag framme och levererade kuvertet. På med ryggsäcken och hem, fast med en liten extra slinga så att det skulle bli 10km totalt.

Hur blir det med milersättningen?

En annan hemuppgift jag fick var att planera mina långpass. Vilka veckor ska jag springa långt, vilka lite kortare? Dessutom anmälde jag mig till en simkurs. För framtida äventyr. Dags att gräva fram träningsplanerna igen och försöka få ihop allting. Jag vet inte om jag har tid att jobba, men vem bryr sig. Planen finns nu, med möjlighet för modifiering. Om jag har lärt mig någonting som doktorand så är det att man alltid ska planera med blyerts och ha suddgummit till hands. Då blir det bra.

Målbilden

Det här med styrketräningen alltså. Varför håller jag på med det? Jag skulle bara kunna fortsätta springa utan att det skulle hända någonting hemskt. Tror jag i alla fall.

Jag har samlat ihop några anledningar:

• Jag vill rädda hela mina kropp från förfallet, alltså inte bara mina ben och alla muskler som har med löpning att göra. När jag är gammal vill jag vara en stark liten gumma!
• Jag vill bli en bättre löpare
• Jag vill utvecklas och utmana mig själv

Kvällspaddling vid Barnens Ö i somras

Bra anledningar som motiverar. Men sedan kom jag på en anledning till som slår alla andra med hästlängder: jag kommer att bli bättre på att paddla kajak och kanot! Nu är detta ingenting jag gör speciellt ofta, bara på somrarna närmare bestämt, men när jag väl gör det vore det kul att ha lite mer kraft i överkroppen. Mer kraft, bättre paddling, mer njutning.

Så jag tänker på fina paddelturer, som den på bilden, när jag är på gymmet. Jag tänker på lugnet på vattnet, smaken av havssalt på läpparna och den vackra naturen. Hur vi går i land på en liten ö för att fika.

Det är något mäktigt med att ta sig fram med sin egen kraft. Det kan vara löpning, cykling, paddling eller vad som helst. Man är nära naturen, elementen och just då är det inte så många saker som är viktiga. 

Det blir min målbild nu. Plus att jag självklart kommer springa snabbare än blixten.

Bilden är suddig men jag älskar den. Den är tagen med en mobilkamera från en guppande kajak på kvällen. Med tanke på det blev den ändå ganska bra! Det är dottern och jag som paddlar, maken har tagit bilden.

På hal is

När jag är ute på hal is har jag mina dubbskor. Det funkar riktigt fint och jag känner mig lite cool. Titta, här kommer jag! På dem vägar där ingen någonsin har skottat är det väldigt knöligt. Som en puckelpist för fötterna. På en sådan hamnade jag i lördags och just när jag undrade vad jag egentligen höll på med och kände mig lite mindre cool såg jag en tjej som sprang emot mig. Hon hoppade liksom jag omkring, letade efter bra ställen att trampa på och flinade mot mig. Jag blev full i skratt och ropade "heja oss". Bara de coola tjejerna springer på is.

Bambi på hal is med icebugs

Tillbaka på springvänligare underlag gjorde jag det självklara valet: in på en elljusslinga av okänd natur mitt i skogen. Grattis.

Först var det bara halt, lite senare blev det backigt också.
Härligt.

Förutom att puckelpisten fortsatte blev det också backigt. Men en fin slinga var det, ska komma ihåg det när isen har försvunnit.

Hal is är ändå bara hal is. Man vet vad man får och hur det blir. Riktigt spännande blev det däremot på PT-timme nr 2. Jag kände mig ganska laddat inför. Inte trodde jag att kunde göra så många push-ups och squats inför timme nr 1 så vad skulle kunna hända nu? Visst det skulle bli en ny utmaning men den skulle jag klara den också. Trodde jag.

Det jag lärde mig var att min hjärna och kropp inte har så lätt att samarbeta alla gånger. Rörelse som jag inte har gjort på sisådär två decennier eller ännu längre är inte lätta att få till. Det kändes rentav omöjligt och känslan att det är lika bra att låta bli smög sig på. Eller stormade in rättare sagt. Det är den känslan som har hållit mig tillbaka i så många år. Sämst i klassen, det är ändå ingen idé och allt det där.

Jag var lite ledsen ett tag, fick lite pepp och sen kändes det lite bättre. Jag ska ju lära mig hur man gör. Det är därför jag betalar dyra pengar för en PT istället för att bara betala dyra pengar för ett gymkort som sedan ligger i träningsväskan och skäms.

Jag tar ett djup andetag, gör mina läxor och fortsätter. På torsdag är det dags för timme nr3, jag tror knappast att det blir en revansch men förhoppningsvis ytterligare ett steg på den vägen som just nu känns besvärligare än den hala och puckelpistiga isen.

Day 1

Jag är numera en sådan som springer. Men jag har fortfarande svårt för gymmet. Någon gång innan jul var jag på gymmet med Anja och kände mig som vanlig dum. Vad ska jag göra, varför vet alla andra vad de ska göra, varför ser de så proffsiga ut och framförallt så starka?

Jag behöver hjälp, tänkte jag då.

Hej, jag heter Natalie, jag är en sådan som springer men jag känner mig dum på gymmet.

Ungefär samtidigt höll min syster på med ett tufft 6-veckors program med PT och diet. Hon tyckte också att jag behöver hjälp och gav mig en PT-timme i födelsedagspresent. Och ett jättefint kort:

Den där bilden till höger, den tar jag.

Silicon-operation gone bad? Nej nej, det är Arnolds kropp som har fått mitt huvud. Vilken kombo.

Riktigt så ska jag inte se ut när jag är klar men nu har jag börjat hos en PT på gymmet. Jag var mycket glad att jag i alla fall kunde säga "I'm a runner" i intro-samtalet. Det är alltså en amerikansk tjej från Kalifornien, hon peppar men först måste jag göra som hon säger. Jag tror att det tog inte många minuter för henne att lista ut att det var just "runner" jag var och inte så mycket mer. Armarna har mest fått jobba under armpendligen och bålen pratar vi inte så mycket om.

I torsdags var det dags för "day 1". Det bästa med day 1 - enligt Kayleigh: man behöver bara göra den en gång. Klok tjej.

Började vid roddmaskinen och det var kul. Sedan en kreativare variant av en planka. Sedan sqauts, som tog ett litet tag att få till, och push-ups. Vet ni hur många push-ups jag har gjort sammanlagt under det senaste decenniet? Inte jag heller, men definitivt inte så många som i torsdags.

Med lite pepp, förhållningsorder och läxa i fickan kröp jag ut från gymmet, hem och in i duschen. Det var riktigt svårt att få av alla kläder.

Nästa dag: träningsvärk. Vad gjorde mest ont? Att diska och att ställa tallrikarna i skåpet. Att resa sig från soffan. Saker som man kan låta bli i värsta fall. Idén att ge upp det där med träningen helt och hållet och att istället satsa på att äta praliner i soffan dök upp. Det får vara plan B så länge.

Plan A är att styrketräna två gånger i veckan, under uppsikt och instruktion av PT Kayleigh. Frågan dök upp hur jag ska göra med springandet, det kunde vara aktuellt att dra ner på det under den här första perioden tyckte PTn. Till en gång i veckan! Aldrig i livet, sa jag, två gånger måste jag få springa. Nu är det upp till bevis att det går också. Två gånger gym, två gånger spring. Allt ska bokföras. Maten också.

Det här blir en utmaning - framförallt styrketräningen. Kan jag bli en sådan som går till gymmet? Ett riktigt spännande experiment, både för mig och PTn. Imorgon är det dags för pass 2.

No, it's not a breeze

När jag fick en ny telefon laddade jag ner en ny app: Breeze. RunKeeper hade gjort reklam för den, det är en typ av stegräknare som håller koll på hur mycket man rör på sig och motiverar och peppar.

Varför inte.

Första veckan var det lätt att nå målet varje dag. Det blir en pokal, konfetti och när man klickar på knappen Awesome! blir den suddiga bakgrunden till en fin bild. Så bra jag är som rör på mig så mycket, tänkte jag, och fortsatte med appen.

Problemet började efter någon veckan eftersom appen justerar målet efter hur mycket man har rört sig veckan innan. Veckan efter många långpass är man alltså illa ute. Nu när jag tränar för en halvmara är jag ibland så illa ute att jag inte ens kommer i mål på en springdag. Och då känns det helt enkelt lite mindre bra och lite halvbittert när Breeze skickar små meddelanden av typen "You are halfway there, I know you can do it" och "Don't let yesterday influence today".

Igår sprang jag 13 km, det räckte inte, jag fick minsann gå 3000 steg till innan jag fick min belöningsbild.

Hunden ser ut som jag känner mig
efter 16 769 steg

Jag håller inte med, att göra Breeze nöjd är allt annat än ett breeze. Det är hårt arbete och det är orättvist. Det är fint med lite pepp och feedback men jag önskar att Breeze kunde vara lite smartare och veta vad det är för dag - springdag, kontorsdag, stanna kvar på soffan dag. Det måste väl finnas algoritmer för det?

Bana vs band

I lördags var det helt snö- och isfritt på marken. Istället för att testa löpbandet inför äventyret som börjar på tri sprang jag bort till Studenternas IP för att springa intervaller. 12 gånger 400 meter, ni hör själv hur det låter. Tråkigt. Jobbigt.

Inga applåder från läktaren

Men det var fint och trevligt och jag var själv. I lagom dos är intervaller trevliga, det är kul att gasa på lite utan att tänka på att man måste ta sig hem igen, som när jag sprang långpass längs ån. Några friidrottstjejer tränande på någonting jobbigt men försvann igen. Inga applåder, förutom mina egna till mig själv. Bra jobbat!

Dagen efter begav jag mig till gymmet. Där var jag verkligen inte själv. Många nyårslöften som skulle infrias, muskler som skulle byggas och framförallt visas.

Först 4 km på cykel. Det var inte kul men ok. Sedan löpbandet. En vetenskap i sig och jag valde den enklare varianten, där jag kunde titta ut ur fönstret. Det kan vara trevlig, tänkte jag.

Faktum var att det var jättetråkigt. Det måsta ha varit det tråkigaste jag har gjort på väldigt länge. Tråkigare än tråkigt, det går inte att beskriva.

18 mycket långa minuter

Först tänkte jag springa jag 5 km. Eller en halv timme, vad som skulle inträffa först. Jag höjde hela tiden tempot för att bli av med eländet. 25 minuter kändes hel plötsligt också som en fin tid. Eller varför inte 20. Nä, vid 18 fick det räcka. Jag klev av lite oprofessionellt för att jag inte kunde se den stora röda stop-knappen och det kan ha varit slutet på min karriär som löpbandslöpare. Mycket hellre springer jag på bana eller i -14 grader eller vad som helst.

Lördagen närmar sig. Likaså min första stora deadline för i år. Jobb-berget börjar likna Mount Everest och jag börjar tveka på att en liten triathlon mitt i allt är rätt strategi för att bestiga och besegra den. Nu måste jag bara hitta ett sätt att berätta det för mina nya kompisar. Jag är hemskt ledsen, jag vill hänga med er och hitta på galenskaper men den här gången går det inte!

Hej 2015!

Nu är det här, ett nytt år. Jag började det nya året ungefär som jag slutade det förra: med tidsbrist och lätt jobbpanik, löpning som terapi och choklad som belöning. Same same but different.

Men det kan ändå vara dags att sammanfatta lite. För att få ta en chokladbit till.

Det blev mer än 1100 löpta kilometer, det tycker jag är fint. Övrig träning har nästan inte existerat, lite yoga, lite simning, lite cykling och väldigt lite styrketräning. De där små hantlarna som jag köpte för ett år sedan ligger fortfarande under sängen och skäms.

2014 i staplar och siffror

Men. Jag kom igen efter den berömde benhinneinflammationen, ökade distansen till halvmara och vågade så småningom att springa lite snabbare också. Finaste upplevelsen var löpningen vid havet på Roslagsleden. Svårt att slå och jag längtar dit. Gör hemliga planer att springa där igen i sommar.

Nu väntar några halvmaror och annat kul. På nyårsdagen stack jag ut för att hälsa på min vän Kung Björn och jodå, han var kvar, stilla och kungligt i sin hög.

Gott Nytt År Kung Björn!

Så här års är det ganska många deadlines, just nu två stora och några små. Ingen tid för att dra igång andra storslagna projekt och det finns till och med risk för inställda löppass. Så är det och jag är en förnuftig människa som kan förhålla sig till det.

Men så har jag hamnat i dåligt sällskap. Folk som tycker att jag ska prova på både det ena och det andra. Jag föll för grupptrycket och gick med på galenskapen som börjar på tri och slutar på athlon. Nu på lördag är det dags för 

• 150 meter simning (i bassäng)
• 4 km cykling (på träningscykel)
• 1 km löpning (på band)

Det låter inte så farligt. I informationen utlovas att "alla får köra två heat". Vadå, ska jag göra galenskapen två gånger? 

Igår var jag på gymmet och tränade att cykla på träningscykel och att springa på band. Det gick bra, jag trillade inte av men löpbandet var bland det tråkigaste jag har upplevt. Det var tråkigare än tråkigt, helt obeskrivligt. Bra att komma ihåg när jag springer i minusgrader nästa gång.

Men nu kör vi! Undrar om jag får en medalj.