Sedan jag har börjat springa har jag gått ner 6 kilo. Ingen dramatisk siffra men min kropp har verkligen förändrats. Jag är mycket smalare i midjan och har nya muskler. Jag har fått en del reaktioner på det. Beröm. Så duktig du är som tränar så mycket. Men också förmaningar. Nu räcker det, nu ska du väl inte gå ner mer, akta dig så du inte överdriver.
Viktnedgången var aldrig målet med att börja springa. Men ändå väldigt välkommen. Jag får inte ihop det riktigt själv så jag får börja från början.
Som barn och ung vuxen var jag smal. Till och med supersmal. Underviktig i många år. Jag har aldrig haft någon ätstörning, har alltid tyckt om mat och framförallt choklad. Jag var en sådan som kunde äta lite hur som helst utan att gå upp i vikt.
Sedan blev jag lite äldre, typ 25+, blev sambo, levde det goda livet och gick upp lite. Inte mycket, och alltid proportionerligt. Inte farligt och så bra att jag inte var underviktig längre.
Två graviditeter satte lite spår, efter andra barnet var det lite svårare att få bort mammamagen. Eller den försvann helt enkelt inte. Ryggen tog stryk av att bära barn. Innan jag orkade ta tag i det kom livet emellan. En fas som inte var så roligt och där det var viktigare att hålla näsan över vattenytan än att få bort några extra kilo. När allt det var över, när livet kändes lättare, hade kroppen förfallit. Utseendet var en sak. En rund midja, en storlek större i nästan alla kläder och det värsta: ett mycket rundare ansikte. Mitt huvud är lite större, det är kanske inget man tänker på men jag märker det när jag köper mössor eller keps. En rundare ansiktsform märks extra mycket då. Nästan lite svullet. Jag gillade inte det jag såg i spegeln. Värre än det, jag gillade inte känslan. Känslan att vara slappare och orkeslöst, känslan att behöva gömma mig bakom tunikor. Känslan att vilja undvika speglar.
Allt det där var nytt. Jag hade ju alltid vara smal. Hade aldrig bantat. Hade ingen träningsvana. Hur gör man? Går det ens att göra någonting?
Jag hittade löpningen. Fastnade direkt. Hittade till gymmet. Fastnade verkligen inte direkt men fick hjälp av min PT. Det kommer att hända fler saker som jag ännu har ingen aning om.
Men hur känns det nu då?
Overkligt. Men samtidigt: som jag igen. Jag känner igen min kropp, jag trivs med den igen. En stillsam förundran då och då att det gick och att det ändå var ganska enkelt fastän det var så svårt att hitta kraften att göra en förändring. Tacksamheten att jag vågade vägra förfallet.
Det är fint att få komplimanger för utseendet. Jag blir glad. Men det är känslan som är störst. Självkänslan, kroppskänslan, känslan att min kropp är som jag tycker att den ska vara. Så att jag ska vara nöjd och glad, inte för att behaga någon annan eller för att passa in i normen. Det här har inget med smalhetshets att göra men med styrka, både fysiskt och mentalt. Jag har kommit en bra bit på vägen och det är jag stolt över.
Tidigare idag letade jag efter bilder. Typ före och efter. Jag bestämde mig för att inte lägga upp några. Det är känslan som är viktigast och den kan inte visas på bild.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar