Återhämtning

Idag var en sådan där dag. Bakis. Trött, seg och törstig. En undran varför jag gör så mot mig själv samtidigt som en annan del av hjärnan letar efter nästa tillfälle.

Jag sprang ett lopp igår, Women's Health Halvmarathon eller WHHM. Idag var det baksmällan. Jag kommer ihåg att det var precis likadant förra året - men hade jag lärt mig nåt? Tydligen inte. Förra året var det som hjälpte till slut en smoothie på ett fik. Men fiket ligger nerför backen och att knalla ner dit och upp igen kändes inte aktuellt. Istället gick jag till lilla affären på hörnet och provade en ny återställare:

Dagen efter glass.

Det funkade! Vätskeersättning, Ipren och kaffe, släng er i väggen. Mina kompisar Ben och Jerry fixar baksmällan.

Men ska vi ta det från början? Jag, Lisa, Gaby och Caro sprang alltså WHHM. Förra året var det varmt och soligt, igår var det mulet och blåsigt. Soligt ibland. Efter en ny förkylning visste jag inte alls hur det skulle gå men bestämde mig för att vara modig och haka på en 2:09 farthållare. Sprang en bit genom Östermalm i klungan kring de trevliga damerna med flaggorna på ryggen, vi log först i den startgruppen och mina ben drog iväg. Bort från 2:09, framåt. Jag får väl se hur det går, tänkte jag, vi ses säkert snart igen.

Men det gick fint hela vägen. Den absolut häftigaste upplevelsen var när Isabellah Andersson varvade oss. Att bli omsprungen är lagom kul annars men just den här gången var peppande. Först kom ledarcykeln med uppmaningen att hålla till vänster, sedan vespan med kamera-tjejen och sedan en mörk skugga som svischade förbi. Jag hann knappt heja. Så imponerande! Just då fick ordet tjej-lopp en ny innebörd.

Andra varvet för oss vanliga dödliga var så där. Jag dopade mig med musik och en mindre god gel. Försökte hålla tempot (det blev svårare) och att räkna ut vad sluttiden skulle kunna vara. Mindre än 2:09. Men mer än 2:00. Sista kilometern fick jag nästan kramp men bara nästan och kom in i mål på 2:03:36. 7,5 minuter snabbare än i Berlin men också helt slut.

Inte helt dumt ändå.

Som alltid tog sedan allting väldigt lång tid. Hämta väskan med ombyteskläderna. Byta om. Släpa fötterna och benen till after-run. Hur kunde jag springa alldeles nyss, jag kan ju knappt gå!

Sedan var det dags för after-after-run i lägenheten som Gaby hade hyrt. Lisa försvann åt ett annat håll men vi andra tog varsin tupplur och en dusch innan vi lagade mat. Det var mycket trevligt och knäppa som vi är började vi planera för nästa halvmara. Pratade om Köpenhamn (men ingen orkade resa sig för att hämta någon elektronisk manick för att kolla när det skulle vara) men landade i Göteborg.

Medalj, ros och 21 praliner.

Min väl uppfostrade familj tog emot mig på bästa sätt hemma. Medalj runt halsen, ros och choklad i handen. Allt är ätbart. Troligen gott också.

Lopp, trevlig sällskap och choklad. En perfekt dag.

Göteborgsvarvet 2016 - here we come!

Chokladen fixar allt

Idag kom jag hem och snubblade över posten.

1. Ett vykort från min springkompis i Berlin: Spelar ingen roll vad det är frågan om, chokladen är svaret.
2. En träningstidning som riktar sig mot kvinnor och som berättar för mig hur jag fixar bikiniformen på 8 veckor.

Ja men då så! Då har vi svaret: Chokladen fixar bikiniformen. Det var lätt och jag ser framemot 8-veckors programmet.

Dagens post. Nu blir det choklad och läsning

Vad jag egentligen tycker om den här typen av tidningar tar vi en annan dag. 

Grattis på 2-årsdagen!

För två år sedan tog Anja och jag våra första stapplande steg i löpspåret. Vägen dit var lång och allting annat än självklart men när vi väl hade tagit oss igenom första passet kände vi oss som hjältar. Jag var fast direkt.

Men om någon hade sagt att vet du vad, om två år ska du snart springa din tredje halvmara, du tränar regelbundet på gymmet och förbereder dig för en triathlon, ja då hade jag skrattat högt och länge. Jag skulle bara ut och springa lite, bara göra någonting för att rädda kroppen från det pågående förfallet.

En dag som denna sträcker jag lite extra på mig. Jag fixade det, jag gjorde en rejäl förändring i mitt liv och känner mig piggare och starkare än på länge. Jag kan göra en hel del saker som jag absolut inte kunde göra för två år sedan. Och jag vet att jag kommer att kunna göra fler otänkbara saker om jag fortsätter träna. Det är roligt också, det där med träning och om jag verkligen ska hitta en nackdel så är det att det tar tid. Massor med tid. Det kostar en del också. Men det är jag värd!

Mina första löparskor. Lite slitna, numera är de med på gymmet.

För den som gillar siffror: Jag har sprungit 2119 km, tränat i 278 timmar och 21 minuter och gjort av med 152 340 kalorier. Jag har gått ner 6 kilo och köper numera de flesta kläder i en storlek mindre.

Suboptimal uppladdning

Inför den förra halvmaran blev jag sjuk. Förkyld bara, men ändå med en träningspaus av 12 dagar. Det gick ju bra så jag gjorde om det. Kom hem från Tyskland, det kliade i näsan, bihålorna sa nämen hej igen och sen kom febret. 

12 dagars träningspaus igen och den här gången har kroppen tagit lite mera stryk. Så kändes det i alla fall efter gårdagens springrunda och dagens gym-pass.

Fast igår var uppladdningen verkligen supoptimalt. En liten macka till frukost, en muffin till lunch och så ut och springa. Hur dum får man vara? Fick håll mitt i skogen, när jag var som längst bort hemifrån och fick gå lite då och då. 12 km blev en plåga och då undrar jag lite hur 21 km nästa lördag ska bli.

På gymmet började det rätt bra men pulsen gick upp i taket. Lite oroväckande kanske. 

Men både Lisa och jag har snygga nya tröjor för att göra reklam för vår podd när vi springer eller tränar. Det piggar upp. Vi ska ha dem på lördag, hoppas att det inte är för kallt bara. Jag har bestämt att jag ska haka på en 2:09 farthållare och så får jag se hur det känns. 

Efter det äventyret börjar ett nytt, som börjar på tri. Den tanken är så skrämmande att 21 km känns som en promenad i parken. 

Min son

Han gillar att bygga Lego och spela iPad. Han är en inne-nalle och det kan vara svårt att aktivera honom att gå ut, speciellt om det finns en risk att det är kallt. Han fryser lätt, som jag. Han är rädd att prova nya saker, att våga sig ut i det okända.

Hur som helst så gjorde jag en sådan där sak som jag egentligen inte vill göra: jag struntade totalt i allt detta och anmälde honom till orientering för barn. Stora systern håller redan på, smidigt med en aktivitet för båda som äger rum samtidigt och där det kanske finns en chans att jag kan springa under tiden. 

Högljudda protester. Jagvillinte villinte villinte villinte VILLINTE gå till orientering på repeat kvällen innan. Tills han somnade faktiskt. Morgonen började med jagvillinte.

Det var resdag igen, den här gången Tyskland-Sverige, och på kvällen skulle vi iväg till skogen. Villinte. Efter lite mutande, peppande och mild tvång  kom vi iväg (du är dummast i hela världen, jag kommer aldrig mer prata med dig - det skar lite i hjärtat men det är smällar man får ta).

De första lekarna var tråkiga. Han kunde det redan, så går det när ens lärare i skolan håller på med orientering. 

Sen kom den, upptäckten.

Av två chokladbitar i jackfickan.

Lyckan var stor.

Det är min son det.

Snabbast i skogen med choklad i jackfickan

Efter det blev det lättare och roligare. Att springa var riktigt kul. Leken efter också. Lättnaden att ha klarat av något stort var stor, fikat var gott och sedan fick unge herrn bestämma vad det skulle bli till middag. Nästa tisdag är det födelsedag och då är det valfritt om han vill gå eller inte. Jag hoppas han vill fortsätta.

Vågar jag köpa springbyxa och snabba skor i födelsedagspresent?

Halvmara nr 2

Om det var en bra idé återstår att se men idag stack jag och en kompis ut på långrunda. Det är nästan ett måste när jag är hos mina föräldrar att springa ett varv runt floden. Vädret var fint, sällskapet trevligt, så vi fortsatte en bra bit till. 

De sista kilometrarna blev lite jobbiga, då satte jag på "radio Natalie" och berättade om min och Lisas podcast. Den kan jag prata om hur mycket som helst. Och vips var vid bron igen, tog en sista paus, korsade floden, sa hejdå till varandra och sprang hem åt varsitt håll. 

Nu protesterar vaderna lite men jag tror på snabb återhämtning. Det känns ändå bra i kroppen och knoppen, efter en lång vinter med bitvis mycket annan träning var det är helt rätt. 

Och vet ni vad? Jag känner av en bättre bålstyrka! Tjohej! 

Ny extremsport

Att springa en halvmara är respekt. Men jag tog mig i mål för egen maskin och med hedern i behåll.

Att åka tåg från Berlin till Bremen är vansinne. För att komma dit skulle behövas en stor portion hjälp och minst dubbelt så mycket tid som jag hade tänkt mig.

Men vi tar det från början. Igår, 1 april av alla dagar, skulle jag och barnen åka vidare. Från Berlin, där min syster bor, till Bremen, där mina föräldrar bor. Med snabbtåget ICE med byte i Hannover. Snabbt och smidigt.

Hejdå Berlin, nu drar vi till väst!

Dagen innan hade det varit storm och i taxin på väg till stationen hörde jag på radion att det fanns omfattande störningar i tågtrafiken. Just det, det skulle vi ha kollat på morgonen. Men väl på plats verkade läget under kontroll, snabbtågen skulle gå enligt schemat.

På perrongen annonserades 10 minuter försening. Det kan hända en dag som denna. Väl på tåget efterlystes lokföraren. "Hej och ursäkta förseningen. Om någon ser lökföraren, säg åt honom att komma till början av tåget."

Ok. Han som skulle köra tåget saknades alltså. Intressant.

Med 25 minuter försening och många resenärer som egentligen skulle ha åkt en dag tidigare rullade tåget iväg. Vid biljettkontrollen upplyste den ärlige tågvärden mig om att hon inte hade en aning hur jag skulle ta mig från Hannover till Bremen. "Igår var sträckan helt avstängt." Hur tar man sig vidare då? "Ingen aning."

Så där åkte vi alltså i 250 knyck genom regn, hagel, snö och vind. Med två barn, varav ett med feber, och med en massor väskor. Det var lite svårt att koppla av. Kort innan Hannover kom tipset att ta det försenade tåget till Hamburg om man skulle ta sig till Bremen. Jag, barnen och väskorna förflyttade oss till rätt perrong där jag började undra - men vänta nu, Hamburg, det blir ju helt fel. Tåget stannar inte i Bremen, det är inte samma tågsträcka som leder dit. Än en gång krävdes det upplysning av en snäll och ärlig tågvärd som sa att det var tyvärr så att det bara fanns två ganska dåliga lösningar: att åka snabbtåg till Hamburg och sedan i princip tillbaka till Bremen eller att satsa på regionala tåg men då skulle det ta stopp mitt i ingenstans.

Snabba beslut, hoppa på snabbtåget. Trots mycket folk fanns det platser och tåget rullar iväg. Då ser jag att mina föräldrar har ringt. De har börjat planera en räddningskaktion. Det behövs inte säger jag, tåget, rullar, vi sitter, alla är vid gott humör, vi har tillräckligt att äta och dricka med oss. Lite har man ändå lärt sig under sin tid som pendlare på sträckan Uppsala-Stockholm.

En halv timme innan Hamburg stannar tåget och en rad meddelande förljer. Här i turordning:

1. Något fel har inträffat längre fram, vi måste vänta en obestämd tid. Mer information kommer när den finns. (Lite småskratt bland resenärerna)
2. Tyvärr var det första meddelande fel, det är mycket mer allvarlig än så. En olycka har inträffat längre fram, polis och räddningstjänst har tillkallats och det kommer att ta tid. Lösningen är att tåget åker tillbaka till Hannover och tar en annan rutt till Hamburg. Ytterligare försening av 150-180 minuter (jag bara älskar att de anger förseningen i minuter istället för timmar). Här ringer jag mina föräldrar för att inkalla räddningstjänsten. Hamburg är ändå inte resmålet och min pappa bestämmer sig för att hämta oss i Hannover.)
3. Nytt meddelande: det var ingen människa som tåget framför oss hade kört på men ett stort djur. Vi kan rulla vidare till Hamburg. Jag ringer igen och omdirigerar räddningen till Hamburg.

Hamburg är en stor station. En dag som denna med extra mycket människor som undrar hur de ska ta sig fram. Vi börjar blir trötta, hittar rätt utgång och platsen där vi ska träffa min pappa. Han är inte framme så vi går för att köpa pommes frittes och dricka. Och då händer det - drickan ramlar i golvet, dottern kollapsar och sonens feber stiger. Han huttrar och mumlar om att han kommer vara borta från skolan och att vi måste ringa fröken, dottern står och bara gråter. Jag hittar två platser, parkerar barnen, ger sonen alvedon och försöker värma honom samtidigt som jag försöker lugna dottern. Hjälp är på väg och precis då ringer telefonen. "Jag är där om tre minuter." 

Vi går ut, står framför ingången och precis när jag börjar undra var precis "där" är säger dottern "kolla där är morfar" och där är han. Han kör fram precis framför huvudingången, bland alla duvor och avspärrningar, kastar in oss och väskorna i bilen, och lyckas köra ut från platsen med livet i behåll. På riktigt tror jag att taxichaffiserna hade spöat upp honom om vi inte hade haft barn i bilen. När de började svära vevade han ner rutan och skrek "ursäkta, sjukt barn i bilen!" och fortsatte tränga sig fram, i motsatt körriktning och mot alla gällande regler.

Morfar har visst blivit kriminell. Men också en riktig hjälte.

Vi stannade vid första tillfället (även det förbjudet, på en parkeringsplats för taxi), rättade till alla barnstolar, tog fram en kräkpåse till det åksjuke barnet i fall att, bäddade ner det febrige barnet med jackorna, och styrde bilen mot Bremen. Stor lättnad hos alla, barnen somnade efter två minuter. Det blev såklart en liten kö precis i början (det är alltid kö på den sträckan) men det kändes som ingenting i jämnförelse.

Med fyra timmars försening kom vi till Bremen. Äntligen framme. Schnitzlarna var goda.

Har jag lärt mig nåt? Kanske. Att kolla upp trafikläget innan och att packa betydligt lättare även om bytet ska vara snabbt och smidigt. Att boka biljetter som går att boka om så att det går att ändra resplanerna om det händer nåt, till exempel om någon får feber. 

Efter gårdagen säger jag bara: SJ, släng dig i väggen. DB (Deutsche Bahn) levererar, jag har full förståelse för trafikstörningar vid storm men avsaknaden av information och lokförare samt alla andra händelser blev en intressant kombination. En ny extremsport som inte går att bokföra i RunKeeper.

Berlin baby!

Det har varit lite mycket. Mycket jobb, mycket träning, en simkurs som dök upp ur ingenstans, en rejäl förkylning och så helt plötsligt var det dags för årets första lopp.

Inte vilket lopp som helst men halvmaran i Berlin. Mitt första lopp i Tyskland, där jag är född och uppvuxen. I en stad som var delad i två delar då. Nu, 25 år senare, skulle jag springa rakt igenom historien.

Efter en dansa-på-deadine-vecka packade jag ihop nästan alla mina springkläder, mina två barn och åkte till Berlin. Snabba skorna satte jag på fötterna så att jag inte skulle glömma dem. 

Dagen innan loppet ägnades åt att hämta nummerlappen och den optimala uppladdningen.

F som i FAST!

Min springkompis Gaby och jag bestämde träff vid starten kl 10, lite sent tyckte jag eftersom den första starten var kl 10.05. Men Gaby har varit med förr och hon hade rätt, folkmassan började faktiskt inte röra på sig före kl 10.45. Jag lyckades förvarna min syster att jag skulle vara något sent till km 3 där hon och barnen ville heja på mig första gången.

Rött ljus vid starten.

Hälften av team Nagalius innan start

Någonstans hördes ett pang i fjärran, och ett "nu är ni igång", en kvart senare kunde vi för första gången se startlinjen och då började loppet. Benen gjorde sitt och brydde sig inte om förkylningar som hade varit, långpass som hade uteblivit, bihålor som hade protesterat så sent som två dagar tidigare. De bara sprang och det var kul. Första gången det kändes lite jobbigt var vid km 10 och det var inte heller så illa. Alla som hejade på gjorde verkligen ett bra jobb, många höll upp stora skyltar med pepp:

• Ingen sa att det skulle vara lätt!
• Att vända nu vore dumt!
• Ölen blir varm!

Bara att fortsätta springa. Det är kul men en halvmara är respekt. På alla mina bilder ser jag allvarlig ut men vadå, 21,1 km är allvar. Jag hade kul på ett mycket seriöst sätt.

Allvarlig min vid Checkpoint Charlie. 

Det är svårt att sammanfatta och beskriva känslan av ett lopp efteråt. Många små ögonblick gör det till en stor upplevelse som finns kvar någonstans i kroppen men som nästan inte går att omvandla till ord. För mig blir det eufori som kommer i vågor, och för det mesta helt oväntat, till exempel när ett hängiven gäng står och hejar med inlevelse. När det går att växla upp tempot, och när tanken att målet närmar sig är både hur kul och hur tråkigt som helst. Kul för att det betyder att jag har klarat det. Berlin halvmara liksom! Tråkigt för att det är över.

Och precis så blev det också, målet kom ganska oväntat, jag hade missat alla km-markeringar efter km 17 och visste bara att målet var nära men inte hur nära. Jag lyckades med en liten sprint, kom in i mål och sedan blev det ett processions-tåg mot medalj, vatten, banan och den alkoholfria ölen.

Den godaste ölen på mycket mycket länge.

Öl och medalj. Manikyr blir det en annan dag.

Allting efteråt tog en evighet. Ta bort chipet från skon, gå på toa, hämta säcken med torra kläderna, byta om bakom en lastbil och sedan gå hem. Ja, jag gick faktiskt hem till min syster, det var alldeles för många som ville åka tunnelbana och en återhämtningspromenad i duggregnet lät just då som en bra idé. Inte helt dumt heller att ta en promenad med medaljen runt halsen och få många leenden på vägen.

Jag kommer nog tillbaka nästa år, kanske för både halvmara och maran. Tröjorna för maran var så mycket snyggare men jag kunde ju inte köpa en sådan när jag verkligen inte ska springa den. 

Alltid lika roligt att kolla de officiella tiderna efteråt, min mamma var först ut och gratulerade till plats 4700. Tack för den här gången Berlin, nu tillhör 21,1 km av staden mig och mina snabba skor.