Tjejlopp

Egentligen hade jag tänkt skriva någonting helt annat. Om jultider. Deadlines. Mitt förhållande till Aladdin-askar. Om träningen som inte riktigt tar fart på grund av virus och baciller.
Men det får bli en annan gång. Nästa jul kanske.

Nej, idag när jag tog en paus från jullovet och prokrastinerade framför datorn upptäckte jag att anmälan till en halvmaraton för kvinnor var öppen. Klickklickklick och så var jag inne på sidan för loppet. Jag och Lisa har varit lite intresserade av det här loppet, en halvmara känns som en kul utmaning. Att den ligger ganska tidigt i säsongen tyckte vi var bra för 1. ligger ganska många andra lopp som vi/jag vill springa på hösten och 2. skulle det vara en bra motivation att hålla igång träningen över vintern.

Men så är det detta med tjejlopp. Jag är faktiskt varken för eller emot det. Jag kan tycka att det är lite trist att det blir lite mer myspys över tjejloppen och att det lätt blir "ett glatt tjejgäng som ska lunka runt". Det blir fika efteråt. Mysigt.

En typisk fråga inför tjejmilen låter förresten så här:
– Åh, du ska springa tjejmilen, hur lång er den?
– Exakt en mil...
– Aha, det är så alltså.

En mil är en mil även för tjejer.

Å andra sidan, om denna lite mer mysiga och mindre testosteronstinna atmosfär får fler kvinnor att anmäla sig och därmed börja springa tycker jag bara att det är bra. Jag vet ju själv att det är ett ganska stort steg att komma igång. Och vi är alla vuxna människor och kan välja själva vilka lopp vi springer i eller inte.
Helt enkelt har jag inte fått någon större huvudvärk över tjejlopps-frågan.

Men nu detta. Som får även mig att reagera och fundera över att inte springa just det här loppet.
Så här står det på hemsidan för Women's Health Halvmarathon:

"Efter målgång belönas du med loppets specialdesignade smycke från SNÖ of Sweden (värde 349 kr) istället för en medalj som ligger och dammar i byrålådan."

Vad? VAD!?! Ingen medalj? Varför tror ni att jag springer? För ett specialdesignad smycke som ligger och dammar i byrålådan? Jag vill ha en medalj! Som jag kan hänga runt halsen efter loppet, bli fotat med, hänga på det icke så diskreta stället i hallen så att alla som vill har en chans att kommentera min sportiga insats. Vad ska jag med ett smycke till? Det kan jag gå och köpa själv men en medalj, en medalj kan jag bara springa mig till!

Jag har börjat kolla efter andra lopp som går ungefär samtidigt och hittade SpringCross, ett terränglopp på 6, 12 eller 18km i Stockholm. Förutom att man får en riktig medalj (det finns både guld och silver faktiskt) är en fördel att det är just terräng. Mina benhinnor och knän skulle nog tycka mer om det än 21km asfalts-löpning. Ok, jag kommer att missa

"sevärdheter som ABBA The Museum, Cirkus, Skansen, Blockhusudden och Kaknästornet"

men det är ju inte direkt så att det är läge att springa in på ABBA The Museum och hälsa på Björn och Benny när jag ändå är där. Just nu säger jag: hellre 18km i skogen genom lera och en medalj än 21km på asfalt och ett smycke.

Vad tycker du?

Choklad och ännu mer choklad

Den här bloggen handlar alldeles för mycket träning och alldeles för lite om choklad.

Hohoho! Finns det några snälla chokoholister här?

Häromdagen var jag hos min revisor. Hon berömde den fina ordningen i mina underlag (ha!) och gav mig ett litet julpresent (hoho!).

Kvinnan har förstått mig. Beröm och choklad.

Dagen efter öppnade jag och Lisa asken med chokladbitarna med apelsinmarmelad i. Goda.

Toffifeerna försvann i en eftermiddags-svacka.

Mintchokladen var också god. Den är det fortfarande faktiskt.

Resten står på kontoret och väntar på att bli uppäten.

Ett par dagar senare fyllde jag år, på morgonen fick jag ett present av dottern:

Frukost är det viktigaste målet

Ännu någon som har förstått mig. Jag har lyckats väl med uppfostran av mina barn. Så väl att de tar efter mig och hjälper med att äta upp.

Jag fick också en hel del presenter som ska hjälpa mig att bli av med choklad-kalorierna igen men mer om det en annan gång.

Vad har de, som jag inte har?

Förra veckan stod jag med löparskorna i ena handen och en chipspåse i andra och övervägde: Springa? Äta chips? Springa? Äta chips? Jag väljer……… att……... springa!

Haha, jag är bäst!

Men, det gick inte att springa, för det hade blivit vinter. Det var halt och kallt. Så plötsligt! Det här var inte schysst! :-( Fast det är fint med snö! :-) Men, Fredrick springer ju!? Och Natalie?! Det är en massa folk som springer ändå!?

Vad har de som jag inte har?

Jag vet inte vad alla har, men jag kan kolla vad Fredrick, min man, har:

1.      Airtrim –andningsfilter med värmeväxlare.

2.      Icebugs –dubbade löparskor.

3.      Syntetmössa med ventilationshål.

4.      Tunna löparhandskar.

5.      Underställ i merinoull.

Det blir dyrt det här. Och inte kan jag äta några chips heller eftersom den nya regeln säger att man måste springa först.

 

I dag har varmare luft vandrat in över Sverige, solen skiner, och det finns bara en sak att göra; ut och springa! Hoppa sicksack mellan isfläckarna innan nästa kallfront med snö sveper in.

RunKeeper

I helgen hände det som absolut inte får hända den moderna människan: min smartphone lade av. Bara så där, svart skärm, ingenting att göra.

Den vänliga försäljaren i butiken förklarade att jag tydligen inte hade någon garanti eller försäkring men tyckte att jag kunde kolla upp med företagsförsäkringen om de kan hjälpa mig.
– Har du någon annan telefon du kan använda så länge? Frågade han med en medlidande blick.

Ja, det har jag. Jag fick en liten smartphone av en annan sort när jag förlängde abbonomanget sist. Dags att aktivera den lilla telefonen alltså. Som en tillfällig lösning.

Det är en världslig sak. Telefonen är paj, jag kommer att få en ny, det kräver lite tid och lite pengar för att fixa det. Mycket värre saker kan hända. Men jag behöver väl inte säga att det är irriterande att ha blivit av med alla telefonnummer. Som tur är har jag en old-school pappersalmanacka. Jag har till och med köpt en old-school adressbok också men hade inte börjat använda än.

Så där går jag med min mini-smartphone och funderar över om jag ska ha den som dumphone. Bara att ringa och sms:a med. Ok då, man kan googla på den. Men tastaturen är så liten att det inte blir några utdragna sessioner.

Men min RunKepper då!
Jag kan inte leva utan. Helt meningslöst att springa utan. Finns träningsrundan inte med i RunKeeper-loggen har man aldrig gjort den.

Därför skaffade jag ett konto för att ladda ner appar. Nu känns det bättre.

Lilla snigel, akta dig...

Just nu producerar jag tillräckligt mycket slem för att kvalificera mig som snigel. Långsam är jag också. RunKeeper har rätt. Målet är kanske lite väl ambitiös?

Så fort som förkylningen har släppt ska jag ut igen. Jag lovar.

Bara en kommentar: 21:25 min/km låter ganska snigligt det också. Jag både simmade och sprang förra veckan därav den konstiga tiden. Det tog ett tag tills jag själv hade klurat ut det.

Två gånger första gången

Jag började springa den 22 april i år. Jag och min kompis Anja tog fram det numera berömda träningsprogrammet och tog de första osäkra löpstegen. Vi var nervösa och bara faktumet att vi hade tagit oss ut - i udda träningskläder som vi hittade i gömmorna i garderoben, mössa, vantar och halsduk - kändes stort.

Det blev 2 minuters jogg, 3 minuters gång i en halvtimme.

En runda i löpspåret, 2,5km.

Vi kände oss som hjältar.

Sådant kommer man ihåg. Den skräckblandade förtjusningen innan, lättnaden efter. Den första gången.

7 månader och en 1 dag senare, den 23 november 2013 var det dags igen. Första passet på vad som kändes som en evighet. Träningskläderna flög på kroppen i samma snabba takt som mungiporna rörde sig uppåt. Känslan av en skräckblandad förtjusning - skräcken hur benhinnorna skulle kännas, förtjusningen att äntligen få komma ut.

Ut. I den kalla luften, i skogen, i löpspåret.

Först 10 minuters gång. Sedan, försiktigt försiktigt, 5 minuters jogg.

– Hej benhinnor, hur har ni det?

– Ok, men inte mer än så. Ta inte i för mycket nu!

5 minuters gång igen. Iläggen i skorna känns lika bekväma som om någon hade klippt en tennisboll i tva halvor och stoppat en halva under varje fotvalv.

– Vad tycker ni om det här då, benhinnor?

– Vi tycker det är rätt skönt, nu får du springa igen.

– Tack, vad snälla ni är!

5 minuters jogg igen. Och så var löprundan, den första på RunKeepers 5km-träningsprogram som fick ersätta halvmaraton-programmet, slut. Förtjusningen är total. Jag gjorde det, jag är tillbaka! Skräcken finns där. Ändå. 

Tänk om jag får jätteont nu och den här första gången också blir den sista?

Två tankar om egentid

När jag ska sticka ut och springa på helgen ropar tre barn: ”Jag följer med!” ”Det är min tur!” ”Får jag följa med?”

Men de springer inte lika fort som jag.

”Joho, jag springer fortare än du.” ”Jag också!”

”Ok, ni springer fortare än jag, men orkar ni springa en timme?”

”Vi kan ta cyklarna och följa med.”

”Kära barn, ni vet att jag älskar er oändligt mycket. Jag ska bara springa en timme, jag kommer tillbaka, vi kommer ses igen! Om jag får springa i min egen takt så kommer jag bli friskare, gladare och leva längre. Jag blir en bättre mamma. Alla människor behöver vara ensamma då och då, med sina egna tankar. En löparrunda är inte bara fysisk träning, man får tillfälle att tänka igenom saker och ting och man kommer på bra idéer. Jag kanske kommer på några bra presenter, till er!” (Nej, det där sista sa jag inte.)

”Men, får vi följa med?”

Jag ger mig. Det är trevligt med sällskap. En löparrunda är ett bra tillfälle att prata om ditten och datten. Det är riktigt bra kvalitetstid i friska luften. Mannen kan hänga med också. Varför har vi ingen hund?

Vill man springa ensam är det smartast att smyga ut när ingen ser, allra smartast när ingen annan är hemma.

Skoinköp#2

Låt mig klargöra en sak: jag gillar inte att köpa skor. Jag köper skor för att jag måste ha någonting på fötterna. Punkt.

Bäst trivs jag i sandaler men det blir lite kallt någon gång efter augusti. Efter det gillar jag skor av typen barnskor men sådana är svåra att hitta i storlek 39. Höga klackar tar jag bara fram vid mycket speciella tillfällen. Jag är, med andra ord, en riktig tråkig människa när det gäller skor.

Men idag var det dags igen. Jag skulle äntligen få mina ilägg och samtidigt passa på och köpa skor för vinterlöpning. 

Det blev dubb-skor och för att ingen ska tvivla på att jag är en tjej har de lila detaljer. Jag kan inte riktigt fatta hur man tänker när man gör en sko som ska användas i terrängen så pass ljus men what the hell. De får bli smutsiga helt enkelt som något slags bevis för min vansinniga bedrift att ge mig ut när jag skulle kunna sitta hemma och äta choklad. Till vänster står mina ilägg, de känns knöliga och konstiga men det ska vara så enligt dem som vet sådant. Jag är inte van att ha stöd under fotvalven, de har liksom hängt i luften. Dessutom är det hela så fiffigt att det vänstra ilägget är 0,5cm högre än det högra. Mitt vänstra ben är nämligen lite kortare.

Det är verkligen värdefulla insikter som man får hos naprapaten och ortopeden. Det där med längdskillnaden av benen hade jag förresten misstänkt i ungefär 20 år. No kidding.

I helgen är det dags för den första gå/springturen på mer än en månad. Jag ser framemot det med skräckblandad förtjusning. Rapport kommer.

Skoinköp

När man springer är det viktigt att ha bra skor. Det vet jag. Man ska inte snåla, inte köpa nåt på rea, absolut inte gräva fram ett par gamla sneakers, nej, man ska gå till en bra butik med personal som har koll, kliva på ett löpband och prova ut olika skor.

När man är en sådan som egentligen inte springer men har ändå bestämt sig att börja springa kan det där med inköpet bli en rätt stor grej. Det blev det för mig i alla fall. Men rädslan för onda knän var större än rädslan för personalen som skulle avslöja mig som en sådan som inte springer på fem sekunder.

Så jag gjorde det. Cyklade iväg till en butik där jag fick springa på band i olika skor. Har jag sagt att jag aldrig har sprungit på band? Jag trillade inte av i alla fall. Det hela kändes stort. Som om det inte riktigt var jag. Samtidigt var det på allvar.

– Köper jag ett par skor nu MÅSTE jag springa. Annars är det bortkastade pengar.

Så tänkte jag när jag tog de första vacklande löpstegen på bandet.

Den första tiden räknade jag ut hur mycket skorna hade kostat för varje runda. Första rundan: 1400 kronor. Andra rundan: 700 kronor. Fjärde rundan: 350 kronor (jag hoppade över att räkna ut efter tredje rundan, det blev för krångligt att räkna ut i huvudet efter att ha sprungit).

Jag kommer inte ihåg när jag slutade räkna men jag bara gjorde det. Min runkeeper säger att jag har sprungit 542km hittills. Skorna har alltså kostat 2,58 kr/km. Det är ok tycker jag.

Nu är det snart dags att köpa nya skor. På torsdag ska jag (äntligen!) få mina ilägg och samtidigt ska jag köpa skor för vinterlöpning. Det känns nästan lika ångestfylld. Ska jag verkligen? Tänk om jag springer en gång och sedan inte mer på hela vintern? Det blir bara att räkna igen.

Jag visste det! Jag visste det!

Är RunKeeper en man eller en kvinna? Hen heter ju RunKee-PER, men det är ju en kvinna som talar. Det kanske är RunKee-Pers sekreterare som pratar i högtalaren.

Igår den 17:e november sprang jag två kilometer. RunKee-Per och hans sekreterare tyckte det var pinsamt, så de publicerade en tid från 23:e oktober i stället, på Fejjan. Det resultatet var alltså från för 25 dagar sedan, dryga milen i 6,52 min/km (en bra hastighet om man har 12 kg övervikt). Sedan diskuterade de väl sinsemellan och kom fram till att de måste lägga upp gårdagens resultat också, även om det är pinsamt. Två km i 7,18 min/km.

Varför springer man först en mil och sedan, 25 dagar senare, bara två km i 7,18 min/km?

Hade den som springer en stor viktig deadline dag 24? Nej.

Var det en period av extra många aktiviteter med högre prioritet än löpning? Ja, men det är det alltid, och den som springer bryr sig inte alltid om prioritetsordning.

Nej, orsaken är en registrering på RunKeepers halvmaratonprogram, en träningsplan som ska fixa så man kan springa en halvmara om ett halvår. Jag visste, innan registreringen, att nånting skulle inträffa som skulle förhindra mig att fullfölja löparplanen. Nu när jag kommit igång så bra.

Just det faktum att det kommer bli något krångel, det är anledningen till att jag inte anmält mig till något löparprogram tidigare, för jag bara VEEET att det kommer bli pannkaka av alltihop.

Första rundan med programmet fick jag ont i ryggen. Efter andra rundan, molande smärta från ryggen ner i vänster ben och fot. Ett gammalt diskbråck som återupplivats. Skit också, att jag aldrig lär mig lyssna på mitt sjätte sinne! Jag visste det!

Jag la ner löpningen helt några veckor. Det har varit svårt, men jag har faktiskt lyckats avstå. Igår var värken borta. Hurra! Nu ska jag ta det luuuugnt, inte springa för långt och för ofta. Det är lätt att man far iväg.

Jag börjar om med halvmaratonplanen och kör bara den nu, ska inte springa en mil extra de ”lediga” dagarna.

Loggade nyss in på RunKeeper och såg ett gäng besvikna röda gubbar i löparschemat. Det är RunKee-Pers små sura kusiner. Jag har faktiskt haft ont i ryggen!   

Jag sprang idag!

För att hinna med bussen.

Det gjorde ont i benhinnan direkt. Det kändes trist. 

Nu intalar jag mig att en veckas vila till kommer att göra susen. Och att det går bättre när jag har fått mina nya inlägg. Då ska jag först gå en liten bit, sedan jogga superlugnt en liten bit och sedan gå och stretcha. Hoppas att det funkar.

Annars äter jag choklad precis hela vintern. 

Det bara blev så

Varför började jag springa när jag alltid har varit en sådan som inte springer? Det bara blev så. Jag köpte ett par skor, gick ut i skogen och släppte ut den där puman som ville ut. Så skönt.

Riktigt så var det kanske inte. Det händer någonting, när man fyller 40 eller är däromkring, som ingenting berättar för en. Ungefär som när man ska föda barn. Ingen berättar någonting förran efteråt. Tack för den.
Det hade känts konstigt ett tag i alla fall men jag kunde inte sätta fingret på det. Var jag på väg att bli sjuk? Deprimerad? Varför var kroppen så stel, det måste vara någonting som är fel på mig? En allvarlig sjukdom?
Långsamt, mycket långsamt i förnekelsens dimmor gick det upp för mig: det här är en kropp i förfall. Gör jag inget nu kommer det gå utför och jag kan köpa mig en fin rullator.

Det ska tränas. Det är inte så att inte har gjort någonting, jag är periodare i yoga och ibland får jag ett ryck att nu ska det köpas gymkort minnsann. Det brukar blir ett dyrt introduktionspass men sedan händer inte så mycket. Inte för att jag inte vill, jag kan inte. Jag är en mycket upptagen människa. Lite viktig också emellanåt. Fast mest upptagen.

Den här gången skulle det bli annorlunda. Våren 2012 började jag fundera. Mycket noga. Jag kom fram till att jag ogillar gymmet. Yoga är bra men räcker inte. Cykling är kul men min fincykel har stått stilla alldeles för länge och det skulle krävas en del jobb att få den fin på riktigt igen. Simning är ok men hur kul är det egentligen, fram och tillbaka, fram och tillbaka, man kommer ju ingenstans. Blöt blir man också.
Jag gillar att vara ute. Stavgång då. Nej, det är för tantigt. Springa då. Skulle jag kunna vara en sådan som springer fast jag inte är det? Jag lade upp en plan: jag börjar med raska promenader, sedan introducerar jag jogg i ett behagligt tempo. Och sedan joggar jag bara lite, så där utan krav och bara så länge jag tycker det är roligt. Någon hurtbulle skulle jag aldrig bli, jag är ju inte en sådan som springer.

Det var en bra plan. Men jag blev sjuk, tre gånger halsfluss på raken och när det var klart var det sommar och det skulle njutas. Inte tränas.

Nästan ett år gick och kroppen hade tyvärr inte blivit piggare av sig själv. Jag borde börja träna, tänkte jag. Tillbaka till ruta ett.
Men sedan hände allting väldigt fort. Maken kom hem alldeles exalterad med en stegräknare från jobbet. Han skulle slå alla andra och begav sig genast ut på preussiska marscher genom skog ock mark. Jag berättade om dessa galenskaper på mitt lilla kontor varpå min partner in crime, vän och kollega säger:
– Jag har faktiskt fundera över att börja springa.
– Det har jag också, sa jag.

Vad kom de orden ifrån? Inte från mig, en sådan som inte springer.
Det var på en fredag. Min vän tog fram den numera berömda träningsplanen för att komma igång och vi bestämde en spring-date för måndagen efter. På söndagen gick jag och köpte skor. På måndagen tog jag på mig några gamla träningsbrallor, en T-shirt från en konferens, en fleece och en munkjacka, halsduk, mössa och vantar. Och mina nya skor. Det var kallt, det var is kvar på marken och det regnade lite lätt. Jag och min partner in crime ställde oss i löpspåret.

Det bara blev så.

Run-off eller choko-rehab

Rehabilitering med choklad

Meningen var att Lisa och jag skulle ha en run-off, alltså en kick-off för höstens träningsprogram. Det var dagen efter det berömda besöket hos naprapaten och vi sprang inte så mycket just den dagen.

Istället jobbade vi med rehabiliteringen.

När man får en sådan korg placerad framför sig blir man glad. Eller jag blir det i alla fall.

Hur hamnade jag här?

Jag ligger på naprapatbordet, på rygg, ljuset är starkt. I mitt högra ben sitter 10 akupunkturnålar, i mitt vänstra knä fyra eller fem. Jag slutade räkna någonstans, här ska ont med ont fördrivas och jag fick fin användning av alla sammanlagda föda-barn och avslappningskurser som jag har hunnit med i mitt 40-åriga liv.

Så hur hamnade jag här då? Jag blundar, för att slippa ljuset och för att jag inte vill se nålarna. Den första tanken som dyker upp i mitt huvud är: om jag aldrig hade börjat springa skulle jag inte vara här just nu. Jag skulle inte ha så fruktansvärt ont i mina benhinnor och mitt knä, jag skulle må fint och troligen göra någonting roligare. Om jag bara hade legat på soffan och ätit choklad hade det här inte hänt. Choklad. Den mörka frestelsen.

– Visst är det bra att äta choklad i rehabiliteringssyfte? frågar jag naprapaten.

– Det kan vara så, säger han med lite tveksamhet i rösten. Precis innan hade vi pratat om den allvarliga frågan när jag får springa igen. Svaret var inte så roligt, tyckte jag, ingen löpning och inte ens en unken promenad på minst två veckor.

– Men det gäller att hålla en balans, om det blir för mycket choklad kan det hända att man går upp i vikt och att man blir deppig för det, påpekar han.

Mitt i allt är det en liten tröst: jag ska köpa dyr och fin choklad för konsumtion i lagom mängd och lägga mig i soffan och rehabiliterar mig. Jag ska stretcha och göra annat också men det blir nog chokladen som gör susen.

Efter nålarna har gjort sitt följer en laserbehandling, som jag kallar för starwars-behandling. Lasern gör inte alls ont. Fint. Da hinner vi prata på lite, naprapaten och jag, om hur lasern fungerar och vilka positiva effekter choklad har. På mig fungerar det, berättar jag, jag blir glad av choklad. Just då har det blivit dags för glada och positiva tankar igen, en massage tvärs över den onda benhinnan får mig nästan att hänga i taket igen.

Hur hamnade jag här?

Jag började springa.

Det var kul.

Det gick bra.

Jag tog i lite.

Och lite till.

Knäckte den berömda timmen när jag sprang Hässelbyloppet. Jag flög fram, det var underbart, ingenting gjorde ont fast det egentligen gjorde det.

Konstiga saker händer i mitt huvud.

– Det här var kul, tack för den här gången, nu ska det inte springas någonting mer, jag är egentligen inte en sådan som springer. Nä, nu få det vara.

Oj vad skönt det skulle vara att tro på det. Men jag känner hur jag drar ihop ögonbrynen, ögonen smalnar och jag biter ihop läpparna. De som känner mig kallar det för den skeptiska blicken.

– När får jag springa igen? När? Jag måste springa. Måste. Annars vet jag inte vad som händer.

Den här bloggen ska handla om hur jag och Lisa hittade ut till löpspåret, om motivation och prokrastinering, om att komma igång, hålla igång och komma igång igen efter en skada. Framförallt ska bloggen handla om saker som gör oss glada. Som choklad. Eller chips. Och träning.

Träning och choklad helt enkelt.