Hur som helst så gjorde jag en sådan där sak som jag egentligen inte vill göra: jag struntade totalt i allt detta och anmälde honom till orientering för barn. Stora systern håller redan på, smidigt med en aktivitet för båda som äger rum samtidigt och där det kanske finns en chans att jag kan springa under tiden.
Högljudda protester. Jagvillinte villinte villinte villinte VILLINTE gå till orientering på repeat kvällen innan. Tills han somnade faktiskt. Morgonen började med jagvillinte.
Det var resdag igen, den här gången Tyskland-Sverige, och på kvällen skulle vi iväg till skogen. Villinte. Efter lite mutande, peppande och mild tvång kom vi iväg (du är dummast i hela världen, jag kommer aldrig mer prata med dig - det skar lite i hjärtat men det är smällar man får ta).
De första lekarna var tråkiga. Han kunde det redan, så går det när ens lärare i skolan håller på med orientering.
Sen kom den, upptäckten.
Av två chokladbitar i jackfickan.
Lyckan var stor.
Det är min son det.
 |
| Snabbast i skogen med choklad i jackfickan |
Efter det blev det lättare och roligare. Att springa var riktigt kul. Leken efter också. Lättnaden att ha klarat av något stort var stor, fikat var gott och sedan fick unge herrn bestämma vad det skulle bli till middag. Nästa tisdag är det födelsedag och då är det valfritt om han vill gå eller inte. Jag hoppas han vill fortsätta.
Vågar jag köpa springbyxa och snabba skor i födelsedagspresent?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar