Berlin baby!

Det har varit lite mycket. Mycket jobb, mycket träning, en simkurs som dök upp ur ingenstans, en rejäl förkylning och så helt plötsligt var det dags för årets första lopp.

Inte vilket lopp som helst men halvmaran i Berlin. Mitt första lopp i Tyskland, där jag är född och uppvuxen. I en stad som var delad i två delar då. Nu, 25 år senare, skulle jag springa rakt igenom historien.

Efter en dansa-på-deadine-vecka packade jag ihop nästan alla mina springkläder, mina två barn och åkte till Berlin. Snabba skorna satte jag på fötterna så att jag inte skulle glömma dem. 

Dagen innan loppet ägnades åt att hämta nummerlappen och den optimala uppladdningen.

F som i FAST!

Min springkompis Gaby och jag bestämde träff vid starten kl 10, lite sent tyckte jag eftersom den första starten var kl 10.05. Men Gaby har varit med förr och hon hade rätt, folkmassan började faktiskt inte röra på sig före kl 10.45. Jag lyckades förvarna min syster att jag skulle vara något sent till km 3 där hon och barnen ville heja på mig första gången.

Rött ljus vid starten.

Hälften av team Nagalius innan start

Någonstans hördes ett pang i fjärran, och ett "nu är ni igång", en kvart senare kunde vi för första gången se startlinjen och då började loppet. Benen gjorde sitt och brydde sig inte om förkylningar som hade varit, långpass som hade uteblivit, bihålor som hade protesterat så sent som två dagar tidigare. De bara sprang och det var kul. Första gången det kändes lite jobbigt var vid km 10 och det var inte heller så illa. Alla som hejade på gjorde verkligen ett bra jobb, många höll upp stora skyltar med pepp:

• Ingen sa att det skulle vara lätt!
• Att vända nu vore dumt!
• Ölen blir varm!

Bara att fortsätta springa. Det är kul men en halvmara är respekt. På alla mina bilder ser jag allvarlig ut men vadå, 21,1 km är allvar. Jag hade kul på ett mycket seriöst sätt.

Allvarlig min vid Checkpoint Charlie. 

Det är svårt att sammanfatta och beskriva känslan av ett lopp efteråt. Många små ögonblick gör det till en stor upplevelse som finns kvar någonstans i kroppen men som nästan inte går att omvandla till ord. För mig blir det eufori som kommer i vågor, och för det mesta helt oväntat, till exempel när ett hängiven gäng står och hejar med inlevelse. När det går att växla upp tempot, och när tanken att målet närmar sig är både hur kul och hur tråkigt som helst. Kul för att det betyder att jag har klarat det. Berlin halvmara liksom! Tråkigt för att det är över.

Och precis så blev det också, målet kom ganska oväntat, jag hade missat alla km-markeringar efter km 17 och visste bara att målet var nära men inte hur nära. Jag lyckades med en liten sprint, kom in i mål och sedan blev det ett processions-tåg mot medalj, vatten, banan och den alkoholfria ölen.

Den godaste ölen på mycket mycket länge.

Öl och medalj. Manikyr blir det en annan dag.

Allting efteråt tog en evighet. Ta bort chipet från skon, gå på toa, hämta säcken med torra kläderna, byta om bakom en lastbil och sedan gå hem. Ja, jag gick faktiskt hem till min syster, det var alldeles för många som ville åka tunnelbana och en återhämtningspromenad i duggregnet lät just då som en bra idé. Inte helt dumt heller att ta en promenad med medaljen runt halsen och få många leenden på vägen.

Jag kommer nog tillbaka nästa år, kanske för både halvmara och maran. Tröjorna för maran var så mycket snyggare men jag kunde ju inte köpa en sådan när jag verkligen inte ska springa den. 

Alltid lika roligt att kolla de officiella tiderna efteråt, min mamma var först ut och gratulerade till plats 4700. Tack för den här gången Berlin, nu tillhör 21,1 km av staden mig och mina snabba skor.