Chokladklimpkaka

Den här  gamla familjefavoriten gjorde jag igår:

Hacka:

• 100-150 g mörk blockchoklad 

Vispa pösigt:

• 100 g smör

• 3  dl socker

Blanda:

• 1 tsk bakpulver 

• 4,5 dl vetemjöl

Tillsätt mjöl+bakpulver växelvis till smörgeggan med

• 1,5 dl mjölk

Vispa i:

•  2 ägg

Och rör i den hackade chokladen.
Gräddas i sockerkaksform, 150 grader, nedre delen av ugnen, i en dryg timme.

Idag joggade jag 5 km, det uppvägde nog inte att jag åt den här som frukost, men vad gör det.

Allt som är kvar

Första euforin

Anja här, på blogger.com är dock mitt superhjältenamn tant duh.

Jag intervalljoggade igen åtta dagar efter den första gången (3 min gå 2 min springa under 40 minuter, jag följer ett löpprogram som heter "Bli löpare på 12 veckor! från tidningen Fitness som funkade bra förra året)) . Det var okej... Sen tog det en vecka till och det var dags för vårruset.

Efter vårruset fick jag första euforiska kicken, justja så kan det också bli när man joggar! Det var regnigt och förväntningarna på noll. Men det var bara härligt att inte stekas i solen och jag lyckades jogga halva sträckan innan jag tog en lång gå-paus. Det tog mig cirka 45 minuter att ta mig runt 5 km.

Muskelbakis

På tyska finns ett bra och roligt ord: Muskelkater.

Muskel betyder muskel, det är inte så svårt. Kater betyder egentligen han-katt men man kan också använda ordet för att uttrycka att man är bakis:

Ich habe einen Kater - Jag är bakis.

Vid en Muskelkater är musklarna bakis och det är ungefär precis så det känns efter en halvmara. Segt, trött och törstig. Katten kan spinna, fräsa eller klösa, min spann först lite behagligt och påminde mig om mina hjälteinsatser men när jag skulle gå nerför en backe började den fräsa. I tre dagar kändes benen som bly och första springpasset hela 10 (tio!) dagar efter halvmaran var så tungt att jag började undra hur jag någonsin kunde springa så långt.

Men nu är baksmällan glömt och "hur kunde jag, jag ska aldrig mera göra om detta" har bytts ut mot "när är nästa lopp". På måndag blir det Vårruset, 5km. Jag ser framemot medaljen. Och bananen.

Halvmaran

Nu är det ett litet tag sedan men Lisa och jag gjorde det - vi sprang halvmaran!

Strax innan starten var jag tvungen att ställa frågan: Varför gör vi så här mot oss själva? 21km är trots allt 21km och ingen promenad i parken. Som tur var hittade vi två bra svar:

Lisa: Om vi inte hade anmält oss till loppet hade vi aldrig tränat så bra.
Jag: Om jag inte skulle springa lopp idag hade jag varit tvungen att ställa upp i bostadsrättsföreningens städdag.

Så småningom gick startskottet och jag gjorde precis som alla hade sagt: jag tog det lugnt i början. Var tredje kilometer jublade jag lite för mig själv och var sjunde lite extra mycket. 21km är som bekant tre gånger 7km. Första varvet gick fint, jag ökade lite i andra med en tillfällig svacka vid 14 eller 15km. Men sedan var det bara att springa och när jag närmade mig målet fick jag till och med till en sprint. 2 timmar, 15 minuter och några sekunder blev resultatet. De där extra sekunderna var absolut nödvändiga. Nästa gång springer jag under 2:15.

Bakom mållinjen stod unga killar med cider (jag var lite för slut för att uppskatta detta) och sedan blev det utdelning av banan, vatten och medalj - nej men just det, det blev ju ingen!

Armbandet har jag haft på mig en gång, på ett bröllop. Nu ska jag ge bort det till min mamma. Då blir hon glad. Med tanke att hon enbart går till bilen är det ganska kul att hon kommer att äga ett armband med ingraveringen "Women's Health Halvmarathon 2014".

Dags för nya mål:

Mål 1 - bli snabbare på milen 

Mål 2 - springa halvmaran igen nästa år (hoppas att de styr upp det där med medaljerna tills dess). Med lite tur slipper jag städdagen igen.

Anja bloggar

Om två veckor ska Lisa, jag och fyra andra tjejer springa Vårruset. Laget heter Chokladgudinnorna. Anja skriver ett inlägg här:

Ja inte är det för den sköna fysiska upplevelsen av att jogga som jag gör det tänker jag surt efter att åter börjat jogga efter ett uppehåll som varat sedan september förra året.  Men mer kroppsmedveten blir jag.

Plötsligt är jag mycket medveten om att jag en del magfett framtill som skakar till på ett ganska obehagligt sätt för varje springsteg. Jag blir också återigen påmind om att jag alltid får kliande nässelutslag när luften är kall och kroppen är varm, min huds hysteriska respons på temperaturutmaningar. 

Vitsipporna strösslar marken, kvällssolen lyser. Det bästa med detta är att jag är ute och sen när jag sätter mig ned på kontorsstolen är min rygg inte längre stel. Det känns ändå bra, bra att det är gjort. Jag har börjat jogga igen!