Långpass extra kallt

Nu är den här, vargavintern. I alla fall om man ska tro kvällspressen. 

Mitt träningsschema tyckte att det var dags för långpass och egentligen hade jag ingenting emot det. Jag tog på mig allt i merinoull jag kunde hitta, vände i trappan för att hämta en extra buff och den tjockare mössan, tvekade lite men gav mig ut.

Efter 10 minuter hade jag blivit lite varm.

Efter 15 minuter la musiken av. Dottern had loggat in på spotify på sin egen telefon med min login. Tough luck, resten av löpturen fick jag lyssna på trampet av mina fötter och tant RunKeeper var femte minut. Det var förvånansvärt trivsamt att springa i tystnad.

Fyrisån med is och sol

20 km blev det. I slutet frös jag rätt mycket och önskade att jag hade tagit en till sväng uppför trappan för att hämta skaljackan. Men det var för sent, bara att springa vidare. Hemåt. Till värmen. Duschen. Jag började längta efter en bastu. Varför har vi ingen bastu? Känner jag någon med en bastu som kan bli min nya springkompis på kalla dagar? Kan jag springa in på gymmet och sätta mig i bastun där?

Viktiga tankar som dyker upp under långpasset. Precis innan bastu-drömmerna funderade jag över julen. Hur skönt det kommer att vara att nu slippa julmaten som aldrig, aldrig tar slut och egentligen bara smakar bra vid första tuggan och som bäst när man precis lagar den och provsmakar. Matlagningen och dofterna framkallar julkänslan men själva julbordet - nja. Fördelen med att vara hemma hos sig är att ingen trugar i en mer mat. Men mer choklad har det blivit. 

Let it snow! Snökanonerna gör snö för skidåkarna.

Nu väntar nyår, löften och deadlines. Löpning, lopp och styrketräning. 

Utan karta och kompass

Egentligen är det inte sant. Numera finns både karta och kompass i telefonen. Men det fanns ett tillfälle där det inte hade hjälpt, där jag inte visste var jag var och om jag skulle hitta tillbaka. Mitt i terrängen i Håga. Jag hade inte träffat en människa på ett tag och jag förstod också varför.

Tunna istäcken, blöta fötter.

Det hela började med idén att utöka repertoaren av mina vanliga rundor. En ganska bra idé. Jag sprang lite mer söderut och vek sedan av på en Linnéstig. Jag gillar Linné. Stigen blev mer och mer äventyrlig, i början fanns plankor över de jobbiga bitar med mycket lera, vatten och is (härlig blandning!), efter ett tag var det bara att kämpa sig framåt på de minst isiga och blöta bitarna. Då började undra lite. Vart är jag på väg? Vart kom jag ifrån? Och varför?

Mot Kung Björn!

Men alla vägar bär till Kung Björn. Jag var glad när jag hittade skylten med pricken "du är här" (japp, mitt i ingenstans) och pilar åt olika håll. Jag bestämde mig för det säkra före det osäkra, det fick räcka med äventyr, och sprang mot Kung Björn. Snart var jag på min vanliga intrampade rutt igen, sprang nedför den branta backen ut ur skogen och över fältet. Vilken segerkänsla!

Min nya rutt blir fint på våren och en bra träning inför terrängloppen. Just nu får den vänta ett litet tag, nästa projekt blir att hitta en bra väg ner till Sunnerstaviken för att springa tillbaka längs Fyrisån. Eller tvärtom.

Någonstans vid 7 km blev det lite spooky.
Men jag sprang rätt hela tiden och blev bara lite blöt om fötterna.

Jag drömde inatt

att jag sprang. Barfota, med korta brallor. Kan ha varit på sand men jag minns gräs också. Jag sprang med det perfekta löpsteget med lätta ben. Pigg var jag också. Och såg bra ut när jag sprang!

Det var drömmen det.

Efter en brutal väckning av väckarklockan och leverans av barnen till skolan gjorde jag mig i ordning för att springa i verkligheten. Fodrade tights, varma strumpor, icebugs. Merinoulltröja, min snygga spanska löptröja, buff, mössa, vantar. Jag hoppade över det där att kolla hur jag såg ut.

Och jag sprang. Inte barfota och inte med det perfekta löpsteget och absolut inte med lätta ben. Det är kul att springa på snö men jobbigt. Benen får jobba. Och icebugsen får bra fäste men är stela, det är omöjligt att inte landa på hälen. För mig i alla fall.

Men det var kul och uppiggande. Jag tänkte lite på min dröm och att jag borde prova att springa barfota någon gång. På en strand kanske, eller på gräsmattan.

Efter en mil eller så mötte jag en annan löpare som såg pigg och stark ut. Hon ropade "Bra där! Härligt!" när vi möttes och det fick mig att le och springa lite snabbare. Tack!

Lucia kom med ljus

Efter vad som känns som flera veckor av olika nyanser av grå i bästa fall och kolsvart mörker i värsta fall kom Lucia med ljuset. Tillsammans med ett tunt snötäcke och gnistrande is blev det dubbelt upp.

Gratis ljusterapi.

Den där gula saken till höger, det är solen. Hej min gamle vän, det var länge sen!

Det var inte så mycket att fundera över i lördags morgon. Snabb frukost, på med löparkläderna (yes, neonfärgade - sorry Anja!), ut ur dörren, vända till lägenheten för att byta mina vanliga löparskor mot icebugs och sen var jag iväg. 15 km blev det, på ren solenergi.

Blå himmel, vit snö. 

I söndags var det lika fint, lite mindre snö och mycket mindre is. Jag drog ut igen och tog en liten annan väg kring Kung Björns hög, genom terrängen och genom is och snö. Intressant.

Två dagar med sammanlagd 25km, imorse kändes benen hur fina och fräscha som helst. Ha! Men det regniga ruskvädret var tillbaka och jag var tvungen att jobba. Under dagen kom den smygande, muskelvärken i vaderna. Nu kurerar jag mig med choklad och längtar efter nästa runda. I bästa fall blir det på onsdag. I värsta fall på lördag. Veckan innan jullovet är det det bästa som jag kan erbjuda.

Jag vägrar jogga i neon

Jag skrev en krönika för Löpet om mitt ambivalenta förhållande till löpning. 

 

De lyser fram bland träden. Töntar i neonfärgade tights som verkar jagas av något. Deras blick är stirrig och utmattad. Tydligen är de beroende av endorfiner och blir lyckliga av flåset. Själv är jag lönnfet halvlycklig bokläsare. Som barn klängde jag i träd och var lätt hyperaktiv, och kanske kanske kryper det ibland i datorsittarbenen.

Att ta steget ut i joggingspåret krävde en 40årskris och att en rolig vän började jogga. För sportmänniskor är de roliga? De pratar om matcher på tv, träning och hälsa. Den roliga vännen sa att det kändes som att ha lösnäsa på sig första gången ute. Alla vänder sig om efter en, den där människan som ovärdigt springer som den hade bråttom fast det vet vi ju att han inte har. Man var ju inte sådan.

Första passet hade jag mina vanliga skor, en mössa och en kökstimer i handen. Jag följde min kompis program som successivt ökar längden på de snabba intervallen, medan de långsamma mellanintervallen minskade. Kunde min kompis så kunde väl jag. Under sommaren adderades funktionskläder i min arsenal, timern blev en springapp, och jag skaffade specialgjutna skoinlägg. Efter en sommar sprang jag mitt första lopp och kände mig rätt tuff fast jag kom sist av alla. Och nu är jag en sådan som joggar. Ibland. På sommaren. För jag blir aldrig beroende, jag tycker faktiskt fortfarande att det kan vara rätt jobbigt att springa.

Låt oss prata mer om plågorna som joggknarkarna inte talar om. Den största överraskningen var att tarmarna efter tio minuters spring ofta tycker att det är dags att skynda på utsläppsprocessen. ”Runners tummy” som kan leda till akuta skogsbesök lyser med sin frånvaro i de glassiga magasinen om löpning.  För egen del är jag tvungen att gå en stund emellanåt för att lugna magen. Nummer två på topplistan av varför det inte är jätteskönt att jogga är att kroppen faktiskt bryts ned. Det leder inte bara till att den byggs upp igen, litet bättre, vilket är hela idén med träning, utan också att man kan bryta ned för mycket. Den fina balansen av att inte springa sönder knän, fötter och inte sätta ned immunförsvaret för mycket är en balans som är svår. Balansen är svårare för den som har astma eller andra svaga punkter. Ofta slår en förkylning till som ett kvitto några dagar efter ett löppass.

Under vintern lade jag av med springandet. När jag började igen kände jag hur magvalkarna skakade till för varje steg, runners tummy slog till och kroppen varnade för det jag gjorde. Men jag mindes förra sommarens framgång och fortsatte. Och det var skönt att komma ut och se våren dra in i skogen. Plötsligt springer jag en sommarkväll och känner allt lossna, stegen blir lättare och jag känner hur jag orkar längre. Jag drar på mig min neonfärgade tröja, det är värt det. Men jag är inte sådär tråkig som joggknarkarna och pratar om löpning. Nej, jag vägrar prata om löpning.

Vinterns bästa löptidning!

Löpet: Extra Extra! Allt du velat veta om vinterns löpning - gjord av världens bästa poppiusklass.

Pang!

Där gick startskottet. Efter 10 långa dagar mer eller mindre ofrivillig vila började jag idag på ett nytt träningsprogram.

Halvmarathon sub 2 timmar.

Sub. Två. Timmar. 

En utmaning, tänkte jag först. Nu tänker jag: äsch, det är mer som en rekommendation. Någonting omkring två timmar blir fint. Träningspassen är mer som förslag. För det mesta vill jag ut och springa och då kan det vara trevligt om fru RunKeeper kan föreslå hur jag ska springa. Långpass, intervaller eller tempo. Så småningom går det riktiga startskottet i Berlin och då ska det främst vara kul att springa mitt första lopp i mitt hemland i en stad som var delat i öst och väst när jag växte upp. 

I helgen var jag i Madrid, utan mina snabba skor. Men ändå kom jag till paradiset: Decathlon. Äffaren som har allt, verkligen allt för alla möjliga sporter. Första reaktionen var panikkänsla: men jag behöver ju ingenting! Jag tog några djupa andetag och kom på att det gör jag visst det. Jag kom ut ur affären med en löparryggsäck för mina kommande långpass och en "running by night" tröja med en massa fiffiga detaljer och reflexer. Klart jag behövde det. Några saker till barnen slank med också. Samt isostars-bars till Lisa. Tänk att man måste åka till Madrid för att hitta rätt sort. Jag köpte nästan snabba strumpor, löparsolglasögon, en ny klocka och lite annat också. Självbehärskningen var på topp med andra ord.

Den nya tröjan fick följa med på pass ett av det nya träningsprogrammet. Funkade fint! Bild kommer kanske någon gång, när jag har lärt mig att ta snygga tränings-selfies. Alltså aldrig. 

Löpfri vecka?

Mina ben känns rätt normala igen. Det gör inte ont längre att gå i trappor, vilken underbar känsla. Nu kliar det och benen vill ut, ut, uuuut!

Problemet är att resten av kroppen är inte helt med på det. Efter lördagens äventyr är jag - inte helt oväntat - lite förkyld med ont i kroppen och huvudet. Det har inte heller blivit något tillfälle att springa eller ens ta en promenad, igår när det var fint väder för första gången den här månaden var jag hemma och vabbade. November. På fredag flyger jag mot sydligare bredgrader och det blir massor med skoj men ingen löpning.

Istället ägnar jag mig åt planering. För att springa handlar ju så mycket mer om att ta träningskläder på sig och sätta den ena foten framför den andra. Efter ett fint sista lopp för det här året är det dags att planera nästa. Jag har verkligen inte legat på latsidan vad det gäller anmälan till nya lopp, här är en lista över dem lopp jag är anmält till hittills:

1. Berlin Halvmarathon - 29 mars 2015
2. Women's Health Halfmarathon - 25 april 2015
3. Midnattsloppet - 15 augusti 2015
4. Sälen Fjällhalvmarathon - 29 augusti 2015
5. Lidingöloppet 30km - 26 september 2015

Då saknas Tjejmilen och de lokala Uppsala-loppen. Tjejmilen är en vecka efter Fjällhalvmaran och kan bli en trevlig återhämtningsrunda och de lokala loppen tar jag när det närmar sig. Jag stödjer gärna lokala lopp. Tycker det är trevligt att jag kan svänga mig på cykeln, cykla dit en halvtimme innan start och cykla hem igen efteråt. Kung Björn är min absoluta favorit.

Den stora utmaningen blir Lidingö. Men det är långt bort och efter denna troligen löpfria vecka gäller det att börja träna inför halvmaran i Berlin. Jag ser fram emot långa pass i den krispiga vinterluften. Kanske i snön med mina icebugs? Som en snöleopard.

Nästa bit i planeringen är träningsprogrammet. Jag har kollat och läst och sprungit mentalt och valde till sist den enkla lösningen: ett program från RunKeeper. Klickcklickklick så var det klart och alla pass finns i telefonen.

Det finns bara ett problem: jag blev lite övermodigt och valde ett sub-2-timmars program. Förutom den vansinnige bedriften att jag tränar för att springa en halvmara under två timmar betyder det också fem löppass i veckan. Enligt RunKeeper. Det kommer aldrig att gå och det kommer att bli massor med sura gubbar i schemat. Men jag provar och om det inte funkar byter jag program. Så det blir nog bra.

Under löpfria veckan fortsätter jag att springa mentalt. Man kan bli trött av det också.

Jag har sett ljuset i tunneln

Inatt kunde jag inte sova. Klockan 03.15 gav jag upp, hämtade min foamroller och rullade lite. I pyjamas. Mitt i natten.

Varför, VARFÖR, kan man fråga sig. Det undrade jag i alla fall. Vad håller jag på med? Det gjorde ont också. Rullandet. Innan jag gick och lade mig igen tog jag en cocktail av lite smärtstillande.

Svaret kan pysslas ihop av dessa ord: Tunnelloppet, mjölksyra, ingen stretchning. Jag slänger in lite siffror också: 54:07.

Men om vi ska ta det från början så påminde RunKeeper redan i fredags att jag hade ett lopp springa. Det var snällt, jag är säker att jag hade kommit ihåg men man vet ju aldrig.

Tack RunKeeper! Såklart kommer jag att rocka!

Jag gör som man ska göra och lägger fram alla saker. En hög med alla saker för innan och under loppet, en hög för efter.

Nej, jag glömde inte skorna. Bananerna var inte heller bara tänkta
till mig men i slutet blev bara två stycken uppätna.

Loppets arrangör hörde av sig via facebook på själva lopp-dagen. Det går verkligen inte smita undan numera. Öh, jag glömde. Näha du. Här ska det springas. I en tunnel.

Finns det ett ljus i slutet av tunneln?

Själva loppet tar bara en timme men allting innan och efter tar en oändlighet. Det började redan på tåget där många löpare trängdes. Jag åkte själv men ändå inte. Det var bara att sugas in i den gula reflexväst-massan och följa strömmen från Centralstationen i Stockholm till Gärdet. Där var det lite svårt att se vilka som var funktionärer, de hade också gula västar. Jag lämnade min väska med mina ombyteskläder, drog på min superhjältefilt, uppsökte en bajmaja och hittade till slut Lisa och hennes man Fredrick. Inte mycket tid för småprat eller bananer, de startade i gruppen innan mig och skulle precis iväg till start.

Det är lite konstigt att starta utan någon man känner. Där stod jag vid starten med några 1000 av mina nya kompisar och kände mig lite bortkommen. Vad håller jag på med? Egentligen? Slängde min superhjältefilt och gick sedan all in under uppvärmningen. Ärligt talat frös jag rätt mycket och det var skönt att rör a på sig. Men någonting annat hände också och jag log som en idiot, tror jag. Då kändes det ganska bra att starta själv.

PANG och så var vi iväg. Till min stora förvåning gick det springa fort från början. Jag trodde att det skulle vara som på tjejmilen och hade mentalt laddat för en långsam start och många sega partier. Men svisch, så fort det gick! Första biten var utomhus men sedan gick det neråt in i tunneln.

Lite obehagskänsla här. Fötter som trampar. Ingen musik. Men det dånar inte av trampet som jag hade tänkt. Precis när jag undrar om det var så smart att springa igenom en tunnel ser jag ljuset.

Det fanns i alla fall ljus i själva tunneln.
Foto: Stockholm Tunnel Run

Det var rätt häftigt. Reflexvästarna och handskarna lyser. Numera vet jag även att mina skosnören kan reflektera. Coolt eller hur.

När jag passerar 2 km-flaggan har 10 min gått. 15 min vid 3 km. Drygt 20 vid 4 km. Jag är för snabb! Men jag springer och springer och det är kul och det går bra och alla har roligt och ibland händer det nåt. Jag springer förbi en icke-sjungande kör, en icke-spelande orkester, spelande trumorkestrar och hejarklackar. Genom en skog med granar och snö, här bjuds det på glögg och pepparkakor men jag fortsätter springa. Stannar inte en enda gång, skippar väskestationerna helt och hållet.

Efter drygt nio kilometer kommer ljuset. Och den kalla luften. Det var mycket varmare i tunneln än utomhus fastän alla hade sagt att det inte skulle vara det. Uppförsbacken känns ok, helt plötsligt finns det åskådare som hejar, en kille bakom mig puttar mig lite åt sidan så han kan springa förbi. Det är ok. Jag ser klockan, inser att jag kan klara av mitt sub-55 mål och lägger in en sista spurt.

Av min anding att döma låg jag ganska nära maxpulsen där.

Mina torra ombyteskläder känns gudomliga, jag träffar Lisa och Fredrick och vi tar oss till Centralstationen. Medan jag våntar på tåget till Uppsala kollar jag min officiella tid.

Sub 55! På riktigt!

Inför loppet sa Anders Szalkai att det är oväntat backigt i tunneln och att det knappast skulle vara ett lopp där man gör nytt personbästa. Vet du vad Anders? Du hade fel!

En medalj! Tjohej!

Allt detta tänker jag på när jag lägger mig i sängen igen efter att ha rullat mina ömma ben på foamrollern. Svaret på frågan VARFÖR är helt enkelt att jag har varit med om ett fantastiskt roligt lopp och gjorde personbästa. Ömmande ben känns som ett ganska ok pris för det.

November

Det är en utmaning. Att hålla humöret uppe i det här vädret. Löpningen hjälper, då kommer jag i alla fall ut och kan studera alla olika skiftningar av grått. 

Grått, grått och grått och pang så blir det svart kl 15.30. 

Långpass med korv

I tisdags var det dags igen. Träning med löpgruppen - reflexvästarna och nördstämpeln på. Den här gången var det långpass och för att det hela skulle bli lite trevligare fanns en liten station vid starten av slingan. Stationen bjöd på energidryck, energibars, korv och salta gurkor.

Ja, precis, helt rätt, det bjöds på KORV. En runda över broarna var 3mkm lång och jag kan bara säga att korvbitarna efter 9 km var nog dem godaste jag har ätit på länge. Det var faktiskt så gott att det blev 15 km totalt på 1,5 timme. 

Lite spooky var det allt att springa i mörkret och bitvis i dimman. Men fint också. För övrigt tycker jag inte om min reflexväst, den är för stor och lever sitt eget liv. 

Snart är det dags för tunnelloppet och inför det kommer jag att få en ny väst. Som förhoppningsvis passar bättre. Västen ska bäras under loppet, på foten ska det sitta en chip för tidtagning och på armen ett armband för att komma in i rätt startfålla.

So far so good. Men. Det finns två stora problem. Nummer ett: ingen gps i tunneln. Fru RunKeeper kommer inte att ha en chans att berätta för mig hur långt och hur snabbt jag har sprungit. När jag precis hade bearbetat den informationen upptäckte jag problem nummer två: inga hörlurar är tillåtna.

Jag ska alltså springa ett lopp utan att ha koll på tid och distans och utan att någon sjunger för mig att jag är amazing. 

Nu har jag hört talas om att folk sprang och hade koll på sin tid innan det fanns gps. Jag sprang inte då men jag litar på den informationen. Jag tänkte alltså att jag helt enkelt kan få använda min klocka som tidtagningsur och kolla på den när jag springer förbi km-skyltarna. Då händer detta:

Armandet går av. Inte för första gången, i och för sig, men efter en viss semester på Island där lagningen av mina vandringskängor med "hurtiglim" ingick i kvällsritualen har jag lite rutin vad det gäller sådana saker. Armbandet sitter på plats igen men vem vet hur länge det sitter kvar? I tisdags tappade jag klockan medan jag sprang och kunde precis rädda den innan ett par snabba fötter trampade på den. I tunneln finns det nog ingen chans. Och då ska jag ändå märka först att jag har tappat nåt.

Så just nu ser det ut som om jag kommer att springa utan musik, gps och klocka. Det känns nästan som om jag lika gärna kan springa naken. 

Nej förresten, det går inte, reflexvästen måste vara på.

6 minuters test

Vissa dagar är man inte så snabb som man känner sig. Och då bär jag ändå inte på mitt hus.

Lilla snigel akta dig, här kommer en långsam löpare

Jag är med i en löpgrupp igen och då gör jag saker som jag annars inte ens skulle funderar över. Backintervaller till exempel. Eller springa 200 meter fram och tillbaka, fram och tillbaka, utanför ett mörkt laboratorium. För en vecka sedan var det dags för 6-minuters-testet.

Testet går ut på att springa så snabbt man orkar i precis 6 minuter. På bana. Efter 6 minuter stannar man där man är och en lagom snäll tränare mäter hur långt man har kommit. Sedan kan man, enligt en fransk professorska, räkna ut alla möjliga farter som jag alltid blandar namnet ihop på och hur långt man bör komma på vissa distanser.

Kul grej och varför inte. Även om det påminde ganska mycket om skolsporten men det fina med löpningen är att alla är så positiva och peppar varandra.

Jag kom 1341 meter på 6 minuter. Det betyder att jag borde kunna springa milen på under 52 minuter, halvmaran på 1:52 och en mara (om jag någonsin skulle få den dumma idén) på 3:55.

Det låter helt vansinnigt.

Nu är jag lagd åt det vetenskapliga hållet. Om det faktiskt finns vetenskap bakom dessa uträkningar, kan det då ändå vara sant? Jag började grubbla lite här. Kan jag springa mycket fortare på långa sträckor än jag tror att jag kan? Sitter det i huvudet och inte i benen eller benhinnorna?

Det finns tusen anledningar att inte ta i lite mera än vad jag egentligen tycker är bra - benhinnorna, jag har väl inte bråttom och förresten, det viktigaste är väl att jag springer och mår bra och inte vad klockan säger - men i vetenskapens namn är det nu dags för ett experiment. Det pågår, utanför komfortzonen. Rapport kommer.

Några månader i bilder

Ojojoj. Tiden springer iväg och jag hinner inte skriva någonting förutom det jag absolut måste skriva för att få in lite cash på kontot.

Som tur är har jag dokumenterat lite med telefonens kamera. Sommarens höjdpunkt var springturerna längs Roslagsleden på Väddo. Det bara råkade vara så att den stugan som vi hade hyrt låg precis vid leden (jag lovar, det var en slump!), en kväll gav jag mig ut och sprang norrut. Efter några kilometer över stock och sten i skogen hamnade jag vid den här fina stranden.

Jag kommer inte ihåg namnet på stranden men den var fin.

Just då tänkte jag: det är för sådant här jag springer. Att kunna hamna på en liten strand vid havet, känna endorfinerna rusa i kroppen samtidigt som ett lugn sprider sig. Springa vid havet ligger helt klart på plats ett.

Det är inte alltid jag har havet till hands och väl hemma igen, efter alla semestrar, var det dessutom dags att träna inför alla mil-lopp. På programmet stod intervaller, 800 och 400 meter, och jag tyckte att det var lämpligast att avverka dessa på Studenternas IP. Då har man i alla fall målet i sikte.

Intervaller på bana - egentligen rätt kul

Samma dag som skolan började sjönk temperaturen med 15 grader men lagom till Tjejmilen var det varmt igen. Gaby och Uschi kom från Berlin och som alltid var vi noga med att ladda upp med choklad innan loppet.

Snabba skor och choklad. Nu saknas bara en egen bana för Team Nagalius.

Tjejmilen är kul men det är lite dumt att det är 32000 tjejer som ska springa samtidigt. Det blir lite trångt.

Två veckor efter var det dags för Kung Björn loppet. Mycket svalare, mycket mindre folk och mina ben var snabba. Jag sprang milen på otroliga 55:44 och kunde knappt tro det själv. Jag blev glad. Och trött.

Vad vi är bra!

Har jag sagt att jag gillar hösten? Förra veckan var det höstlov, det gillade jag ännu mer och passade på med två riktiga långa och snabba rundor hos mina föräldrar. Längs vattnet igen, men den här gången en flod.

Löprunda på morgonen runt floden Lesum.

Nu är det november, istället för att deppa ihop ska jag springa så mycket det bara går. Utnyttja de ljusa timmarna på dagen för att tanka energi och jobba när det är mörkt. Eller när det regnar väldigt mycket.

Det är därför jag springer. För att jag mår bra av det.

Chokladfestival!

Choklad i steril mässmiljö, men lite gott ändå, skrev jag i mitt reportageuppdrag för poppius.

Höstbakslag

Bröt ett lopp i lördags. Efter 2 km av KungBjörnloppet ville jag bara gå hem. Hade inget pepp i kroppen, mådde inte bra och det kändes helt rätt att bryta. Det kändes som när jag skolkade från skolans friluftsdagar - befriande.

Nu gäller det att komma igång igen, jag springer ju för min egen skull för att det ska vara kul, för att må bra. Med hösten kommer ju problemet att luften blir kall, vilket är helt fel när man är astmatiker. Men ska ändå våga mig ut snart tror jag..

Strax innan loppet hade jag ingen aning att det skulle kännas SÅ jobbigt.

Champagne och choklad

Jag är fortfarande förkyld. Har inte sprungit på 10 dagar och börjar bli grinig för det. Kommer jag någonsin att springa igen? I helgen får det vara nog, bihålorna och benhinnorna (ska vi kalla dem för B&B?) får finna sig i det.

I måndags var jag bjuden på 70-års fest och på morgonen trodde jag faktiskt inte att det var en bra idé att åka dit. Men Anja lade upp den perfekta planen för mig: att ta pendeln med en bra bok som sällskap först och ta taxi den sista och krångliga biten. Väl framme blev jag mottagen med ett glas champagne och tänkte: varför inte. Det är ändå måndag, det regnar, det är nio grader och jag går redan på en blandning av Ipren och Alvedon.

Det blev riktigt trevligt. Champagnen var lösningen till nästan allt. Bihålorna kändes bättre, livet kändes bättre och vädret spelade ingen roll. Jag satt inomhus och pratade med trevliga människor och firade en pigg och glad 70-åring som för övrigt är en trevlig människa.

Jag bestämde mig att göra sådant oftare. Dricka champagne på en måndag när livet känns mindre roligt. Det piggar upp.

I present fick jubilaren två askar chokladtryffel. Han blev glad. Som sagt, en trevlig prick.

Choklad, choklad och ännu mer choklad

Jag har springförbud just nu. Jag är förkyld med ont i halsen och kroppen och benhinnorna tycker att jag har överdrivit intervallträningen på sistone. Naprapaten höll med, gjorde sina tricks med nålar och laser och massage och skickade hem mig med förhållningsordern att vila åtminstone till midsommardagen och att skippa intervallerna ett tag.

Imorgon är det midsommarafton och jag har fått ordern (jag, ännu en sådan) att fixa efterrätt. Chokladkaka med jordgubbar ska det bli. I affären idag kom jag på att jag hade glömt hur mycket mörk choklad jag behövde, köpte 200g för säkerhets skull. Sedan blev jag osäker, ska det vara bak-choklad eller finchoklad? Bäst att säkra upp och köpa både sorterna, man vill ju inte stå där med fel choklad och ännu mindre med en misslyckad efterrätt. Hela midsommarafton skulle bli förstörd.

Hemma upptäckte jag att behöver 100g.

Vad ska jag göra med resten?

Du underbara maj (och juni)

Jag har inte hunnit skriva så mycket på den här bloggen på sistone. Eller egentligen inte alls. Den underbara månaden maj kom i full fart och höll mig sysselsatt.

Jag har

• varit i Madrid med mina barn för att hälsa på en god vän
• varit på kurdisk bröllop (kan bokföras som träningspass i kurdisk dans)
• varit i Göteborg på Vetenskapsfestival med Lisa
• hälsat på mina svärmödrar och svåger på Torsö i Västergötland
• sprungit VårRuset
• haft min syster på besök
• åkt 46 mil på en dag för att se Harry Potter utställningen i Norrköping

Tro det eller ej, jag har även jobbat och sprungit en del. Jag kunde ha jobbat lite mera kanske. Om jag kunde ha trollat fram lite mer tid. Självklart skulle jag alltid vilja springa mera men det har varit lite svårt att hitta ett nytt träningsupplägg efter halvmaran.

VårRuset - ett lopp med medalj och choklad. 

VårRuset blev mitt första lopp i dåligt väder. Det regnade ganska mycket och förutom några tusentals tjejer tyckte även sniglarna att det var en fin kväll för att korsa vägen till andra sidan där gräset säkert är grönare och saftigare. Lilla snigel, akta dig, här kommer de snabba tjejerna som tar mer hänsyn till vattenpölarna än dig. Stackars lilla snigel.
Men fort gick det, tekniken svek mig och jag var alldeles för fort i början - passerade 2km markeringen efter 10 minuter. Efter det gick det lite långsammare och jag kom i mål på 27:49.

Början av löprundan på Torsö

Bara två dagar innan hade jag sprungit på Torsö i strålande sommarväder.

Problemet med korta distanser är att jag inte vet hur jag ska lägga upp det. Jag känner att jag måste springa så fort jag bara kan redan från början och det blir lite stressigt. Jag tycker nog mer om att springa en längre distans och att kunna ta det lite mer som det kommer. Så länge som jag rör mig framåt är det ok. Som den här fina turen som råkade bli 14km:

Så vad händer nu? Just nu är jag faktiskt också förkyld, precis som Anja. Imorse sa min kropp högt och tydligt att det inte alls var någon bra idé att åka till Stockholm men att jag skulle gå och lägga mig igen. Efter några timmars sömn med feberdrömmar kändes det lite bättre. Min kropp kanske ändå kan förlåta mig för alla galenskaper jag hittar på. Imorgon ska jag ta mina ben till naprapaten och förhoppningsvis blir de glada efter det.

Planen är att bli snabbare på milen. Tre lopp väntar: Tjejmilen, Kung Björn och Tunnelloppet.

Riktigt förkyld

Hosta och snuva medan det är 20 grader sommar ute. Jag måste ta paus från joggandet. Nu blir det bara choklad. Och vitlök.

Blir astmatiker förkylda av träning?

Jag får nästan alltid ont i halsen dagarna efter jag tränat har jag börjat märka. Nu kanske jag är litet hypokondrisk men...

Jag har (behandlad, symtomfri) astma och lever med återkommande förkylningar. Om jag ska tro sajten Löparhälsa, ska jag helst undvika att träna tills förkylningen läkt ut. 

En bekant blev avrådd från löpträning av lungkliniken när hon gick på kortisontabletter mot astma och fick uppblossande infektion så fort hon tränade. Men så illa är det inte för mig.

Har nu i alla fall inte tid att vänta på obestämd tid på att bli helt frisk, för det finns liksom inte på kartan med astma, det får räcka med att jag är astmasymtomfri. Men har bestämt mig för att jag kanske ska vara mer tillfreds med att jag tränar två gånger i veckan, inte tre. Det tar nämligen några dagar innan förkylningskänslan lägger sig efter ett pass.

Astma betyder inte bara astma, det betyder förkylning när man joggar?

Vaknat!

Nerver och muskler har vaknat. Den första impulsen är inte längre att vila. Eller undvika en brant backe med cykeln. Kan det vara på grund av träningen?..

Sprzzzzxxxx! tycker nerverna

Söndag: 4 intervall ( 5 min jogg +  2 min gång). Fick håll, men det gick ändå.