Ny extremsport

Att springa en halvmara är respekt. Men jag tog mig i mål för egen maskin och med hedern i behåll.

Att åka tåg från Berlin till Bremen är vansinne. För att komma dit skulle behövas en stor portion hjälp och minst dubbelt så mycket tid som jag hade tänkt mig.

Men vi tar det från början. Igår, 1 april av alla dagar, skulle jag och barnen åka vidare. Från Berlin, där min syster bor, till Bremen, där mina föräldrar bor. Med snabbtåget ICE med byte i Hannover. Snabbt och smidigt.

Hejdå Berlin, nu drar vi till väst!

Dagen innan hade det varit storm och i taxin på väg till stationen hörde jag på radion att det fanns omfattande störningar i tågtrafiken. Just det, det skulle vi ha kollat på morgonen. Men väl på plats verkade läget under kontroll, snabbtågen skulle gå enligt schemat.

På perrongen annonserades 10 minuter försening. Det kan hända en dag som denna. Väl på tåget efterlystes lokföraren. "Hej och ursäkta förseningen. Om någon ser lökföraren, säg åt honom att komma till början av tåget."

Ok. Han som skulle köra tåget saknades alltså. Intressant.

Med 25 minuter försening och många resenärer som egentligen skulle ha åkt en dag tidigare rullade tåget iväg. Vid biljettkontrollen upplyste den ärlige tågvärden mig om att hon inte hade en aning hur jag skulle ta mig från Hannover till Bremen. "Igår var sträckan helt avstängt." Hur tar man sig vidare då? "Ingen aning."

Så där åkte vi alltså i 250 knyck genom regn, hagel, snö och vind. Med två barn, varav ett med feber, och med en massor väskor. Det var lite svårt att koppla av. Kort innan Hannover kom tipset att ta det försenade tåget till Hamburg om man skulle ta sig till Bremen. Jag, barnen och väskorna förflyttade oss till rätt perrong där jag började undra - men vänta nu, Hamburg, det blir ju helt fel. Tåget stannar inte i Bremen, det är inte samma tågsträcka som leder dit. Än en gång krävdes det upplysning av en snäll och ärlig tågvärd som sa att det var tyvärr så att det bara fanns två ganska dåliga lösningar: att åka snabbtåg till Hamburg och sedan i princip tillbaka till Bremen eller att satsa på regionala tåg men då skulle det ta stopp mitt i ingenstans.

Snabba beslut, hoppa på snabbtåget. Trots mycket folk fanns det platser och tåget rullar iväg. Då ser jag att mina föräldrar har ringt. De har börjat planera en räddningskaktion. Det behövs inte säger jag, tåget, rullar, vi sitter, alla är vid gott humör, vi har tillräckligt att äta och dricka med oss. Lite har man ändå lärt sig under sin tid som pendlare på sträckan Uppsala-Stockholm.

En halv timme innan Hamburg stannar tåget och en rad meddelande förljer. Här i turordning:

1. Något fel har inträffat längre fram, vi måste vänta en obestämd tid. Mer information kommer när den finns. (Lite småskratt bland resenärerna)
2. Tyvärr var det första meddelande fel, det är mycket mer allvarlig än så. En olycka har inträffat längre fram, polis och räddningstjänst har tillkallats och det kommer att ta tid. Lösningen är att tåget åker tillbaka till Hannover och tar en annan rutt till Hamburg. Ytterligare försening av 150-180 minuter (jag bara älskar att de anger förseningen i minuter istället för timmar). Här ringer jag mina föräldrar för att inkalla räddningstjänsten. Hamburg är ändå inte resmålet och min pappa bestämmer sig för att hämta oss i Hannover.)
3. Nytt meddelande: det var ingen människa som tåget framför oss hade kört på men ett stort djur. Vi kan rulla vidare till Hamburg. Jag ringer igen och omdirigerar räddningen till Hamburg.

Hamburg är en stor station. En dag som denna med extra mycket människor som undrar hur de ska ta sig fram. Vi börjar blir trötta, hittar rätt utgång och platsen där vi ska träffa min pappa. Han är inte framme så vi går för att köpa pommes frittes och dricka. Och då händer det - drickan ramlar i golvet, dottern kollapsar och sonens feber stiger. Han huttrar och mumlar om att han kommer vara borta från skolan och att vi måste ringa fröken, dottern står och bara gråter. Jag hittar två platser, parkerar barnen, ger sonen alvedon och försöker värma honom samtidigt som jag försöker lugna dottern. Hjälp är på väg och precis då ringer telefonen. "Jag är där om tre minuter." 

Vi går ut, står framför ingången och precis när jag börjar undra var precis "där" är säger dottern "kolla där är morfar" och där är han. Han kör fram precis framför huvudingången, bland alla duvor och avspärrningar, kastar in oss och väskorna i bilen, och lyckas köra ut från platsen med livet i behåll. På riktigt tror jag att taxichaffiserna hade spöat upp honom om vi inte hade haft barn i bilen. När de började svära vevade han ner rutan och skrek "ursäkta, sjukt barn i bilen!" och fortsatte tränga sig fram, i motsatt körriktning och mot alla gällande regler.

Morfar har visst blivit kriminell. Men också en riktig hjälte.

Vi stannade vid första tillfället (även det förbjudet, på en parkeringsplats för taxi), rättade till alla barnstolar, tog fram en kräkpåse till det åksjuke barnet i fall att, bäddade ner det febrige barnet med jackorna, och styrde bilen mot Bremen. Stor lättnad hos alla, barnen somnade efter två minuter. Det blev såklart en liten kö precis i början (det är alltid kö på den sträckan) men det kändes som ingenting i jämnförelse.

Med fyra timmars försening kom vi till Bremen. Äntligen framme. Schnitzlarna var goda.

Har jag lärt mig nåt? Kanske. Att kolla upp trafikläget innan och att packa betydligt lättare även om bytet ska vara snabbt och smidigt. Att boka biljetter som går att boka om så att det går att ändra resplanerna om det händer nåt, till exempel om någon får feber. 

Efter gårdagen säger jag bara: SJ, släng dig i väggen. DB (Deutsche Bahn) levererar, jag har full förståelse för trafikstörningar vid storm men avsaknaden av information och lokförare samt alla andra händelser blev en intressant kombination. En ny extremsport som inte går att bokföra i RunKeeper.