söndag 31 maj 2015

Det kanske går ändå

Efter att cykeln ha blivit fin igen var det dags för den första turen. Jag kunde snabbt konstatera att fem år på tantcykel hade lämnat vissa spår, till exempel glömde jag bort att växla och att det inte går att bromsa genom att trampa bakåt. Hoppsan.

Men man glömmer inte hur man cyklar, det handlar mer om finliret.

På med mina triathlonkläder, den nya hjälmen och snabba skor. Inte cykelskor, de är hårda och trånga och det kommer att vara omöjligt att få dem på fötterna efter simningen. Det får bli cykling i löparskor.

Först längs ån, där jag har sprungit.
Sen tillbaka längs på fina cykelbanor.

Det var ovant i början och kanske inte det smartaste draget att cykla på grusväg i nästan 10km. Det blir grus i maskineriet. Men sen blev det kul och jag hittade ett bra tramp trots uppförsbacke. En liten extra sväng i slutet, in med cykeln i källaren, av med hjälmen och ut i skogen. Till fots.


Min fina gröna skog.
Det kändes lite konstigt. Tunga lår från cyklingen. Bara att springa, röra benen framåt. Hur snabb är jag? Ingen aning, tant RunKeeper hörs inte. Springer lite över 5 km på 32 minuter, det var inte så illa.

Känslan efteråt: det kanske går ändå. Om vi nu antar att jag tar mig ut ur vattnet efter att ha simmat 400 meter så vet jag att jag kan cykla 20 km och springa 5 km. Det kan till och med bli kul.

Med nytt mod i kroppen åkte jag iväg för att shoppa energidryck och gel. Allt för dagen tri. 

fredag 29 maj 2015

Astmajoggare numer

Nu när Christine hoppar in passar jag på att berätta att jag numer bloggar på annat ställe, www.astmajoggaren.se.

Bloggen handlar om astmaliv och joggande. Och om hur andras rökning fråntar mig rätten att andas frisk luft.


Har bestämt mig för att ta tag i joggandet utifrån mina astmaproblem. Det har varit väldigt bra! Lätt att förneka astma när den inte är så dramatisk. Kanske börjar blogga här igen när jag bearbetat detta och inte orkar blogga efter varje träningspass :).

Presentation av ny bloggare (plus affärsidé)

Goddagens!

Mitt namn är Christine och jag blev inbjuden av Natalie att bli ny bloggare här på Träning och choklad. Jag har en lång och ganska komplicerad relation till det här med träning. Jag älskade träning och hade mycket rörelseglädje redan som liten.

Sedan började jag skolan och kom i kontakt med skolidrotten. Lång historia kort: Den institutionaliserade mobbning som skolidrotten innebar tog effektivt död på såväl rörelseglädje som självförtroende. Smärtsamt medveten om hur långsam, svag och klumpig jag var började jag i vuxen ålder på en resa för att återupptäcka den rörelseglädje jag kände som barn.
Lång historia kort, del 2: Det gick långsamt men det gick. En dag kanske de längre versionen kommer.

Idag gillar jag att springa och är en stolt snigel. Eftersom jag under träningen inför Women's Health Half-Maraton i vintras skadade hälen har det under våren mest blivit spinning, lite gym (sluta skratta, jag sa lite) och cykling. Förhoppningen är att jag ska börja springa så smått nu igen, och jag hoppas kunna vara med på Midnattsloppet.

Min relation till choklad är också lång, och den är däremot helt okomplicerad. Jag älskar choklad! ALL choklad. Eller tja...Den där 99% chokladkakan var ingen höjdare ska jag väl säga. Faktum är att jag nog egentligen har en förkärlek till "fulchoklad" -dvs. sån som består av högst 75% kakao. Lindtchocklad är annars en favorit, och precis innan detta publiceras satte jag i mig tre Lindt-kulor med jordnötsfyllning. Varsågoda för info.

Jag hoppas att jag kommer få anledningen att återkomma till ämnet choklad framöver. Nu över till andra halvan av inlägget, där jag tipsar om en affärsidé.

För ett tag sedan så fick jag äran att testa denna godbit:




Detta är alltså KitKat med smak av grönt té. Det må låta jättekonstigt, och färgen på den lilla guldklimpen är skitläskig, men det är seriöst det godaste jag har ätit i godisväg på väldigt länge. Smaken är söt och mild, påminner lite om Wafers vaniljrån.

Dessa (alltför) små godbitar finns dock än så länge inte att köpa i Sverige. Så, för den som känner att starta eget skulle det vara en mycket bra affärsidé att börja importera asiatisk KitKat och sälja vidare. Jag lovar att jag skulle bli stamkund i sådana fall.
Enligt ryktet finns KitKat i Asien* dessutom i ännu fler annorlunda smaker. Är de hälften så goda som den på bilden så lovar jag att köpa på mig ett lager av sådana också när någon väl kommit igång med importen.

*Jag skriver Asien för jag är osäker på exakt vilka länder. De länder där de garanterat säljs är Singapore och Kina.

Min fina cykel

Jag köpte den 1992. Jag hade tagit studenten, jobbat på glassfabrik en sommar och gick in i affären för att köpa en cykel att cykla långt på. Den kostade 1500 DM, det var mycket pengar då för en cykel. 

Första turen gick genom skotska höglandet. Det var tufft. Sedan har cykeln fått följa med till Sverige. Cykla till Öland och lite annat skoj. 1,5 mil cykling varje dag i många år, till labbet där jag doktorerade. 


Idag tog jag fram den, efter fem års vila. Den var grå av all damm. Spolade av, gjorde rent och gick till cykelaffären. 

Nu är den redo för lite provcykling. En ny hjälm blev det också. Imorgon rockar vi loss! 

Jag ska höja sadeln och ta bort pakethållaren fram. Och lite annat fix. Men nu känns det nästan som om jag har kommit ut ur vattnet och upp på cykeln! 


måndag 25 maj 2015

Tre tankar om triathlon

I februari anmälde jag mig till Uppsala triathlon. Det var inte min idé från början och just då kändes det som en bra utmaning lagom långt bort med massor av tid kvar att träna på.

Tiden rinner snabbare än Fyrisån och helt plötsligt är det bara tre veckor kvar. Simpassen har lyst med sin frånvaro och hela äventyret känns surrealistiskt.

Här ska jag hoppa i, vid Saluhallen. Om det går riktigt illa blir det bakåt-
simning med nedförsbacke i vattenfallet.

Jag pendlar mellan att tänka "jag klarar det om jag kör mitt eget race" och "jag ställer in vansinnet och provar en annan gång". Någonting emellan finns egentligen inte.

Men det är tre tankar som snurrar runt i mitt huvudet.
  1. Vatten. Kall, mörk och lite äcklig vatten. Med massor av armar och ben som vevar runt. Hur ska jag klara det? Jag kan få panik i simbassäng. Är en badkruka. Fryser lätt.
  2. Min cykel. Jag köpte den 1992, när jag hade tagit studenten. Ifrån början är det en landsvägscykel av den stabilare sorten (läs: den är ganska tung) där alla delar förutom ramen och sadeln (!) har bytts ut. Ett roligt hopkok, som någon påpekade för mig en gång. Denna cykel ska dammas av, köras till cykelbutik och rustas upp. Jag har inte gjort det. Och jag är alltid för upptagen för att ta tag i det. Konstigt.
  3. Hela grejen. Varför? För att det är lite coolt att säga "jag har gjort en triathlon i helgen"? Men om jag drunknar? Eller måste bryta för att jag får panik i ån? Jag kan väl bara sticka ut i skogen och springa jättelångt istället?
Min PT säger att jag ska genomföra galenskapen för att ha gjort det en gång, för att veta hur det går till och för att kolla om det är nåt jag vill hålla på med. I ett längre perspektiv vore det en ganska bra motionsform för mig, jag tränar hela kroppen och minimerar risken för skador.

Det låter så vettigt och enkelt när hon säger det. Jag nickar och tänker, visst, hon har ju rätt.

Någon dag senare hänger jag andfådd och panikslagen på bassängkanten och undrar varför. Fyrisån har inte ens en bassängkant. Bara kall, mörk och lite äcklig vatten med massor armar och ben i. Armar och ben som tillhör alla som kan det där med triathlon. Som kan simma, har tjusiga cyklar och har optimerat precis allting.

Och där kommer mitt gamla hjärnspöke och hälsar på: Jag kommer att vara i vägen för de riktiga triathleterna. Jag kommer att vara sämst. Jag kommer att komma sist. Och kanske är det just därför jag måste göra det här. För att kunna säga åt hjärnspöket att bosätta sig någon annanstans än i mitt huvud.

tisdag 19 maj 2015

Det känns i kroppen

Det här är ett inlägg som jag har funderat länge på. Som är svårt att formulera och lätt att missförstå. Jag har bestämt mig att försöka.

Sedan jag har börjat springa har jag gått ner 6 kilo. Ingen dramatisk siffra men min kropp har verkligen förändrats. Jag är mycket smalare i midjan och har nya muskler. Jag har fått en del reaktioner på det. Beröm. Så duktig du är som tränar så mycket. Men också förmaningar. Nu räcker det, nu ska du väl inte gå ner mer, akta dig så du inte överdriver.

Viktnedgången var aldrig målet med att börja springa. Men ändå väldigt välkommen. Jag får inte ihop det riktigt själv så jag får börja från början.

Som barn och ung vuxen var jag smal. Till och med supersmal. Underviktig i många år. Jag har aldrig haft någon ätstörning, har alltid tyckt om mat och framförallt choklad. Jag var en sådan som kunde äta lite hur som helst utan att gå upp i vikt. 

Sedan blev jag lite äldre, typ 25+, blev sambo, levde det goda livet och gick upp lite. Inte mycket, och alltid proportionerligt. Inte farligt och så bra att jag inte var underviktig längre.

Två graviditeter satte lite spår, efter andra barnet var det lite svårare att få bort mammamagen. Eller den försvann helt enkelt inte. Ryggen tog stryk av att bära barn. Innan jag orkade ta tag i det kom livet emellan. En fas som inte var så roligt och där det var viktigare att hålla näsan över vattenytan än att få bort några extra kilo. När allt det var över, när livet kändes lättare, hade kroppen förfallit. Utseendet var en sak. En rund midja, en storlek större i nästan alla kläder och det värsta: ett mycket rundare ansikte. Mitt huvud är lite större, det är kanske inget man tänker på men jag märker det när jag köper mössor eller keps. En rundare ansiktsform märks extra mycket då. Nästan lite svullet. Jag gillade inte det jag såg i spegeln. Värre än det, jag gillade inte känslan. Känslan att vara slappare och orkeslöst, känslan att behöva gömma mig bakom tunikor. Känslan att vilja undvika speglar.

Allt det där var nytt. Jag hade ju alltid vara smal. Hade aldrig bantat. Hade ingen träningsvana. Hur gör man? Går det ens att göra någonting?

Jag hittade löpningen. Fastnade direkt. Hittade till gymmet. Fastnade verkligen inte direkt men fick hjälp av min PT. Det kommer att hända fler saker som jag ännu har ingen aning om.

Men hur känns det nu då?
Overkligt. Men samtidigt: som jag igen. Jag känner igen min kropp, jag trivs med den igen. En stillsam förundran då och då att det gick och att det ändå var ganska enkelt fastän det var så svårt att hitta kraften att göra en förändring. Tacksamheten att jag vågade vägra förfallet.

Det är fint att få komplimanger för utseendet. Jag blir glad. Men det är känslan som är störst. Självkänslan, kroppskänslan, känslan att min kropp är som jag tycker att den ska vara. Så att jag ska vara nöjd och glad, inte för att behaga någon annan eller för att passa in i normen. Det här har inget med smalhetshets att göra men med styrka, både fysiskt och mentalt. Jag har kommit en bra bit på vägen och det är jag stolt över. 

Tidigare idag letade jag efter bilder. Typ före och efter. Jag bestämde mig för att inte lägga upp några. Det är känslan som är viktigast och den kan inte visas på bild.