Målbilden

Det här med styrketräningen alltså. Varför håller jag på med det? Jag skulle bara kunna fortsätta springa utan att det skulle hända någonting hemskt. Tror jag i alla fall.

Jag har samlat ihop några anledningar:

• Jag vill rädda hela mina kropp från förfallet, alltså inte bara mina ben och alla muskler som har med löpning att göra. När jag är gammal vill jag vara en stark liten gumma!
• Jag vill bli en bättre löpare
• Jag vill utvecklas och utmana mig själv

Kvällspaddling vid Barnens Ö i somras

Bra anledningar som motiverar. Men sedan kom jag på en anledning till som slår alla andra med hästlängder: jag kommer att bli bättre på att paddla kajak och kanot! Nu är detta ingenting jag gör speciellt ofta, bara på somrarna närmare bestämt, men när jag väl gör det vore det kul att ha lite mer kraft i överkroppen. Mer kraft, bättre paddling, mer njutning.

Så jag tänker på fina paddelturer, som den på bilden, när jag är på gymmet. Jag tänker på lugnet på vattnet, smaken av havssalt på läpparna och den vackra naturen. Hur vi går i land på en liten ö för att fika.

Det är något mäktigt med att ta sig fram med sin egen kraft. Det kan vara löpning, cykling, paddling eller vad som helst. Man är nära naturen, elementen och just då är det inte så många saker som är viktiga. 

Det blir min målbild nu. Plus att jag självklart kommer springa snabbare än blixten.

Bilden är suddig men jag älskar den. Den är tagen med en mobilkamera från en guppande kajak på kvällen. Med tanke på det blev den ändå ganska bra! Det är dottern och jag som paddlar, maken har tagit bilden.

På hal is

När jag är ute på hal is har jag mina dubbskor. Det funkar riktigt fint och jag känner mig lite cool. Titta, här kommer jag! På dem vägar där ingen någonsin har skottat är det väldigt knöligt. Som en puckelpist för fötterna. På en sådan hamnade jag i lördags och just när jag undrade vad jag egentligen höll på med och kände mig lite mindre cool såg jag en tjej som sprang emot mig. Hon hoppade liksom jag omkring, letade efter bra ställen att trampa på och flinade mot mig. Jag blev full i skratt och ropade "heja oss". Bara de coola tjejerna springer på is.

Bambi på hal is med icebugs

Tillbaka på springvänligare underlag gjorde jag det självklara valet: in på en elljusslinga av okänd natur mitt i skogen. Grattis.

Först var det bara halt, lite senare blev det backigt också.
Härligt.

Förutom att puckelpisten fortsatte blev det också backigt. Men en fin slinga var det, ska komma ihåg det när isen har försvunnit.

Hal is är ändå bara hal is. Man vet vad man får och hur det blir. Riktigt spännande blev det däremot på PT-timme nr 2. Jag kände mig ganska laddat inför. Inte trodde jag att kunde göra så många push-ups och squats inför timme nr 1 så vad skulle kunna hända nu? Visst det skulle bli en ny utmaning men den skulle jag klara den också. Trodde jag.

Det jag lärde mig var att min hjärna och kropp inte har så lätt att samarbeta alla gånger. Rörelse som jag inte har gjort på sisådär två decennier eller ännu längre är inte lätta att få till. Det kändes rentav omöjligt och känslan att det är lika bra att låta bli smög sig på. Eller stormade in rättare sagt. Det är den känslan som har hållit mig tillbaka i så många år. Sämst i klassen, det är ändå ingen idé och allt det där.

Jag var lite ledsen ett tag, fick lite pepp och sen kändes det lite bättre. Jag ska ju lära mig hur man gör. Det är därför jag betalar dyra pengar för en PT istället för att bara betala dyra pengar för ett gymkort som sedan ligger i träningsväskan och skäms.

Jag tar ett djup andetag, gör mina läxor och fortsätter. På torsdag är det dags för timme nr3, jag tror knappast att det blir en revansch men förhoppningsvis ytterligare ett steg på den vägen som just nu känns besvärligare än den hala och puckelpistiga isen.

Day 1

Jag är numera en sådan som springer. Men jag har fortfarande svårt för gymmet. Någon gång innan jul var jag på gymmet med Anja och kände mig som vanlig dum. Vad ska jag göra, varför vet alla andra vad de ska göra, varför ser de så proffsiga ut och framförallt så starka?

Jag behöver hjälp, tänkte jag då.

Hej, jag heter Natalie, jag är en sådan som springer men jag känner mig dum på gymmet.

Ungefär samtidigt höll min syster på med ett tufft 6-veckors program med PT och diet. Hon tyckte också att jag behöver hjälp och gav mig en PT-timme i födelsedagspresent. Och ett jättefint kort:

Den där bilden till höger, den tar jag.

Silicon-operation gone bad? Nej nej, det är Arnolds kropp som har fått mitt huvud. Vilken kombo.

Riktigt så ska jag inte se ut när jag är klar men nu har jag börjat hos en PT på gymmet. Jag var mycket glad att jag i alla fall kunde säga "I'm a runner" i intro-samtalet. Det är alltså en amerikansk tjej från Kalifornien, hon peppar men först måste jag göra som hon säger. Jag tror att det tog inte många minuter för henne att lista ut att det var just "runner" jag var och inte så mycket mer. Armarna har mest fått jobba under armpendligen och bålen pratar vi inte så mycket om.

I torsdags var det dags för "day 1". Det bästa med day 1 - enligt Kayleigh: man behöver bara göra den en gång. Klok tjej.

Började vid roddmaskinen och det var kul. Sedan en kreativare variant av en planka. Sedan sqauts, som tog ett litet tag att få till, och push-ups. Vet ni hur många push-ups jag har gjort sammanlagt under det senaste decenniet? Inte jag heller, men definitivt inte så många som i torsdags.

Med lite pepp, förhållningsorder och läxa i fickan kröp jag ut från gymmet, hem och in i duschen. Det var riktigt svårt att få av alla kläder.

Nästa dag: träningsvärk. Vad gjorde mest ont? Att diska och att ställa tallrikarna i skåpet. Att resa sig från soffan. Saker som man kan låta bli i värsta fall. Idén att ge upp det där med träningen helt och hållet och att istället satsa på att äta praliner i soffan dök upp. Det får vara plan B så länge.

Plan A är att styrketräna två gånger i veckan, under uppsikt och instruktion av PT Kayleigh. Frågan dök upp hur jag ska göra med springandet, det kunde vara aktuellt att dra ner på det under den här första perioden tyckte PTn. Till en gång i veckan! Aldrig i livet, sa jag, två gånger måste jag få springa. Nu är det upp till bevis att det går också. Två gånger gym, två gånger spring. Allt ska bokföras. Maten också.

Det här blir en utmaning - framförallt styrketräningen. Kan jag bli en sådan som går till gymmet? Ett riktigt spännande experiment, både för mig och PTn. Imorgon är det dags för pass 2.

No, it's not a breeze

När jag fick en ny telefon laddade jag ner en ny app: Breeze. RunKeeper hade gjort reklam för den, det är en typ av stegräknare som håller koll på hur mycket man rör på sig och motiverar och peppar.

Varför inte.

Första veckan var det lätt att nå målet varje dag. Det blir en pokal, konfetti och när man klickar på knappen Awesome! blir den suddiga bakgrunden till en fin bild. Så bra jag är som rör på mig så mycket, tänkte jag, och fortsatte med appen.

Problemet började efter någon veckan eftersom appen justerar målet efter hur mycket man har rört sig veckan innan. Veckan efter många långpass är man alltså illa ute. Nu när jag tränar för en halvmara är jag ibland så illa ute att jag inte ens kommer i mål på en springdag. Och då känns det helt enkelt lite mindre bra och lite halvbittert när Breeze skickar små meddelanden av typen "You are halfway there, I know you can do it" och "Don't let yesterday influence today".

Igår sprang jag 13 km, det räckte inte, jag fick minsann gå 3000 steg till innan jag fick min belöningsbild.

Hunden ser ut som jag känner mig
efter 16 769 steg

Jag håller inte med, att göra Breeze nöjd är allt annat än ett breeze. Det är hårt arbete och det är orättvist. Det är fint med lite pepp och feedback men jag önskar att Breeze kunde vara lite smartare och veta vad det är för dag - springdag, kontorsdag, stanna kvar på soffan dag. Det måste väl finnas algoritmer för det?

Bana vs band

I lördags var det helt snö- och isfritt på marken. Istället för att testa löpbandet inför äventyret som börjar på tri sprang jag bort till Studenternas IP för att springa intervaller. 12 gånger 400 meter, ni hör själv hur det låter. Tråkigt. Jobbigt.

Inga applåder från läktaren

Men det var fint och trevligt och jag var själv. I lagom dos är intervaller trevliga, det är kul att gasa på lite utan att tänka på att man måste ta sig hem igen, som när jag sprang långpass längs ån. Några friidrottstjejer tränande på någonting jobbigt men försvann igen. Inga applåder, förutom mina egna till mig själv. Bra jobbat!

Dagen efter begav jag mig till gymmet. Där var jag verkligen inte själv. Många nyårslöften som skulle infrias, muskler som skulle byggas och framförallt visas.

Först 4 km på cykel. Det var inte kul men ok. Sedan löpbandet. En vetenskap i sig och jag valde den enklare varianten, där jag kunde titta ut ur fönstret. Det kan vara trevlig, tänkte jag.

Faktum var att det var jättetråkigt. Det måsta ha varit det tråkigaste jag har gjort på väldigt länge. Tråkigare än tråkigt, det går inte att beskriva.

18 mycket långa minuter

Först tänkte jag springa jag 5 km. Eller en halv timme, vad som skulle inträffa först. Jag höjde hela tiden tempot för att bli av med eländet. 25 minuter kändes hel plötsligt också som en fin tid. Eller varför inte 20. Nä, vid 18 fick det räcka. Jag klev av lite oprofessionellt för att jag inte kunde se den stora röda stop-knappen och det kan ha varit slutet på min karriär som löpbandslöpare. Mycket hellre springer jag på bana eller i -14 grader eller vad som helst.

Lördagen närmar sig. Likaså min första stora deadline för i år. Jobb-berget börjar likna Mount Everest och jag börjar tveka på att en liten triathlon mitt i allt är rätt strategi för att bestiga och besegra den. Nu måste jag bara hitta ett sätt att berätta det för mina nya kompisar. Jag är hemskt ledsen, jag vill hänga med er och hitta på galenskaper men den här gången går det inte!

Hej 2015!

Nu är det här, ett nytt år. Jag började det nya året ungefär som jag slutade det förra: med tidsbrist och lätt jobbpanik, löpning som terapi och choklad som belöning. Same same but different.

Men det kan ändå vara dags att sammanfatta lite. För att få ta en chokladbit till.

Det blev mer än 1100 löpta kilometer, det tycker jag är fint. Övrig träning har nästan inte existerat, lite yoga, lite simning, lite cykling och väldigt lite styrketräning. De där små hantlarna som jag köpte för ett år sedan ligger fortfarande under sängen och skäms.

2014 i staplar och siffror

Men. Jag kom igen efter den berömde benhinneinflammationen, ökade distansen till halvmara och vågade så småningom att springa lite snabbare också. Finaste upplevelsen var löpningen vid havet på Roslagsleden. Svårt att slå och jag längtar dit. Gör hemliga planer att springa där igen i sommar.

Nu väntar några halvmaror och annat kul. På nyårsdagen stack jag ut för att hälsa på min vän Kung Björn och jodå, han var kvar, stilla och kungligt i sin hög.

Gott Nytt År Kung Björn!

Så här års är det ganska många deadlines, just nu två stora och några små. Ingen tid för att dra igång andra storslagna projekt och det finns till och med risk för inställda löppass. Så är det och jag är en förnuftig människa som kan förhålla sig till det.

Men så har jag hamnat i dåligt sällskap. Folk som tycker att jag ska prova på både det ena och det andra. Jag föll för grupptrycket och gick med på galenskapen som börjar på tri och slutar på athlon. Nu på lördag är det dags för 

• 150 meter simning (i bassäng)
• 4 km cykling (på träningscykel)
• 1 km löpning (på band)

Det låter inte så farligt. I informationen utlovas att "alla får köra två heat". Vadå, ska jag göra galenskapen två gånger? 

Igår var jag på gymmet och tränade att cykla på träningscykel och att springa på band. Det gick bra, jag trillade inte av men löpbandet var bland det tråkigaste jag har upplevt. Det var tråkigare än tråkigt, helt obeskrivligt. Bra att komma ihåg när jag springer i minusgrader nästa gång.

Men nu kör vi! Undrar om jag får en medalj.