Ett bra blogginlägg är det som blir av

Jag läser journalistik, och i boken står det ”Inte heller bloggar har något journalistiskt läsvärde om de inte vilar i faktisk kunskap om något.”

Oj då.

Jag har en del ”faktisk kunskap” om träning och choklad.

Men vad menas med ”vilar”?

I boken står det också ”Den genre som är helt fri från det kravet är kåseriet.”

Ok, men då är det här ett kåseri istället.

Ett kåseri i en blogg.

Jag har anmält mig till Women´s health halvmarathon.

Det slutgiltiga beviset för att jag är dum i skallen?

Kanske. 

Pratade redan i höstas om att springa det loppet, startade RunKeepers klara-halvmarathon-om-ett-halvår-program, och fick ont i ryggen.

Nu har ryggontet gått över och för fyra veckor sedan startade jag ett 12-veckors halvmarathon-program.

Det började snöa och slaska.

Förra veckan startade jag ett 9-veckors klara-loppet-program. Det har varit perfekt springväder och löpningen har gått som smort. Har inte hört talas om något 6-veckors halvmarathon-program, så jag hoppas det ska fortsätta att fungera bra.

Förresten, om det inte gå vägen så får man väl ändå sin Goodiebag när man hämtar nummerlappen? Den är värd 500 kr och det kostar bara 495 kr att springa loppet, så då har man ändå tjänat 5 kr.  

Kravet på att ”vila i faktisk kunskap” har avhållit mig från att skriva i bloggen. Men idag slog det mig att det kanske är med bloggar som med träning.

Ett bra träningspass är ett som blir av. à Ett bra blogginlägg är ett som blir av.

Det är bättre med ett litet blogginlägg än inget alls.

Hitta den bloggform som passar dig.

Jag har hittat min: Kåseribloggeriet!

Inget nytt

Ibland känns det som om det inte händer så mycket. I alla fall inte så mycket att skriva om. Förra veckan var en sådan vecka: sportlov utan för det mesta varken lov eller snö, jag har jobbat på i ett lugnare tempo an vansinnes-januari och sprungit då och då.

Några funderingar ur löpspåret:

Garmin vs RunKeeper
I tisdags skulle jag springa intervaller. 3 x 800m och 4 x 400m. Var laddat för det. Väl i skogen satte jag på min RunKeeper och blev lite förvånad efter första intervallen - hui, vad fort jag hade sprungit 800m. Vad bra jag är. Så snabb. Nästa intervall var likadan. Efter 5 minuter meddelade RunKeeper-tanten att jag hade en genomsnittsfart av 1,5 min/km. Kanske inte helt korrekt.

Som tur var (och inte av en ren slump, RunKeeper hade krånglat även några dagar tidigare) hade jag min nya Garmin i fickan. Intervallpasset fick vara och jag sprang en 7km-runda i lugn tempo istället. Men det kändes inte alls bra. Segt. Och surt för att jag skulle ju ha sprungit intervaller.

Nu kan man förstås fråga sig varför jag har en Garmin när jag egentligen hade bestämt att det får räcka med träningsprylar. Jo, jag har prenumererat på en tidning om löpning (även detta kan ifrågesättas om det verkligen var nödvändigt) och då följde en Garmin av den enklare modellen med. Bra att ha när jag ska springa intervaller, tänkte jag. Då är det bra att veta hur snabbt jag springer just nu och RunKeeper i all ära men den mäter lite sisådär ibland.

Några dagar senare fungerade RunKeeper igen och det var en lättnad. Jag har saknat tanten som pratar med mig var femte minut. På gårdagens runda var Garmin och RunKeeper nästan överens om distans och hastighet. Fint.

En räddare i nöden gör premiär

Snygg och snabb
I fredags sprang jag i skogen, på snö och i snöfall. Där var jag ganska själv. Igår, två dagar senare var det vårväder och jag bestämde mig för att byta miljö och springa längs Fyrisån. Lite mer trafik där, ett utmärkt tillfälle för en social studie. Mina observationer:

1. Många sprang om mig. Så där med lätta steg, helt obesvärat.
2. Många sprang i grupp. Också med lätta steg, obesvärade, snygga och pratade med varandra fast de var snabba! Prat-tempo är visst relativt.
3. De snygga och snabba hade även förstått att det inte behövdes så mycket kläder. Jag kände mig mest som en långsam Michelingubbe.
4. En del hade någonting att dricka med sig. I ryggsäck eller på ett bälte. Från och med vilken distans behövs det? Hur ska jag göra när distanser inför halvmaran blir längre? Och om man nu ska dricka hela tiden, måste man inte gå på toa någon gång? Ute i naturen visst, men hur blir det på lopp?
5. Jag sprang 11km och var helt slut. Om 2 månader ska jag springa 21km. Hur ska det gå egentligen?
6. På väg hem cyklade jag förbi en utomhus-hinderbana. En lekplats för vuxna. Det var fullt. Galna människor.

Lyssna på kroppen

ska man. Men vad händer om man lyssnar för mycket? Någonting gör ju nästan alltid lite ont. Och visst kliar det lite i halsen? 

Dessutom har jag funderat lite mer över tjejlopp och varför jag egentligen tränar. Och hur fiskar slappnar av. Men det skriver jag om en annan gång.

Saker som gör mig glad

Februari är inte min månad. Jag kan tänka tillbaka nästan hur länge som helst och nästan varje februari har jag varit sjuk. Förra året fick jag ställa in en resa till Boston till exempel. Ett annat år ställde jag till det när jag inte kunde undervisa. Andra gånger har jag bara varit hängig, men alltid är det någonting.

I år tillkommer en ny dimension förutom att det är trist att vara förkyld och hängig: hur blir det med halvmaran om jag inte kan träna? I lördags var jag ute och sprang för första gången på en hel vecka, helt otroligt i mitt nya liv och ännu mer otroligt att detta skulle vara ett problem om jag tänker på mitt gamla liv där jag var en sådan som inte springer. Det blev 6 km på i skogen på isfläckar. Jag hade mina vanliga löparskor och två gånger vurpade jag nästan.

Det var jobbigt, jag hade nog inte kunnat springa mycket längre och då börjar man ju undra hur det ska gå den 26 april när jag ska springa 21 km. Men det var skönt att komma ut, jag mår bra av det. Halvmaran känns lagom långt bort för att hålla hoppet kvar.

Senare på dagen var jag på stan och gjorde fler saker jag mår bra av. Because I am worth it och för att det är februari. Alla medel är tillåtna för att överleva. Detta blev min oplanerade må-bra tur:

1. Cykla ner till stan. Helt sant, man kan cykla! Inget is, bara en massa grus. Det blir så mycket snabbare än att gå, tjohej!
2. Första stoppet: notaffären. Dottern har börjat spela piano och jag skulle införskaffa noter till musiken till Harry Potter. När jag ändå var där köpte jag också notpapper för den nyblivna pianisten och kompositören (ja, här är det en stolt mamma som skryter) och, av en ren händelse, noter till mig själv. Eller, som jag uttryckte det i affären, till en sådan som har spelat tidigare men tagit ett uppehåll i sisådär 20 år. "Är det till dig, eller?" analyserade hon knivskarpt och visade mig var jag kunde titta. Bläddra igenom noter, det är en ren fröjd. Jag sneglade på en flygel men det är inget jag spontanshoppar. Någon måtta får det vara. Gick därifrån med en liten påse med noter i och noter på och var glad.
3. Nästa stopp: musikaffären. Det lilla digitala pianot skulle pimpas med en pedal. 
4. Nu börjar rättvisefaktorn kicka in. Dottern ska få noter och notpapper, då kommer sonen bli ledsen. Bäst att ha något litet till honom också och på vägen till en plastic-fantastic leksaksbutik råkar jag passera "The English Shop". Jag kunde ha gått förbi men jag gick in. Ut kom jag med choklad (Maltesers och Galaxy) och citronté. Då hade jag verkligen bara tagit det viktigaste och var ännu lite gladare.
5. På väg hem cyklade jag en bit längs ån för att kolla isfläcks-läget och såg att det är fullt möjligt att springa där. Banan på Studenternas IP är fritt och öppen också och jag började planera veckans isfläcks-fria träning.
6. Glad, gladare, dags för gladast: jag kommer hem, noter packas upp, pedalen kopplas in, det spelas piano, vi tittar på noterna och lyssnar på musik på spotify, vi äter choklad och dricker te.

En liten bit av lycka mitt i februari. Löpning, musik och choklad. Perfekt.

Flyt och oflyt

Jag ska aldrig mera säga att jag har flyt med träningen. Förra veckan gjorde jag det, först hände ingenting och jag hann med att springa en mil i relativ djup nysnö i lördags. En intressant upplevelse. Sedan small det till. Pang! Ont i halsen, ont i örat, feber.

Och pang! gjorde det igen. Tror jag. Mitt i natten, när jag inte kunde sova på grund av det onda örat. Helt plötsligt slutade det göra ont, istället rann det ut någonting från örat. Jaha, tänkte jag, och somnade äntligen.

Min RunKeeper påminner mig flitigt om att det är "time to work out". Jaja, sluta tjata. Tror du inte att jag vet det själv? Imorgon ska jag försöka mig på en liten runda. Kvällens övningar i crawl är nog inställda för min del. Det känns vettigast att hålla örat ovanför vattenytan, man vet aldrig. Där det rinner ut någonting kan det också rinna in.

Vid sådana här tillfällen kan jag bli ganska så negativ och börjar undra vad det där med träningen ska vara bra för egentligen. Det är lika bra att stanna i soffan och äta choklad. Inte masa sig ut i februari-vädret, inte lägga en massa energi på träningsplaner, prylar och lopp. Göra någonting annat istället, någonting vettigare. Oj vad skönt det vore.

Men rätt vad det är kommer jag att stå där igen, i löpspåret. Jag lovar.