Återhämtning

Idag var en sådan där dag. Bakis. Trött, seg och törstig. En undran varför jag gör så mot mig själv samtidigt som en annan del av hjärnan letar efter nästa tillfälle.

Jag sprang ett lopp igår, Women's Health Halvmarathon eller WHHM. Idag var det baksmällan. Jag kommer ihåg att det var precis likadant förra året - men hade jag lärt mig nåt? Tydligen inte. Förra året var det som hjälpte till slut en smoothie på ett fik. Men fiket ligger nerför backen och att knalla ner dit och upp igen kändes inte aktuellt. Istället gick jag till lilla affären på hörnet och provade en ny återställare:

Dagen efter glass.

Det funkade! Vätskeersättning, Ipren och kaffe, släng er i väggen. Mina kompisar Ben och Jerry fixar baksmällan.

Men ska vi ta det från början? Jag, Lisa, Gaby och Caro sprang alltså WHHM. Förra året var det varmt och soligt, igår var det mulet och blåsigt. Soligt ibland. Efter en ny förkylning visste jag inte alls hur det skulle gå men bestämde mig för att vara modig och haka på en 2:09 farthållare. Sprang en bit genom Östermalm i klungan kring de trevliga damerna med flaggorna på ryggen, vi log först i den startgruppen och mina ben drog iväg. Bort från 2:09, framåt. Jag får väl se hur det går, tänkte jag, vi ses säkert snart igen.

Men det gick fint hela vägen. Den absolut häftigaste upplevelsen var när Isabellah Andersson varvade oss. Att bli omsprungen är lagom kul annars men just den här gången var peppande. Först kom ledarcykeln med uppmaningen att hålla till vänster, sedan vespan med kamera-tjejen och sedan en mörk skugga som svischade förbi. Jag hann knappt heja. Så imponerande! Just då fick ordet tjej-lopp en ny innebörd.

Andra varvet för oss vanliga dödliga var så där. Jag dopade mig med musik och en mindre god gel. Försökte hålla tempot (det blev svårare) och att räkna ut vad sluttiden skulle kunna vara. Mindre än 2:09. Men mer än 2:00. Sista kilometern fick jag nästan kramp men bara nästan och kom in i mål på 2:03:36. 7,5 minuter snabbare än i Berlin men också helt slut.

Inte helt dumt ändå.

Som alltid tog sedan allting väldigt lång tid. Hämta väskan med ombyteskläderna. Byta om. Släpa fötterna och benen till after-run. Hur kunde jag springa alldeles nyss, jag kan ju knappt gå!

Sedan var det dags för after-after-run i lägenheten som Gaby hade hyrt. Lisa försvann åt ett annat håll men vi andra tog varsin tupplur och en dusch innan vi lagade mat. Det var mycket trevligt och knäppa som vi är började vi planera för nästa halvmara. Pratade om Köpenhamn (men ingen orkade resa sig för att hämta någon elektronisk manick för att kolla när det skulle vara) men landade i Göteborg.

Medalj, ros och 21 praliner.

Min väl uppfostrade familj tog emot mig på bästa sätt hemma. Medalj runt halsen, ros och choklad i handen. Allt är ätbart. Troligen gott också.

Lopp, trevlig sällskap och choklad. En perfekt dag.

Göteborgsvarvet 2016 - here we come!