Träningsprogram och goda råd

När man väl har bestämt sig för ett lopp är det dags att lägga upp en plan. En träningsplan.

En kväll, två kvällar, tre kvällar kan gå åt att studera, ladda ner och jämföra olika träningsplaner. Jag läser och springer mentalt för att känna efter, det är minst lika jobbigt som att springa på riktigt. Vissa planer är riktigt jobbiga att läsa eller vad sägs om förkortningarna LD, LDG, LPG, LI, KOORD, FARTL, KI, UPP/NED, TRL, BL och SD?

Det är som att lära sig ett nytt språk, dessutom måste jag klura ut vad min distans, tempo, tröskel och intervallfart är. När jag började springa trodde jag att det var bara att ställa sig i spåret och börja springa men ack nej. Det är en vetenskap det där.

Häromdagen köpte jag den tidningen som står bakom arrangemanget av halvmaran som jag ska springa, 14 veckors träningsprogram, pepp och goda råd inför loppet utlovades. Jag trasslade mig igenom 7 veckors träningsprogram och där tog det slut. Jag vänder blad till nästa sida, hittar ingenting. Har de glömt halva programmet?

Nej, man ska köpa nästa tidning för att ta reda på resten och då utlovas ännu mera pepp! Tjohepp!
Det tycker jag är elakt. Hur ska jag nu mentalt springa igenom hela programmet för att veta om det passar mig?

Sedan kommer råden under klart du fixar en halvmara. Låt höra då.

Skriv löpardagbok - mmmh. Kanske. Min RunKeeper håller koll på mig men att klottra i en analog almanacka är fint. Ok då.

Belöna dig - ja men här är jag med alla gånger. Det är snarare så att jag måste springa för att avarbeta alla mina belöningar.

Skaffa en veckorutin - visst. Men...

Kom ihåg att livet pågår - nähä? Gör det det? Jag har två barn och ett företag och fastän löpningen har en ganska hög prioritering kommer det inte alltid högst upp på listan. Men jag vill ju springa. Och blir ibland sur när det inte går. Så jag ska nog döpa om rådet till sluta sura när du inte får springa, det finns värre saker som kan hända.

Det bästa rådet jag har hört är att det ska vara kul att springa och att man helst ska längta till nästa gång när man slutar istället för att vara glad att det är över. Det är fint, när det känns så. Dessutom har ju mina benhinnor lite att säga till. Det ska kännas bra helt enkelt.

Just nu är det kallt, mörkt och blåsigt ute och det känns bra att sitta här inne i värmen. Mitt nästa pass är ett tempopass, jag ska nog sträcka ut benen i soffan och fundera över hur fort ett sådant ska vara.

Bekräftelse på galenskap

Det är officiellt: jag är galen. Mitt i arbetstoppen för två veckor sedan anmälde jag mig till en halvmaraton.

En bekräftelse som hanteras bäst med förnekelse

Ojdå. Vad ambitiöst. 

Så reagerar de få människor som jag har berättat för. Nu råkar dessa människor också vara sådana som springer på riktigt, inte som jag egentligen inte  springer.

21 km, det är långt. Mer än två gånger milen. Jobbigt.

För att avdramatisera det hela lite tänker jag så här: 21 km är tre gånger 7 km. 7 km går ju faktiskt att springa. Det går till och med att springa 7 km till efter det. Sedan blir det jobbigt. Men har man sprungit 14 av 21 då är det bara en tredjedel kvar och en tredjedel fixar jag väl?

Jag har i alla fall kommit igång med ett träningsprogram. Det går ut på att springa tre gånger i veckan: ett intervallpass, ett tempopass och ett distanspass. Första veckan är klart och distanspasset var mycket riktigt 7 km. Fast det blev 8,8 km för mig den här gången.

Samma slinga som vanligt men två gånger.

Springa tre gånger i veckan känns ganska lagom. Jag har precis börjat på en crawl-kurs också. Och köpt längdskidor.

Sa jag inte att mitt liv efter den där deadlinen skulle bli stressigt?

Om jag skulle vara riktigt ordentligt duktigt skulle jag styrketräna också. Just nu låtsas jag inte höra när någon säger att det är viktigt med bålstyrka. Hantlarna som jag köpte i början av året slumrar under sängen.

Nu håller jag tummarna att Lisas rygg är kooperativ och att vi kan springa halvmaran tillsammans.

Merino tuesday

Just nu sitter jag på mitt kontor iförd underställ och strumpor i merinoull. Merino-tuesday så att säga.

Anledningen för klädvalet är inte att det är ovanligt kallt här inne men att jag hade tänkt att komma hit efter lämningen på skolan, byta om till löparkläder för att bege mig ut på en runda i snön. En fin tanke men redan på vägen kom jag på att jag nog hade glömt mina löparbrallor.

Jag kollar i min väska och hittar:

Ett par icebugs
Löparjacka
Löparvantar
Buff
Mössa
Hörlurar och telefon
...men inga brallor.

Jag känner mig ungefär lika smart som fåret som var källa till min sexiga utstyrsel och ska snart hem igen för att hoppa in i brallorna. Mäh.

Tur att det inte är långt i alla fall. Tänk om jag hade pendlat till Stockholm. Hur gör folk egentligen som springer på lunchen och byter om på sina arbetsplatser? Känns som en mycket stor bedrift att bara få ihop logistiken.

I princip redo att förvandlas till en snöleopard

En mental marathon

Just nu är det mycket. Årets största deadline närmar sig och jag springer en mental maraton. Varje dag.

Fast egentligen är det mer som mycket intensiv intervallträning. Jobba en timme. Pusta ut fem minuter. Jobba en timme till. Pusta ut. Riva av några saker på listan till. Pling, ett mail i inboxen. Gör om gör rätt. Tillbaks till startlinjen. Intervallöpning i uppförsbacke. Trött? Nej, du orkar nog en till. Och en till! Borta vid horisonten glittrar mållinjen men jag går inte i mål idag heller. Jag kanska kan jobba lite på kvällen, dagen är ju inte slut än. Eller förresten, det är en dag imorgon också.

Så kan man hålla på och medan jag gör det undrar jag, någon stans där längst bak i huvudet: varför gör jag så här mot mig själv? Varför började jag inte i tid?
För att jag vet, även om jag hade gjort det hade jag ändå suttit här och utnyttjat den sista dyrbara tiden. Same same but different.

Inför en dag med intervall-jobb gäller det att ladda upp korrekt. Stadig frukost. Bekväma kläder som tål svett. Sätta upp håret så det inte stör. Stretcha för att undvika dator- och nack-axlor. En vanlig skada hos intervall-jobbare.

Jag skulle behöva en app, som RunKeeper, som talar om för mig hur duktig jag har varit. Och som talar om för mig vad jag ska göra.
– Next intervall: 25 minutes speed-writing
– Current pace: 50 characters per minute
– Next intervall: 5 minutes slow (det betyder toa-paus)
– Next intervall: 30 minutes fast

Kosten för en intervall-jobbare varierar. Jag äter mindre ju närmare deadline jag kommer. Till och med chokladkonsumtionen minskar. Blodet behövs i hjärnan, inte i magen.

Idag gjorde sig benen påminda. De kliade. De ville inte sitta vid ett skrivbord. De ville få på sig träningskläder. Ut och springa i snön. Jaja, sa jag, imorgon får ni det. Ett långpass. Ett relativt långt långpass för ben som vill springa men kan få för sig att göra ont efteråt. Efter långpasset för benen blir det ett intervallpass för hjärnan igen.

Och när jag är klar med allt... ska jag ta det lugnt, ligga på soffan en helt vanlig veckodag och läsa en bok, gå på stan och köpa kläder, gå till frisören, städa skrivbordet, lyssna på musik... det kan bli stressigt att hinna med allt.

Men så är det just nu i alla fall, tyck inte synd om mig för det gör inte ens jag själv. Det är helt och hållet mitt eget fel att det är som det är, det går över den här gången också och så länge som jag faktiskt kommer ut imorgon förmiddag för att springa är jag rätt så nöjd.

Skumma saker

händer i mitt liv.

För några dagar sedan var jag i en sportbutik. Det var inte ens av en slump, jag skulle köpa två presentkort. Inte till mig dock. Benen frikopplade sig från hjärnan igen och gick till avdelningen med löpkläder och prylar. Hjärnan kopplades på i samma ögonblick som benen stannade framför en foam roller. En foam vadå? Skulle jag ha sagt för bara några månader sedan. Men nu råkade jag veta, främst av min naprapat men även av min syster som är hemskt påläst vad det gäller träningsprylar när hon är inne i en träningsperiod, att en foam roller är bra att ha för att stretcha och bearbeta alla möjliga muskler. Till exempel i benet. För att förebygga löparknä och för att massera vaderna. Det låter ju ganska logiskt. Hur kunde jag leva utan?

Jag klämde alltså en foam roller under armen. Hur får jag in denna stora sak i lägenheten utan att någon ser den? Barnen kommer att vilja leka med den, maken kommer att håna mig för mina nya bedrifter. Får rullen plats under sängen där den kan ligga och skämmas lite?

Men det blev värre. På väg till kassan stannade benen framför annan träningsredskap. Vikter. Hjärnan börjar tjata igen. Om träningen för ryggen och bålen och den där övningen där det är bra att ha 1-kilos vikter.
Med en rulle under ena armen och vikter i andra handen gick jag äntligen till kassan. Inga fler saker, tack, förutom presentkorten.

Rullen står i hallen och vikterna ligger i en plastpåse bredvid. Både slumrar och tror kanske att de är en del av ett redan bortglömt nyårslöfte. Kan hända att jag också tror det.

Inatt kunde jag inte sova och började fundera över skumrullen och vikterna. Googlade fram några instruktionsvideos på paddan för att kolla hur jag egentligen ska använda rullen. Att ligga i sängen klockan tre på natten och se lätt överviktiga amerikanska män (eller var de biffiga? Tyckte att jag såg en magkula som inte liknade ett six-pack precis) eller smala tjejer att demonstrerar hur man rullar sina ben över en rulle är lite skumt. Till slut somnade jag och drömde om en halvmara där arrangörerna hade glömt den lilla detaljen med tidtagning. Jag var sur.

Efter denna icke så goda nattsömnen hoppade jag över löprundan imorse. Det är en dag imorgon också. Och ikväll kan det hända att jag provar skumrullen lite. Jag ska bara komma ihåg att ta med mig min yoga-matta som har stått i viloläge på kontoret i över ett år. Undrar om den får plats bredvid skumrullen under sängen? Måste köpa en sänglåda för alla träningsprylar.

Loppfunderingar

Om man inte har någonting bättre för sig en kväll, eller behöver en stunds prokrastinering, kan man alltid ägna sig åt att fundera vilka lopp man ska springa. Jag gjorde det precis. Jag kunde ha läst en bok, tittat på en film, gjort någonting helt annat men nej, jag klickade runt och kollade bansträckningar, underlag och om man får en medalj och en banan.

Första frågan är varför. Inte varför jag prokrastinerar men varför jag vill springa lopp. Det kostar pengar, för det mesta tar det ganska mycket tid eftersom det är sällan att det är lopp i den lokala skogen och så får man samsas med många andra löpare i samma spår. Behållningen i löpningen är ibland ensamheten, att kunna vara själv med sina tankar. Det är man inte när man springer Tjejmilen kan jag säga.

Men varför då?
Det är kul!

Ett litet avbrott från den ensamma löpartillvaron, det blir en fest och ett kvitto på all träning. Framförallt är det en skräckblandat förtjusning som rusar genom kroppen i form av adrenalin. Pang! Där går startskottet. Benen är lätta, rör sig av sig själva. Dunset av tusentals fötter mot asfalten eller gruset. De snabba svischar förbi. Så småningom blir det ett flow. Ett rus. Hjärnan kanske tänker "så där fort får jag inte springa! Jag kommer aldrig att orka hela vägen!" men benen springar på. Kroppen har gjort sig fri från den där analyserande hjärnan som vill ha socker till sin tankeverksamhet. Helt okända människor hejar på benen med inlevelse. De fortsätter springa ända in i målet och orkar med en slutsprint. En segergest och kollaps, en medalj och en banan. Hjärnan kopplas på - äntligen är det över. Men när och var är nästa lopp?

Om jag skulle göra en lista över vad som jag tycker är dåligt med att springa lopp skulle den se ut så här:

1. Det tar för mycket tid. För att springa en mil kan det gå åt en hel dag. Inte för att jag är så långsam men för att de flesta lopp är någon annanstans. För att springa Hässelbyloppet lämnade jag huset kl 10 och var tillbaka kl 17.30.
2. Lopp innebär en viss skaderisk. Träningen veckan efter ett lopp gör ont. Att gå i trappor kan göra ont. Vilket är lite handikappande om man som jag bor tre trappor upp utan hiss.
3. Jag glömmer alltid bort att stretcha. Det blir mera ont av det.
4. Och till sist: bananen. Den är ju symbolisk tillsammans med medaljen. Jag skulle sakna den om jag inte fick den. MEN. Innan ett lopp brukar jag trycka i mig två bananer under förmiddagen och har därmed redan ätit bananer så det kommer ut ur öronen. Efter längre lopp i Tyskland får man en alkoholfri veteöl när man kommer i mål. Den perfekta isotoniska sportdrycken. Erdinger sponsrar många lopp faktiskt. Jag kan tycka att de borde titta på den svenska marknaden. Banan innan loppet, alkoholfri öl efteråt.

Samtliga argument blir helt ogiltiga i samma ögonblick som startskottet går.

Nu har jag precis haft en skada som håller på att bli bättre (ta i träd). Det gäller altså att planera varsamt vad det gäller lopp. Just nu letar jag efter ett lite längre lopp, skulle tycka att 15km skulle vara perfekt på våren men det är svårt. Halvmaror finns det ett gäng av och då blir frågan: asfalt eller terräng? April eller maj? Eller är en halvmara för mycket? Hinner jag träna tillräckligt mycket?

Än så länge är det hjärnan som bestämmer fastän det kliar i benen. Därför ska jag helt enkelt avvakta, komma igång med halvmara-träningen och kolla hur det känns om en månad.

Och nu ska jag verkligen göra någonting helt annat än att kolla upp lopp.

Nyårschoklad

Nyårströttheten kom ikapp mig.

Dags för choklad. Och lite Vinter i P1. Vem det är som pratar avslöjar jag en annan gång. Fritt fram att gissa! 

Julchoklad och Nyårs-efterrätt

Gott nytt löparår!

Egentligen är mitt löparår inte slut än. Jag började springa den 22 april men jag ska inte vara en sådan som hänger upp sig på sådant. Det här säger statistiken om 2013:

Så blev 2013: Komma igång och komma igen

Jag lyckades verkligen förvåna mig själv. Från att vara en sådan som inte springer har jag blivit en sådan som har sprungit nästan 60 mil. Fyra lopp med tillhörande medalj och bananer blev det också.

Vårruset: Min första medalj och tillhörande banan

Mina bästa tider: Mitt första lopp, Vårruset (5km) på 29:54 och årets sista lopp, Hässelbyloppet (10km) på 58:24. Jag knäckte timmen och förstörde benhinnorna på köpet men det var det nästan värt.

När jag har varit ute och rest har jag passat på och tagit revansch. Det vill säga jag har sprungit på dessa perfekta löparspår som jag har ignorerat i mitt tidigare liv.

Stirling University Campus - perfekt för löpare

Och så blev det en rehab-sväng också med nålar i benet och avgjutning av fötterna. Vad gör man inte för att kunna fortsätta springa.

Att börja springa har överträffat alla mina förväntningar. Det är kul, både nära och avlägsna bekanta hejar på och jag har träffat många nya människor. Jag trodde att det skulle vara tråkigt och att de flesta skulle håna mina bedrifter. Istället blev det löparglädje och ett mycket bättre självförtroende. Ett win-win på många plan.

Jag brukar inte avge några nyårslöften. Om någon skulle kräva ett så skulle det bli att hålla sig skadefri. Jag skulle vilja springa ett lite längre lopp, en halvmara. Men det är en önskan, inget löfte.

Ett sådant där nyårs-löfte som jag aldrig skulle hålla skulle kunna vara att göra sit-ups varje dag. Att träna styrka regelbundet. Men vem vet, jag kanske lyckas förvåna mig själv igen.

Idag blev det årets första runda, intervaller. Kul. Ikväll blir det choklad och några avsnitt av serien "Äkta människor".

Gott nytt år!