Triathlon race report

I februari kläcktes idén och jag anmälde mig. Fyra månader senare kändes det så där. När dagen T väl hade kommit fanns det ingen åervändo. Bara att köra.

Det hela var en märklig upplevelse. Nästan så att jag stod och betraktade mig själv och fick påminna mig att det var jag som gjorde allt detta. Tog på mig en våtdräkt i regnet. Gick barfota över St. Olofsbron till start. Hoppade in i Fyrisån. Körde igenom hela proceduren för att ta mig i mål.

Först var det dags för peptalk från PT Kayleigh. Hon hade bestämt att inte ställa upp själv men kom istället för att ta hand om mig. Det var snällt. När jag stod och huttrade som bäst innan start drog hon mig åt sidan. Påminde mig om att lägga mig långt bak och vid kanten, att ta det lugnt och att hon skulle finnas vid sidan hela tiden.

Peptalk från PT Kayleigh. Foto: David Wiggins

Jag kan meddela att det är inte speciellt djupt i Fyrisån och att botten är inget vidare trevligt. 

Startskottet gick och först hände ingenting. Segt att komma iväg. Det var trångt i det bakre ledet. På bilden nedan är jag bakom den vita plastdunken, alltså bakom startlinjen. Jag försökte mig på crawl i fem sekunder men gav upp. Bättre att bröstsimma. Jag kunde hela tiden höra Kayleigh och någon gång min familj. Då blev jag glad.

En simtur i Fyrisån. Vattentemparatur 15 grader.

Simningen var ungefär som jag hade förväntat mig. Inte jättekul men ändå ganska ok. Jag klarade det och det var det enda målet. Upp ur vattnet, på den blåa mattan och småspringa till växlingsområdet. Ner med dragkedjan på våtdräkten, av med dräkten, torka fötterna. Det låter lätt men det var svårt när man är kall och blöt. Att ta på strumpor var svårast. Kayleigh stod och hejade på och sa åt mig vad jag skulle göra. Jag var nästan iväg, slängde bara mina vantar som jag ändå inte skulle ha, blev stoppad av en funktionär, fick plocka upp vantarna och lägga dem på min plats.

Ok. Spring till startlinjen och iväg. Då fick jag syn på familjen - min mamma, make och barnen. Jag blev ännu gladare och varm i hjärtat. Jag trodde inte att de skulle komma allihopa.

Iväg i första uppförsbacken. RadioScience tröjan är på.

Vad kan jag säga om cyklingen? Det var trångt och de allra flesta var snabbare. Jag hade tänkt ta det lugnt första rundan för att återhämta krafterna. Men jag trampade på. Rycktes med men försökte ta det lugnt. Glömde att växla. Så går det efter 5 år på tantcykeln. Körde förbi gatan där jag bor och tänkte synd att jag inte har några nycklar med mig. Jag visste ju att ingen skulle vara hemma.

Vändning vid Ångströms och vid den enda större korsningen hände det som inte ska hända: en bil smet förbi funktionärerna, jag fick bromsa och efter det var jag rädd.

Fortsatte att cykla, var försiktig i korsningen varje gång jag kom förbi där och la in en extra växel varje gång jag kom till St. Eriks torg för att jag visste att min hejarklack skulle vara där.

I andra rundan såg jag Cecilia, som jag hade startat tillsammans med, gåendes med sin racer. Vad har hänt, tänkte jag. Senare fick jag reda på att hon hade fått en punktering som inte gick att fixa. Hon fick bryta. Stackars.

I sista rundan, nummer fyra, började det bli tomt på cykelbanan och jag började misstänka att jag var sist av alla. Jag funderade lite över hur det skulle kännas, att komma sist och kom fram till att det inte var så mycket att göra åt. Någon gång när jag cyklade förbi domkyrkan ringde klockarna och jag försökte lista ut vad klockan var. Kanske elva. I så fall skulle jag ligga före mitt egna tidsschema. Men den uträkningen kändes så osäker att den bara flög ut ur min hjärna och in Carolinabacken. Kom ihåg att växla.

Till slut: ner från cykeln, in på växlingsområde, hänga upp cykeln, ner med hjälmen, kastade i mig en gel och lite vatten och så var jag iväg till fots. Framför Saluhallen stod hela familjen igen och hejade, en bild som jag kommer att ha på näthinnan länge och som jag kommer att ta fram sådana dagar där livet känns så där.

Nästan i mål! Slutspurt!

Benen kändes som stumma stockar. Fötterna som isklumpar. Jag var säker på att jag var sakta som en snigel. Bara att fortsätta. En fot framför den andra. Uppför genom universitetsparken, genom engelska parken. Jag ser människor som står stilla och har kramp. Några killar har dragit ner dragkedjan på sina triathlonkläder och visar sina bröst. Klä på er! Vill jag ropa.

Andra löprundan stannar jag en gång för att dricka. Eller, jag går lite men kommer igång igen. Skönt. Sedan får jag stanna en gång till för att knyta skon. Vidare. Inte långt kvar. I slutspurten ser jag först familjen, sen Kayleigh som bara skriker. In i mål, tanken "aldrig igen" dyker upp i huvudet och försvinner lika fort.

Medalj, vatten och banan. Stoppar i mig en bulle.

Kramar min hejarklack. De är stolta. Barnen vill gå hem. Jag också. Jag är fortfarande blöt, men inte lika kall som under cyklingen.

Resultat: tredje sist i sprint-klassen bland damerna

Overklighetskänslan sitter i. Jag har gjort det, jag har klarat det!

På kvällen kollar jag resultaten. Jag är nöjd med min insats och med mina tider, löpningen gick faktiskt rätt snabbt. Men totalt är jag tredje sist.

Som i skolan. Där blev jag nästan alltid vald tredje sist. Allra sist var hon som var mobbad (fast det hette inte så på den tiden), andra sist var min bästis och tredje sist jag. Det bara var så, jag var inte bra på lag- och framförallt lagsporter. 

Men. Nu är det här inte skolsporten vi pratar om. Vi pratar om triathlon där alla som ställer upp verkligen är förberedda och har tränat. Hit kommer man inte för picknickkorgen efteråt eller för att ha lite mysigt. Här är det tävling och tider som gäller, det kände jag av hela tiden. Det var min första triathlon och jag tog mig i mål. Med hedern och kroppen i behåll. Tredje sist, det rann ganska snabbt av mig. Jag gjorde det! Jag är en triathlet!