Tre tankar om triathlon

I februari anmälde jag mig till Uppsala triathlon. Det var inte min idé från början och just då kändes det som en bra utmaning lagom långt bort med massor av tid kvar att träna på.

Tiden rinner snabbare än Fyrisån och helt plötsligt är det bara tre veckor kvar. Simpassen har lyst med sin frånvaro och hela äventyret känns surrealistiskt.

Här ska jag hoppa i, vid Saluhallen. Om det går riktigt illa blir det bakåt-
simning med nedförsbacke i vattenfallet.

Jag pendlar mellan att tänka "jag klarar det om jag kör mitt eget race" och "jag ställer in vansinnet och provar en annan gång". Någonting emellan finns egentligen inte.

Men det är tre tankar som snurrar runt i mitt huvudet.

1. Vatten. Kall, mörk och lite äcklig vatten. Med massor av armar och ben som vevar runt. Hur ska jag klara det? Jag kan få panik i simbassäng. Är en badkruka. Fryser lätt.
2. Min cykel. Jag köpte den 1992, när jag hade tagit studenten. Ifrån början är det en landsvägscykel av den stabilare sorten (läs: den är ganska tung) där alla delar förutom ramen och sadeln (!) har bytts ut. Ett roligt hopkok, som någon påpekade för mig en gång. Denna cykel ska dammas av, köras till cykelbutik och rustas upp. Jag har inte gjort det. Och jag är alltid för upptagen för att ta tag i det. Konstigt.
3. Hela grejen. Varför? För att det är lite coolt att säga "jag har gjort en triathlon i helgen"? Men om jag drunknar? Eller måste bryta för att jag får panik i ån? Jag kan väl bara sticka ut i skogen och springa jättelångt istället?

Min PT säger att jag ska genomföra galenskapen för att ha gjort det en gång, för att veta hur det går till och för att kolla om det är nåt jag vill hålla på med. I ett längre perspektiv vore det en ganska bra motionsform för mig, jag tränar hela kroppen och minimerar risken för skador.

Det låter så vettigt och enkelt när hon säger det. Jag nickar och tänker, visst, hon har ju rätt.

Någon dag senare hänger jag andfådd och panikslagen på bassängkanten och undrar varför. Fyrisån har inte ens en bassängkant. Bara kall, mörk och lite äcklig vatten med massor armar och ben i. Armar och ben som tillhör alla som kan det där med triathlon. Som kan simma, har tjusiga cyklar och har optimerat precis allting.

Och där kommer mitt gamla hjärnspöke och hälsar på: Jag kommer att vara i vägen för de riktiga triathleterna. Jag kommer att vara sämst. Jag kommer att komma sist. Och kanske är det just därför jag måste göra det här. För att kunna säga åt hjärnspöket att bosätta sig någon annanstans än i mitt huvud.