Två gånger första gången

Jag började springa den 22 april i år. Jag och min kompis Anja tog fram det numera berömda träningsprogrammet och tog de första osäkra löpstegen. Vi var nervösa och bara faktumet att vi hade tagit oss ut - i udda träningskläder som vi hittade i gömmorna i garderoben, mössa, vantar och halsduk - kändes stort.

Det blev 2 minuters jogg, 3 minuters gång i en halvtimme.

En runda i löpspåret, 2,5km.

Vi kände oss som hjältar.

Sådant kommer man ihåg. Den skräckblandade förtjusningen innan, lättnaden efter. Den första gången.

7 månader och en 1 dag senare, den 23 november 2013 var det dags igen. Första passet på vad som kändes som en evighet. Träningskläderna flög på kroppen i samma snabba takt som mungiporna rörde sig uppåt. Känslan av en skräckblandad förtjusning - skräcken hur benhinnorna skulle kännas, förtjusningen att äntligen få komma ut.

Ut. I den kalla luften, i skogen, i löpspåret.

Först 10 minuters gång. Sedan, försiktigt försiktigt, 5 minuters jogg.

– Hej benhinnor, hur har ni det?

– Ok, men inte mer än så. Ta inte i för mycket nu!

5 minuters gång igen. Iläggen i skorna känns lika bekväma som om någon hade klippt en tennisboll i tva halvor och stoppat en halva under varje fotvalv.

– Vad tycker ni om det här då, benhinnor?

– Vi tycker det är rätt skönt, nu får du springa igen.

– Tack, vad snälla ni är!

5 minuters jogg igen. Och så var löprundan, den första på RunKeepers 5km-träningsprogram som fick ersätta halvmaraton-programmet, slut. Förtjusningen är total. Jag gjorde det, jag är tillbaka! Skräcken finns där. Ändå. 

Tänk om jag får jätteont nu och den här första gången också blir den sista?

Två tankar om egentid

När jag ska sticka ut och springa på helgen ropar tre barn: ”Jag följer med!” ”Det är min tur!” ”Får jag följa med?”

Men de springer inte lika fort som jag.

”Joho, jag springer fortare än du.” ”Jag också!”

”Ok, ni springer fortare än jag, men orkar ni springa en timme?”

”Vi kan ta cyklarna och följa med.”

”Kära barn, ni vet att jag älskar er oändligt mycket. Jag ska bara springa en timme, jag kommer tillbaka, vi kommer ses igen! Om jag får springa i min egen takt så kommer jag bli friskare, gladare och leva längre. Jag blir en bättre mamma. Alla människor behöver vara ensamma då och då, med sina egna tankar. En löparrunda är inte bara fysisk träning, man får tillfälle att tänka igenom saker och ting och man kommer på bra idéer. Jag kanske kommer på några bra presenter, till er!” (Nej, det där sista sa jag inte.)

”Men, får vi följa med?”

Jag ger mig. Det är trevligt med sällskap. En löparrunda är ett bra tillfälle att prata om ditten och datten. Det är riktigt bra kvalitetstid i friska luften. Mannen kan hänga med också. Varför har vi ingen hund?

Vill man springa ensam är det smartast att smyga ut när ingen ser, allra smartast när ingen annan är hemma.

Skoinköp#2

Låt mig klargöra en sak: jag gillar inte att köpa skor. Jag köper skor för att jag måste ha någonting på fötterna. Punkt.

Bäst trivs jag i sandaler men det blir lite kallt någon gång efter augusti. Efter det gillar jag skor av typen barnskor men sådana är svåra att hitta i storlek 39. Höga klackar tar jag bara fram vid mycket speciella tillfällen. Jag är, med andra ord, en riktig tråkig människa när det gäller skor.

Men idag var det dags igen. Jag skulle äntligen få mina ilägg och samtidigt passa på och köpa skor för vinterlöpning. 

Det blev dubb-skor och för att ingen ska tvivla på att jag är en tjej har de lila detaljer. Jag kan inte riktigt fatta hur man tänker när man gör en sko som ska användas i terrängen så pass ljus men what the hell. De får bli smutsiga helt enkelt som något slags bevis för min vansinniga bedrift att ge mig ut när jag skulle kunna sitta hemma och äta choklad. Till vänster står mina ilägg, de känns knöliga och konstiga men det ska vara så enligt dem som vet sådant. Jag är inte van att ha stöd under fotvalven, de har liksom hängt i luften. Dessutom är det hela så fiffigt att det vänstra ilägget är 0,5cm högre än det högra. Mitt vänstra ben är nämligen lite kortare.

Det är verkligen värdefulla insikter som man får hos naprapaten och ortopeden. Det där med längdskillnaden av benen hade jag förresten misstänkt i ungefär 20 år. No kidding.

I helgen är det dags för den första gå/springturen på mer än en månad. Jag ser framemot det med skräckblandad förtjusning. Rapport kommer.

Skoinköp

När man springer är det viktigt att ha bra skor. Det vet jag. Man ska inte snåla, inte köpa nåt på rea, absolut inte gräva fram ett par gamla sneakers, nej, man ska gå till en bra butik med personal som har koll, kliva på ett löpband och prova ut olika skor.

När man är en sådan som egentligen inte springer men har ändå bestämt sig att börja springa kan det där med inköpet bli en rätt stor grej. Det blev det för mig i alla fall. Men rädslan för onda knän var större än rädslan för personalen som skulle avslöja mig som en sådan som inte springer på fem sekunder.

Så jag gjorde det. Cyklade iväg till en butik där jag fick springa på band i olika skor. Har jag sagt att jag aldrig har sprungit på band? Jag trillade inte av i alla fall. Det hela kändes stort. Som om det inte riktigt var jag. Samtidigt var det på allvar.

– Köper jag ett par skor nu MÅSTE jag springa. Annars är det bortkastade pengar.

Så tänkte jag när jag tog de första vacklande löpstegen på bandet.

Den första tiden räknade jag ut hur mycket skorna hade kostat för varje runda. Första rundan: 1400 kronor. Andra rundan: 700 kronor. Fjärde rundan: 350 kronor (jag hoppade över att räkna ut efter tredje rundan, det blev för krångligt att räkna ut i huvudet efter att ha sprungit).

Jag kommer inte ihåg när jag slutade räkna men jag bara gjorde det. Min runkeeper säger att jag har sprungit 542km hittills. Skorna har alltså kostat 2,58 kr/km. Det är ok tycker jag.

Nu är det snart dags att köpa nya skor. På torsdag ska jag (äntligen!) få mina ilägg och samtidigt ska jag köpa skor för vinterlöpning. Det känns nästan lika ångestfylld. Ska jag verkligen? Tänk om jag springer en gång och sedan inte mer på hela vintern? Det blir bara att räkna igen.

Jag visste det! Jag visste det!

Är RunKeeper en man eller en kvinna? Hen heter ju RunKee-PER, men det är ju en kvinna som talar. Det kanske är RunKee-Pers sekreterare som pratar i högtalaren.

Igår den 17:e november sprang jag två kilometer. RunKee-Per och hans sekreterare tyckte det var pinsamt, så de publicerade en tid från 23:e oktober i stället, på Fejjan. Det resultatet var alltså från för 25 dagar sedan, dryga milen i 6,52 min/km (en bra hastighet om man har 12 kg övervikt). Sedan diskuterade de väl sinsemellan och kom fram till att de måste lägga upp gårdagens resultat också, även om det är pinsamt. Två km i 7,18 min/km.

Varför springer man först en mil och sedan, 25 dagar senare, bara två km i 7,18 min/km?

Hade den som springer en stor viktig deadline dag 24? Nej.

Var det en period av extra många aktiviteter med högre prioritet än löpning? Ja, men det är det alltid, och den som springer bryr sig inte alltid om prioritetsordning.

Nej, orsaken är en registrering på RunKeepers halvmaratonprogram, en träningsplan som ska fixa så man kan springa en halvmara om ett halvår. Jag visste, innan registreringen, att nånting skulle inträffa som skulle förhindra mig att fullfölja löparplanen. Nu när jag kommit igång så bra.

Just det faktum att det kommer bli något krångel, det är anledningen till att jag inte anmält mig till något löparprogram tidigare, för jag bara VEEET att det kommer bli pannkaka av alltihop.

Första rundan med programmet fick jag ont i ryggen. Efter andra rundan, molande smärta från ryggen ner i vänster ben och fot. Ett gammalt diskbråck som återupplivats. Skit också, att jag aldrig lär mig lyssna på mitt sjätte sinne! Jag visste det!

Jag la ner löpningen helt några veckor. Det har varit svårt, men jag har faktiskt lyckats avstå. Igår var värken borta. Hurra! Nu ska jag ta det luuuugnt, inte springa för långt och för ofta. Det är lätt att man far iväg.

Jag börjar om med halvmaratonplanen och kör bara den nu, ska inte springa en mil extra de ”lediga” dagarna.

Loggade nyss in på RunKeeper och såg ett gäng besvikna röda gubbar i löparschemat. Det är RunKee-Pers små sura kusiner. Jag har faktiskt haft ont i ryggen!   

Jag sprang idag!

För att hinna med bussen.

Det gjorde ont i benhinnan direkt. Det kändes trist. 

Nu intalar jag mig att en veckas vila till kommer att göra susen. Och att det går bättre när jag har fått mina nya inlägg. Då ska jag först gå en liten bit, sedan jogga superlugnt en liten bit och sedan gå och stretcha. Hoppas att det funkar.

Annars äter jag choklad precis hela vintern. 

Det bara blev så

Varför började jag springa när jag alltid har varit en sådan som inte springer? Det bara blev så. Jag köpte ett par skor, gick ut i skogen och släppte ut den där puman som ville ut. Så skönt.

Riktigt så var det kanske inte. Det händer någonting, när man fyller 40 eller är däromkring, som ingenting berättar för en. Ungefär som när man ska föda barn. Ingen berättar någonting förran efteråt. Tack för den.
Det hade känts konstigt ett tag i alla fall men jag kunde inte sätta fingret på det. Var jag på väg att bli sjuk? Deprimerad? Varför var kroppen så stel, det måste vara någonting som är fel på mig? En allvarlig sjukdom?
Långsamt, mycket långsamt i förnekelsens dimmor gick det upp för mig: det här är en kropp i förfall. Gör jag inget nu kommer det gå utför och jag kan köpa mig en fin rullator.

Det ska tränas. Det är inte så att inte har gjort någonting, jag är periodare i yoga och ibland får jag ett ryck att nu ska det köpas gymkort minnsann. Det brukar blir ett dyrt introduktionspass men sedan händer inte så mycket. Inte för att jag inte vill, jag kan inte. Jag är en mycket upptagen människa. Lite viktig också emellanåt. Fast mest upptagen.

Den här gången skulle det bli annorlunda. Våren 2012 började jag fundera. Mycket noga. Jag kom fram till att jag ogillar gymmet. Yoga är bra men räcker inte. Cykling är kul men min fincykel har stått stilla alldeles för länge och det skulle krävas en del jobb att få den fin på riktigt igen. Simning är ok men hur kul är det egentligen, fram och tillbaka, fram och tillbaka, man kommer ju ingenstans. Blöt blir man också.
Jag gillar att vara ute. Stavgång då. Nej, det är för tantigt. Springa då. Skulle jag kunna vara en sådan som springer fast jag inte är det? Jag lade upp en plan: jag börjar med raska promenader, sedan introducerar jag jogg i ett behagligt tempo. Och sedan joggar jag bara lite, så där utan krav och bara så länge jag tycker det är roligt. Någon hurtbulle skulle jag aldrig bli, jag är ju inte en sådan som springer.

Det var en bra plan. Men jag blev sjuk, tre gånger halsfluss på raken och när det var klart var det sommar och det skulle njutas. Inte tränas.

Nästan ett år gick och kroppen hade tyvärr inte blivit piggare av sig själv. Jag borde börja träna, tänkte jag. Tillbaka till ruta ett.
Men sedan hände allting väldigt fort. Maken kom hem alldeles exalterad med en stegräknare från jobbet. Han skulle slå alla andra och begav sig genast ut på preussiska marscher genom skog ock mark. Jag berättade om dessa galenskaper på mitt lilla kontor varpå min partner in crime, vän och kollega säger:
– Jag har faktiskt fundera över att börja springa.
– Det har jag också, sa jag.

Vad kom de orden ifrån? Inte från mig, en sådan som inte springer.
Det var på en fredag. Min vän tog fram den numera berömda träningsplanen för att komma igång och vi bestämde en spring-date för måndagen efter. På söndagen gick jag och köpte skor. På måndagen tog jag på mig några gamla träningsbrallor, en T-shirt från en konferens, en fleece och en munkjacka, halsduk, mössa och vantar. Och mina nya skor. Det var kallt, det var is kvar på marken och det regnade lite lätt. Jag och min partner in crime ställde oss i löpspåret.

Det bara blev så.

Run-off eller choko-rehab

Rehabilitering med choklad

Meningen var att Lisa och jag skulle ha en run-off, alltså en kick-off för höstens träningsprogram. Det var dagen efter det berömda besöket hos naprapaten och vi sprang inte så mycket just den dagen.

Istället jobbade vi med rehabiliteringen.

När man får en sådan korg placerad framför sig blir man glad. Eller jag blir det i alla fall.

Hur hamnade jag här?

Jag ligger på naprapatbordet, på rygg, ljuset är starkt. I mitt högra ben sitter 10 akupunkturnålar, i mitt vänstra knä fyra eller fem. Jag slutade räkna någonstans, här ska ont med ont fördrivas och jag fick fin användning av alla sammanlagda föda-barn och avslappningskurser som jag har hunnit med i mitt 40-åriga liv.

Så hur hamnade jag här då? Jag blundar, för att slippa ljuset och för att jag inte vill se nålarna. Den första tanken som dyker upp i mitt huvud är: om jag aldrig hade börjat springa skulle jag inte vara här just nu. Jag skulle inte ha så fruktansvärt ont i mina benhinnor och mitt knä, jag skulle må fint och troligen göra någonting roligare. Om jag bara hade legat på soffan och ätit choklad hade det här inte hänt. Choklad. Den mörka frestelsen.

– Visst är det bra att äta choklad i rehabiliteringssyfte? frågar jag naprapaten.

– Det kan vara så, säger han med lite tveksamhet i rösten. Precis innan hade vi pratat om den allvarliga frågan när jag får springa igen. Svaret var inte så roligt, tyckte jag, ingen löpning och inte ens en unken promenad på minst två veckor.

– Men det gäller att hålla en balans, om det blir för mycket choklad kan det hända att man går upp i vikt och att man blir deppig för det, påpekar han.

Mitt i allt är det en liten tröst: jag ska köpa dyr och fin choklad för konsumtion i lagom mängd och lägga mig i soffan och rehabiliterar mig. Jag ska stretcha och göra annat också men det blir nog chokladen som gör susen.

Efter nålarna har gjort sitt följer en laserbehandling, som jag kallar för starwars-behandling. Lasern gör inte alls ont. Fint. Da hinner vi prata på lite, naprapaten och jag, om hur lasern fungerar och vilka positiva effekter choklad har. På mig fungerar det, berättar jag, jag blir glad av choklad. Just då har det blivit dags för glada och positiva tankar igen, en massage tvärs över den onda benhinnan får mig nästan att hänga i taket igen.

Hur hamnade jag här?

Jag började springa.

Det var kul.

Det gick bra.

Jag tog i lite.

Och lite till.

Knäckte den berömda timmen när jag sprang Hässelbyloppet. Jag flög fram, det var underbart, ingenting gjorde ont fast det egentligen gjorde det.

Konstiga saker händer i mitt huvud.

– Det här var kul, tack för den här gången, nu ska det inte springas någonting mer, jag är egentligen inte en sådan som springer. Nä, nu få det vara.

Oj vad skönt det skulle vara att tro på det. Men jag känner hur jag drar ihop ögonbrynen, ögonen smalnar och jag biter ihop läpparna. De som känner mig kallar det för den skeptiska blicken.

– När får jag springa igen? När? Jag måste springa. Måste. Annars vet jag inte vad som händer.

Den här bloggen ska handla om hur jag och Lisa hittade ut till löpspåret, om motivation och prokrastinering, om att komma igång, hålla igång och komma igång igen efter en skada. Framförallt ska bloggen handla om saker som gör oss glada. Som choklad. Eller chips. Och träning.

Träning och choklad helt enkelt.