Långpass extra kallt

Nu är den här, vargavintern. I alla fall om man ska tro kvällspressen. 

Mitt träningsschema tyckte att det var dags för långpass och egentligen hade jag ingenting emot det. Jag tog på mig allt i merinoull jag kunde hitta, vände i trappan för att hämta en extra buff och den tjockare mössan, tvekade lite men gav mig ut.

Efter 10 minuter hade jag blivit lite varm.

Efter 15 minuter la musiken av. Dottern had loggat in på spotify på sin egen telefon med min login. Tough luck, resten av löpturen fick jag lyssna på trampet av mina fötter och tant RunKeeper var femte minut. Det var förvånansvärt trivsamt att springa i tystnad.

Fyrisån med is och sol

20 km blev det. I slutet frös jag rätt mycket och önskade att jag hade tagit en till sväng uppför trappan för att hämta skaljackan. Men det var för sent, bara att springa vidare. Hemåt. Till värmen. Duschen. Jag började längta efter en bastu. Varför har vi ingen bastu? Känner jag någon med en bastu som kan bli min nya springkompis på kalla dagar? Kan jag springa in på gymmet och sätta mig i bastun där?

Viktiga tankar som dyker upp under långpasset. Precis innan bastu-drömmerna funderade jag över julen. Hur skönt det kommer att vara att nu slippa julmaten som aldrig, aldrig tar slut och egentligen bara smakar bra vid första tuggan och som bäst när man precis lagar den och provsmakar. Matlagningen och dofterna framkallar julkänslan men själva julbordet - nja. Fördelen med att vara hemma hos sig är att ingen trugar i en mer mat. Men mer choklad har det blivit. 

Let it snow! Snökanonerna gör snö för skidåkarna.

Nu väntar nyår, löften och deadlines. Löpning, lopp och styrketräning. 

Utan karta och kompass

Egentligen är det inte sant. Numera finns både karta och kompass i telefonen. Men det fanns ett tillfälle där det inte hade hjälpt, där jag inte visste var jag var och om jag skulle hitta tillbaka. Mitt i terrängen i Håga. Jag hade inte träffat en människa på ett tag och jag förstod också varför.

Tunna istäcken, blöta fötter.

Det hela började med idén att utöka repertoaren av mina vanliga rundor. En ganska bra idé. Jag sprang lite mer söderut och vek sedan av på en Linnéstig. Jag gillar Linné. Stigen blev mer och mer äventyrlig, i början fanns plankor över de jobbiga bitar med mycket lera, vatten och is (härlig blandning!), efter ett tag var det bara att kämpa sig framåt på de minst isiga och blöta bitarna. Då började undra lite. Vart är jag på väg? Vart kom jag ifrån? Och varför?

Mot Kung Björn!

Men alla vägar bär till Kung Björn. Jag var glad när jag hittade skylten med pricken "du är här" (japp, mitt i ingenstans) och pilar åt olika håll. Jag bestämde mig för det säkra före det osäkra, det fick räcka med äventyr, och sprang mot Kung Björn. Snart var jag på min vanliga intrampade rutt igen, sprang nedför den branta backen ut ur skogen och över fältet. Vilken segerkänsla!

Min nya rutt blir fint på våren och en bra träning inför terrängloppen. Just nu får den vänta ett litet tag, nästa projekt blir att hitta en bra väg ner till Sunnerstaviken för att springa tillbaka längs Fyrisån. Eller tvärtom.

Någonstans vid 7 km blev det lite spooky.
Men jag sprang rätt hela tiden och blev bara lite blöt om fötterna.

Jag drömde inatt

att jag sprang. Barfota, med korta brallor. Kan ha varit på sand men jag minns gräs också. Jag sprang med det perfekta löpsteget med lätta ben. Pigg var jag också. Och såg bra ut när jag sprang!

Det var drömmen det.

Efter en brutal väckning av väckarklockan och leverans av barnen till skolan gjorde jag mig i ordning för att springa i verkligheten. Fodrade tights, varma strumpor, icebugs. Merinoulltröja, min snygga spanska löptröja, buff, mössa, vantar. Jag hoppade över det där att kolla hur jag såg ut.

Och jag sprang. Inte barfota och inte med det perfekta löpsteget och absolut inte med lätta ben. Det är kul att springa på snö men jobbigt. Benen får jobba. Och icebugsen får bra fäste men är stela, det är omöjligt att inte landa på hälen. För mig i alla fall.

Men det var kul och uppiggande. Jag tänkte lite på min dröm och att jag borde prova att springa barfota någon gång. På en strand kanske, eller på gräsmattan.

Efter en mil eller så mötte jag en annan löpare som såg pigg och stark ut. Hon ropade "Bra där! Härligt!" när vi möttes och det fick mig att le och springa lite snabbare. Tack!

Lucia kom med ljus

Efter vad som känns som flera veckor av olika nyanser av grå i bästa fall och kolsvart mörker i värsta fall kom Lucia med ljuset. Tillsammans med ett tunt snötäcke och gnistrande is blev det dubbelt upp.

Gratis ljusterapi.

Den där gula saken till höger, det är solen. Hej min gamle vän, det var länge sen!

Det var inte så mycket att fundera över i lördags morgon. Snabb frukost, på med löparkläderna (yes, neonfärgade - sorry Anja!), ut ur dörren, vända till lägenheten för att byta mina vanliga löparskor mot icebugs och sen var jag iväg. 15 km blev det, på ren solenergi.

Blå himmel, vit snö. 

I söndags var det lika fint, lite mindre snö och mycket mindre is. Jag drog ut igen och tog en liten annan väg kring Kung Björns hög, genom terrängen och genom is och snö. Intressant.

Två dagar med sammanlagd 25km, imorse kändes benen hur fina och fräscha som helst. Ha! Men det regniga ruskvädret var tillbaka och jag var tvungen att jobba. Under dagen kom den smygande, muskelvärken i vaderna. Nu kurerar jag mig med choklad och längtar efter nästa runda. I bästa fall blir det på onsdag. I värsta fall på lördag. Veckan innan jullovet är det det bästa som jag kan erbjuda.

Jag vägrar jogga i neon

Jag skrev en krönika för Löpet om mitt ambivalenta förhållande till löpning. 

 

De lyser fram bland träden. Töntar i neonfärgade tights som verkar jagas av något. Deras blick är stirrig och utmattad. Tydligen är de beroende av endorfiner och blir lyckliga av flåset. Själv är jag lönnfet halvlycklig bokläsare. Som barn klängde jag i träd och var lätt hyperaktiv, och kanske kanske kryper det ibland i datorsittarbenen.

Att ta steget ut i joggingspåret krävde en 40årskris och att en rolig vän började jogga. För sportmänniskor är de roliga? De pratar om matcher på tv, träning och hälsa. Den roliga vännen sa att det kändes som att ha lösnäsa på sig första gången ute. Alla vänder sig om efter en, den där människan som ovärdigt springer som den hade bråttom fast det vet vi ju att han inte har. Man var ju inte sådan.

Första passet hade jag mina vanliga skor, en mössa och en kökstimer i handen. Jag följde min kompis program som successivt ökar längden på de snabba intervallen, medan de långsamma mellanintervallen minskade. Kunde min kompis så kunde väl jag. Under sommaren adderades funktionskläder i min arsenal, timern blev en springapp, och jag skaffade specialgjutna skoinlägg. Efter en sommar sprang jag mitt första lopp och kände mig rätt tuff fast jag kom sist av alla. Och nu är jag en sådan som joggar. Ibland. På sommaren. För jag blir aldrig beroende, jag tycker faktiskt fortfarande att det kan vara rätt jobbigt att springa.

Låt oss prata mer om plågorna som joggknarkarna inte talar om. Den största överraskningen var att tarmarna efter tio minuters spring ofta tycker att det är dags att skynda på utsläppsprocessen. ”Runners tummy” som kan leda till akuta skogsbesök lyser med sin frånvaro i de glassiga magasinen om löpning.  För egen del är jag tvungen att gå en stund emellanåt för att lugna magen. Nummer två på topplistan av varför det inte är jätteskönt att jogga är att kroppen faktiskt bryts ned. Det leder inte bara till att den byggs upp igen, litet bättre, vilket är hela idén med träning, utan också att man kan bryta ned för mycket. Den fina balansen av att inte springa sönder knän, fötter och inte sätta ned immunförsvaret för mycket är en balans som är svår. Balansen är svårare för den som har astma eller andra svaga punkter. Ofta slår en förkylning till som ett kvitto några dagar efter ett löppass.

Under vintern lade jag av med springandet. När jag började igen kände jag hur magvalkarna skakade till för varje steg, runners tummy slog till och kroppen varnade för det jag gjorde. Men jag mindes förra sommarens framgång och fortsatte. Och det var skönt att komma ut och se våren dra in i skogen. Plötsligt springer jag en sommarkväll och känner allt lossna, stegen blir lättare och jag känner hur jag orkar längre. Jag drar på mig min neonfärgade tröja, det är värt det. Men jag är inte sådär tråkig som joggknarkarna och pratar om löpning. Nej, jag vägrar prata om löpning.

Vinterns bästa löptidning!

Löpet: Extra Extra! Allt du velat veta om vinterns löpning - gjord av världens bästa poppiusklass.

Pang!

Där gick startskottet. Efter 10 långa dagar mer eller mindre ofrivillig vila började jag idag på ett nytt träningsprogram.

Halvmarathon sub 2 timmar.

Sub. Två. Timmar. 

En utmaning, tänkte jag först. Nu tänker jag: äsch, det är mer som en rekommendation. Någonting omkring två timmar blir fint. Träningspassen är mer som förslag. För det mesta vill jag ut och springa och då kan det vara trevligt om fru RunKeeper kan föreslå hur jag ska springa. Långpass, intervaller eller tempo. Så småningom går det riktiga startskottet i Berlin och då ska det främst vara kul att springa mitt första lopp i mitt hemland i en stad som var delat i öst och väst när jag växte upp. 

I helgen var jag i Madrid, utan mina snabba skor. Men ändå kom jag till paradiset: Decathlon. Äffaren som har allt, verkligen allt för alla möjliga sporter. Första reaktionen var panikkänsla: men jag behöver ju ingenting! Jag tog några djupa andetag och kom på att det gör jag visst det. Jag kom ut ur affären med en löparryggsäck för mina kommande långpass och en "running by night" tröja med en massa fiffiga detaljer och reflexer. Klart jag behövde det. Några saker till barnen slank med också. Samt isostars-bars till Lisa. Tänk att man måste åka till Madrid för att hitta rätt sort. Jag köpte nästan snabba strumpor, löparsolglasögon, en ny klocka och lite annat också. Självbehärskningen var på topp med andra ord.

Den nya tröjan fick följa med på pass ett av det nya träningsprogrammet. Funkade fint! Bild kommer kanske någon gång, när jag har lärt mig att ta snygga tränings-selfies. Alltså aldrig.