 |
| Lilla snigel akta dig, här kommer en långsam löpare |
Jag är med i en löpgrupp igen och då gör jag saker som jag annars inte ens skulle funderar över. Backintervaller till exempel. Eller springa 200 meter fram och tillbaka, fram och tillbaka, utanför ett mörkt laboratorium. För en vecka sedan var det dags för 6-minuters-testet.
Testet går ut på att springa så snabbt man orkar i precis 6 minuter. På bana. Efter 6 minuter stannar man där man är och en lagom snäll tränare mäter hur långt man har kommit. Sedan kan man, enligt en fransk professorska, räkna ut alla möjliga farter som jag alltid blandar namnet ihop på och hur långt man bör komma på vissa distanser.
Kul grej och varför inte. Även om det påminde ganska mycket om skolsporten men det fina med löpningen är att alla är så positiva och peppar varandra.
Jag kom 1341 meter på 6 minuter. Det betyder att jag borde kunna springa milen på under 52 minuter, halvmaran på 1:52 och en mara (om jag någonsin skulle få den dumma idén) på 3:55.
Det låter helt vansinnigt.
Nu är jag lagd åt det vetenskapliga hållet. Om det faktiskt finns vetenskap bakom dessa uträkningar, kan det då ändå vara sant? Jag började grubbla lite här. Kan jag springa mycket fortare på långa sträckor än jag tror att jag kan? Sitter det i huvudet och inte i benen eller benhinnorna?
Det finns tusen anledningar att inte ta i lite mera än vad jag egentligen tycker är bra - benhinnorna, jag har väl inte bråttom och förresten, det viktigaste är väl att jag springer och mår bra och inte vad klockan säger - men i vetenskapens namn är det nu dags för ett experiment. Det pågår, utanför komfortzonen. Rapport kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar