De lyser fram bland träden. Töntar i neonfärgade tights som verkar jagas av något. Deras blick är stirrig och utmattad. Tydligen är de beroende av endorfiner och blir lyckliga av flåset. Själv är jag lönnfet halvlycklig bokläsare. Som barn klängde jag i träd och var lätt hyperaktiv, och kanske kanske kryper det ibland i datorsittarbenen.
Att ta steget ut i joggingspåret krävde en 40årskris och att
en rolig vän började jogga. För sportmänniskor är de roliga? De pratar om
matcher på tv, träning och hälsa. Den roliga vännen sa att det kändes som att
ha lösnäsa på sig första gången ute. Alla vänder sig om efter en, den där människan
som ovärdigt springer som den hade bråttom fast det vet vi ju att han inte har.
Man var ju inte sådan.
Första passet hade jag mina vanliga skor, en mössa och en
kökstimer i handen. Jag följde min kompis program som successivt ökar längden
på de snabba intervallen, medan de långsamma mellanintervallen minskade. Kunde
min kompis så kunde väl jag. Under sommaren adderades funktionskläder i min
arsenal, timern blev en springapp, och jag skaffade specialgjutna skoinlägg. Efter
en sommar sprang jag mitt första lopp och kände mig rätt tuff fast jag kom sist
av alla. Och nu är jag en sådan som joggar. Ibland. På sommaren. För jag blir
aldrig beroende, jag tycker faktiskt fortfarande att det kan vara rätt jobbigt
att springa.
Låt oss prata mer om plågorna som joggknarkarna inte talar
om. Den största överraskningen var att tarmarna efter tio minuters spring ofta
tycker att det är dags att skynda på utsläppsprocessen. ”Runners tummy” som kan
leda till akuta skogsbesök lyser med sin frånvaro i de glassiga magasinen om
löpning. För egen del är jag tvungen att
gå en stund emellanåt för att lugna magen. Nummer två på topplistan av varför
det inte är jätteskönt att jogga är att kroppen faktiskt bryts ned. Det leder
inte bara till att den byggs upp igen, litet bättre, vilket är hela idén med
träning, utan också att man kan bryta ned för mycket. Den fina balansen av att
inte springa sönder knän, fötter och inte sätta ned immunförsvaret för mycket
är en balans som är svår. Balansen är svårare för den som har astma eller andra
svaga punkter. Ofta slår en förkylning till som ett kvitto några dagar efter
ett löppass.
Under vintern lade jag av med springandet. När jag började
igen kände jag hur magvalkarna skakade till för varje steg, runners tummy slog
till och kroppen varnade för det jag gjorde. Men jag mindes förra sommarens
framgång och fortsatte. Och det var skönt att komma ut och se våren dra in i
skogen. Plötsligt springer jag en sommarkväll och känner allt lossna, stegen
blir lättare och jag känner hur jag orkar längre. Jag drar på mig min
neonfärgade tröja, det är värt det. Men jag är inte sådär tråkig som
joggknarkarna och pratar om löpning. Nej, jag vägrar prata om löpning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar