att jag sprang. Barfota, med korta brallor. Kan ha varit på sand men jag minns gräs också. Jag sprang med det perfekta löpsteget med lätta ben. Pigg var jag också. Och såg bra ut när jag sprang!
Det var drömmen det.
Efter en brutal väckning av väckarklockan och leverans av barnen till skolan gjorde jag mig i ordning för att springa i verkligheten. Fodrade tights, varma strumpor, icebugs. Merinoulltröja, min snygga spanska löptröja, buff, mössa, vantar. Jag hoppade över det där att kolla hur jag såg ut.
Och jag sprang. Inte barfota och inte med det perfekta löpsteget och absolut inte med lätta ben. Det är kul att springa på snö men jobbigt. Benen får jobba. Och icebugsen får bra fäste men är stela, det är omöjligt att inte landa på hälen. För mig i alla fall.
Men det var kul och uppiggande. Jag tänkte lite på min dröm och att jag borde prova att springa barfota någon gång. På en strand kanske, eller på gräsmattan.
Efter en mil eller så mötte jag en annan löpare som såg pigg och stark ut. Hon ropade "Bra där! Härligt!" när vi möttes och det fick mig att le och springa lite snabbare. Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar