Egentligen är det inte sant. Numera finns både karta och kompass i telefonen. Men det fanns ett tillfälle där det inte hade hjälpt, där jag inte visste var jag var och om jag skulle hitta tillbaka. Mitt i terrängen i Håga. Jag hade inte träffat en människa på ett tag och jag förstod också varför.
 |
| Tunna istäcken, blöta fötter. |
Det hela började med idén att utöka repertoaren av mina vanliga rundor. En ganska bra idé. Jag sprang lite mer söderut och vek sedan av på en Linnéstig. Jag gillar Linné. Stigen blev mer och mer äventyrlig, i början fanns plankor över de jobbiga bitar med mycket lera, vatten och is (härlig blandning!), efter ett tag var det bara att kämpa sig framåt på de minst isiga och blöta bitarna. Då började undra lite. Vart är jag på väg? Vart kom jag ifrån? Och varför?
 |
| Mot Kung Björn! |
Men alla vägar bär till Kung Björn. Jag var glad när jag hittade skylten med pricken "du är här" (japp, mitt i ingenstans) och pilar åt olika håll. Jag bestämde mig för det säkra före det osäkra, det fick räcka med äventyr, och sprang mot Kung Björn. Snart var jag på min vanliga intrampade rutt igen, sprang nedför den branta backen ut ur skogen och över fältet. Vilken segerkänsla!
Min nya rutt blir fint på våren och en bra träning inför terrängloppen. Just nu får den vänta ett litet tag, nästa projekt blir att hitta en bra väg ner till Sunnerstaviken för att springa tillbaka längs Fyrisån. Eller tvärtom.
 |
| Någonstans vid 7 km blev det lite spooky. Men jag sprang rätt hela tiden och blev bara lite blöt om fötterna. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar