Jag har sett ljuset i tunneln

Inatt kunde jag inte sova. Klockan 03.15 gav jag upp, hämtade min foamroller och rullade lite. I pyjamas. Mitt i natten.

Varför, VARFÖR, kan man fråga sig. Det undrade jag i alla fall. Vad håller jag på med? Det gjorde ont också. Rullandet. Innan jag gick och lade mig igen tog jag en cocktail av lite smärtstillande.

Svaret kan pysslas ihop av dessa ord: Tunnelloppet, mjölksyra, ingen stretchning. Jag slänger in lite siffror också: 54:07.

Men om vi ska ta det från början så påminde RunKeeper redan i fredags att jag hade ett lopp springa. Det var snällt, jag är säker att jag hade kommit ihåg men man vet ju aldrig.

Tack RunKeeper! Såklart kommer jag att rocka!

Jag gör som man ska göra och lägger fram alla saker. En hög med alla saker för innan och under loppet, en hög för efter.

Nej, jag glömde inte skorna. Bananerna var inte heller bara tänkta
till mig men i slutet blev bara två stycken uppätna.

Loppets arrangör hörde av sig via facebook på själva lopp-dagen. Det går verkligen inte smita undan numera. Öh, jag glömde. Näha du. Här ska det springas. I en tunnel.

Finns det ett ljus i slutet av tunneln?

Själva loppet tar bara en timme men allting innan och efter tar en oändlighet. Det började redan på tåget där många löpare trängdes. Jag åkte själv men ändå inte. Det var bara att sugas in i den gula reflexväst-massan och följa strömmen från Centralstationen i Stockholm till Gärdet. Där var det lite svårt att se vilka som var funktionärer, de hade också gula västar. Jag lämnade min väska med mina ombyteskläder, drog på min superhjältefilt, uppsökte en bajmaja och hittade till slut Lisa och hennes man Fredrick. Inte mycket tid för småprat eller bananer, de startade i gruppen innan mig och skulle precis iväg till start.

Det är lite konstigt att starta utan någon man känner. Där stod jag vid starten med några 1000 av mina nya kompisar och kände mig lite bortkommen. Vad håller jag på med? Egentligen? Slängde min superhjältefilt och gick sedan all in under uppvärmningen. Ärligt talat frös jag rätt mycket och det var skönt att rör a på sig. Men någonting annat hände också och jag log som en idiot, tror jag. Då kändes det ganska bra att starta själv.

PANG och så var vi iväg. Till min stora förvåning gick det springa fort från början. Jag trodde att det skulle vara som på tjejmilen och hade mentalt laddat för en långsam start och många sega partier. Men svisch, så fort det gick! Första biten var utomhus men sedan gick det neråt in i tunneln.

Lite obehagskänsla här. Fötter som trampar. Ingen musik. Men det dånar inte av trampet som jag hade tänkt. Precis när jag undrar om det var så smart att springa igenom en tunnel ser jag ljuset.

Det fanns i alla fall ljus i själva tunneln.
Foto: Stockholm Tunnel Run

Det var rätt häftigt. Reflexvästarna och handskarna lyser. Numera vet jag även att mina skosnören kan reflektera. Coolt eller hur.

När jag passerar 2 km-flaggan har 10 min gått. 15 min vid 3 km. Drygt 20 vid 4 km. Jag är för snabb! Men jag springer och springer och det är kul och det går bra och alla har roligt och ibland händer det nåt. Jag springer förbi en icke-sjungande kör, en icke-spelande orkester, spelande trumorkestrar och hejarklackar. Genom en skog med granar och snö, här bjuds det på glögg och pepparkakor men jag fortsätter springa. Stannar inte en enda gång, skippar väskestationerna helt och hållet.

Efter drygt nio kilometer kommer ljuset. Och den kalla luften. Det var mycket varmare i tunneln än utomhus fastän alla hade sagt att det inte skulle vara det. Uppförsbacken känns ok, helt plötsligt finns det åskådare som hejar, en kille bakom mig puttar mig lite åt sidan så han kan springa förbi. Det är ok. Jag ser klockan, inser att jag kan klara av mitt sub-55 mål och lägger in en sista spurt.

Av min anding att döma låg jag ganska nära maxpulsen där.

Mina torra ombyteskläder känns gudomliga, jag träffar Lisa och Fredrick och vi tar oss till Centralstationen. Medan jag våntar på tåget till Uppsala kollar jag min officiella tid.

Sub 55! På riktigt!

Inför loppet sa Anders Szalkai att det är oväntat backigt i tunneln och att det knappast skulle vara ett lopp där man gör nytt personbästa. Vet du vad Anders? Du hade fel!

En medalj! Tjohej!

Allt detta tänker jag på när jag lägger mig i sängen igen efter att ha rullat mina ömma ben på foamrollern. Svaret på frågan VARFÖR är helt enkelt att jag har varit med om ett fantastiskt roligt lopp och gjorde personbästa. Ömmande ben känns som ett ganska ok pris för det.