När man är en sådan som egentligen inte springer men har ändå bestämt sig att börja springa kan det där med inköpet bli en rätt stor grej. Det blev det för mig i alla fall. Men rädslan för onda knän var större än rädslan för personalen som skulle avslöja mig som en sådan som inte springer på fem sekunder.
Så jag gjorde det. Cyklade iväg till en butik där jag fick springa på band i olika skor. Har jag sagt att jag aldrig har sprungit på band? Jag trillade inte av i alla fall. Det hela kändes stort. Som om det inte riktigt var jag. Samtidigt var det på allvar.
– Köper jag ett par skor nu MÅSTE jag springa. Annars är det bortkastade pengar.
Så tänkte jag när jag tog de första vacklande löpstegen på bandet.
Den första tiden räknade jag ut hur mycket skorna hade kostat för varje runda. Första rundan: 1400 kronor. Andra rundan: 700 kronor. Fjärde rundan: 350 kronor (jag hoppade över att räkna ut efter tredje rundan, det blev för krångligt att räkna ut i huvudet efter att ha sprungit).
Jag kommer inte ihåg när jag slutade räkna men jag bara gjorde det. Min runkeeper säger att jag har sprungit 542km hittills. Skorna har alltså kostat 2,58 kr/km. Det är ok tycker jag.
Nu är det snart dags att köpa nya skor. På torsdag ska jag (äntligen!) få mina ilägg och samtidigt ska jag köpa skor för vinterlöpning. Det känns nästan lika ångestfylld. Ska jag verkligen? Tänk om jag springer en gång och sedan inte mer på hela vintern? Det blir bara att räkna igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar