Hur hamnade jag här?

Jag ligger på naprapatbordet, på rygg, ljuset är starkt. I mitt högra ben sitter 10 akupunkturnålar, i mitt vänstra knä fyra eller fem. Jag slutade räkna någonstans, här ska ont med ont fördrivas och jag fick fin användning av alla sammanlagda föda-barn och avslappningskurser som jag har hunnit med i mitt 40-åriga liv.

Så hur hamnade jag här då? Jag blundar, för att slippa ljuset och för att jag inte vill se nålarna. Den första tanken som dyker upp i mitt huvud är: om jag aldrig hade börjat springa skulle jag inte vara här just nu. Jag skulle inte ha så fruktansvärt ont i mina benhinnor och mitt knä, jag skulle må fint och troligen göra någonting roligare. Om jag bara hade legat på soffan och ätit choklad hade det här inte hänt. Choklad. Den mörka frestelsen.

– Visst är det bra att äta choklad i rehabiliteringssyfte? frågar jag naprapaten.

– Det kan vara så, säger han med lite tveksamhet i rösten. Precis innan hade vi pratat om den allvarliga frågan när jag får springa igen. Svaret var inte så roligt, tyckte jag, ingen löpning och inte ens en unken promenad på minst två veckor.

– Men det gäller att hålla en balans, om det blir för mycket choklad kan det hända att man går upp i vikt och att man blir deppig för det, påpekar han.

Mitt i allt är det en liten tröst: jag ska köpa dyr och fin choklad för konsumtion i lagom mängd och lägga mig i soffan och rehabiliterar mig. Jag ska stretcha och göra annat också men det blir nog chokladen som gör susen.

Efter nålarna har gjort sitt följer en laserbehandling, som jag kallar för starwars-behandling. Lasern gör inte alls ont. Fint. Da hinner vi prata på lite, naprapaten och jag, om hur lasern fungerar och vilka positiva effekter choklad har. På mig fungerar det, berättar jag, jag blir glad av choklad. Just då har det blivit dags för glada och positiva tankar igen, en massage tvärs över den onda benhinnan får mig nästan att hänga i taket igen.

Hur hamnade jag här?

Jag började springa.

Det var kul.

Det gick bra.

Jag tog i lite.

Och lite till.

Knäckte den berömda timmen när jag sprang Hässelbyloppet. Jag flög fram, det var underbart, ingenting gjorde ont fast det egentligen gjorde det.

Konstiga saker händer i mitt huvud.

– Det här var kul, tack för den här gången, nu ska det inte springas någonting mer, jag är egentligen inte en sådan som springer. Nä, nu få det vara.

Oj vad skönt det skulle vara att tro på det. Men jag känner hur jag drar ihop ögonbrynen, ögonen smalnar och jag biter ihop läpparna. De som känner mig kallar det för den skeptiska blicken.

– När får jag springa igen? När? Jag måste springa. Måste. Annars vet jag inte vad som händer.

Den här bloggen ska handla om hur jag och Lisa hittade ut till löpspåret, om motivation och prokrastinering, om att komma igång, hålla igång och komma igång igen efter en skada. Framförallt ska bloggen handla om saker som gör oss glada. Som choklad. Eller chips. Och träning.

Träning och choklad helt enkelt.