Det blev 2 minuters jogg, 3 minuters gång i en halvtimme.
En runda i löpspåret, 2,5km.
Vi kände oss som hjältar.
Sådant kommer man ihåg. Den skräckblandade förtjusningen innan, lättnaden efter. Den första gången.
7 månader och en 1 dag senare, den 23 november 2013 var det dags igen. Första passet på vad som kändes som en evighet. Träningskläderna flög på kroppen i samma snabba takt som mungiporna rörde sig uppåt. Känslan av en skräckblandad förtjusning - skräcken hur benhinnorna skulle kännas, förtjusningen att äntligen få komma ut.
Ut. I den kalla luften, i skogen, i löpspåret.
Först 10 minuters gång. Sedan, försiktigt försiktigt, 5 minuters jogg.
– Hej benhinnor, hur har ni det?
– Ok, men inte mer än så. Ta inte i för mycket nu!
5 minuters gång igen. Iläggen i skorna känns lika bekväma som om någon hade klippt en tennisboll i tva halvor och stoppat en halva under varje fotvalv.
– Vad tycker ni om det här då, benhinnor?
– Vi tycker det är rätt skönt, nu får du springa igen.
– Tack, vad snälla ni är!
5 minuters jogg igen. Och så var löprundan, den första på RunKeepers 5km-träningsprogram som fick ersätta halvmaraton-programmet, slut. Förtjusningen är total. Jag gjorde det, jag är tillbaka! Skräcken finns där. Ändå.
Tänk om jag får jätteont nu och den här första gången också blir den sista?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar