Det bara blev så

Varför började jag springa när jag alltid har varit en sådan som inte springer? Det bara blev så. Jag köpte ett par skor, gick ut i skogen och släppte ut den där puman som ville ut. Så skönt.

Riktigt så var det kanske inte. Det händer någonting, när man fyller 40 eller är däromkring, som ingenting berättar för en. Ungefär som när man ska föda barn. Ingen berättar någonting förran efteråt. Tack för den.
Det hade känts konstigt ett tag i alla fall men jag kunde inte sätta fingret på det. Var jag på väg att bli sjuk? Deprimerad? Varför var kroppen så stel, det måste vara någonting som är fel på mig? En allvarlig sjukdom?
Långsamt, mycket långsamt i förnekelsens dimmor gick det upp för mig: det här är en kropp i förfall. Gör jag inget nu kommer det gå utför och jag kan köpa mig en fin rullator.

Det ska tränas. Det är inte så att inte har gjort någonting, jag är periodare i yoga och ibland får jag ett ryck att nu ska det köpas gymkort minnsann. Det brukar blir ett dyrt introduktionspass men sedan händer inte så mycket. Inte för att jag inte vill, jag kan inte. Jag är en mycket upptagen människa. Lite viktig också emellanåt. Fast mest upptagen.

Den här gången skulle det bli annorlunda. Våren 2012 började jag fundera. Mycket noga. Jag kom fram till att jag ogillar gymmet. Yoga är bra men räcker inte. Cykling är kul men min fincykel har stått stilla alldeles för länge och det skulle krävas en del jobb att få den fin på riktigt igen. Simning är ok men hur kul är det egentligen, fram och tillbaka, fram och tillbaka, man kommer ju ingenstans. Blöt blir man också.
Jag gillar att vara ute. Stavgång då. Nej, det är för tantigt. Springa då. Skulle jag kunna vara en sådan som springer fast jag inte är det? Jag lade upp en plan: jag börjar med raska promenader, sedan introducerar jag jogg i ett behagligt tempo. Och sedan joggar jag bara lite, så där utan krav och bara så länge jag tycker det är roligt. Någon hurtbulle skulle jag aldrig bli, jag är ju inte en sådan som springer.

Det var en bra plan. Men jag blev sjuk, tre gånger halsfluss på raken och när det var klart var det sommar och det skulle njutas. Inte tränas.

Nästan ett år gick och kroppen hade tyvärr inte blivit piggare av sig själv. Jag borde börja träna, tänkte jag. Tillbaka till ruta ett.
Men sedan hände allting väldigt fort. Maken kom hem alldeles exalterad med en stegräknare från jobbet. Han skulle slå alla andra och begav sig genast ut på preussiska marscher genom skog ock mark. Jag berättade om dessa galenskaper på mitt lilla kontor varpå min partner in crime, vän och kollega säger:
– Jag har faktiskt fundera över att börja springa.
– Det har jag också, sa jag.

Vad kom de orden ifrån? Inte från mig, en sådan som inte springer.
Det var på en fredag. Min vän tog fram den numera berömda träningsplanen för att komma igång och vi bestämde en spring-date för måndagen efter. På söndagen gick jag och köpte skor. På måndagen tog jag på mig några gamla träningsbrallor, en T-shirt från en konferens, en fleece och en munkjacka, halsduk, mössa och vantar. Och mina nya skor. Det var kallt, det var is kvar på marken och det regnade lite lätt. Jag och min partner in crime ställde oss i löpspåret.

Det bara blev så.