Träningsprogram och goda råd

När man väl har bestämt sig för ett lopp är det dags att lägga upp en plan. En träningsplan.

En kväll, två kvällar, tre kvällar kan gå åt att studera, ladda ner och jämföra olika träningsplaner. Jag läser och springer mentalt för att känna efter, det är minst lika jobbigt som att springa på riktigt. Vissa planer är riktigt jobbiga att läsa eller vad sägs om förkortningarna LD, LDG, LPG, LI, KOORD, FARTL, KI, UPP/NED, TRL, BL och SD?

Det är som att lära sig ett nytt språk, dessutom måste jag klura ut vad min distans, tempo, tröskel och intervallfart är. När jag började springa trodde jag att det var bara att ställa sig i spåret och börja springa men ack nej. Det är en vetenskap det där.

Häromdagen köpte jag den tidningen som står bakom arrangemanget av halvmaran som jag ska springa, 14 veckors träningsprogram, pepp och goda råd inför loppet utlovades. Jag trasslade mig igenom 7 veckors träningsprogram och där tog det slut. Jag vänder blad till nästa sida, hittar ingenting. Har de glömt halva programmet?

Nej, man ska köpa nästa tidning för att ta reda på resten och då utlovas ännu mera pepp! Tjohepp!
Det tycker jag är elakt. Hur ska jag nu mentalt springa igenom hela programmet för att veta om det passar mig?

Sedan kommer råden under klart du fixar en halvmara. Låt höra då.

Skriv löpardagbok - mmmh. Kanske. Min RunKeeper håller koll på mig men att klottra i en analog almanacka är fint. Ok då.

Belöna dig - ja men här är jag med alla gånger. Det är snarare så att jag måste springa för att avarbeta alla mina belöningar.

Skaffa en veckorutin - visst. Men...

Kom ihåg att livet pågår - nähä? Gör det det? Jag har två barn och ett företag och fastän löpningen har en ganska hög prioritering kommer det inte alltid högst upp på listan. Men jag vill ju springa. Och blir ibland sur när det inte går. Så jag ska nog döpa om rådet till sluta sura när du inte får springa, det finns värre saker som kan hända.

Det bästa rådet jag har hört är att det ska vara kul att springa och att man helst ska längta till nästa gång när man slutar istället för att vara glad att det är över. Det är fint, när det känns så. Dessutom har ju mina benhinnor lite att säga till. Det ska kännas bra helt enkelt.

Just nu är det kallt, mörkt och blåsigt ute och det känns bra att sitta här inne i värmen. Mitt nästa pass är ett tempopass, jag ska nog sträcka ut benen i soffan och fundera över hur fort ett sådant ska vara.