Jag ska aldrig mera säga att jag har flyt med träningen. Förra veckan gjorde jag det, först hände ingenting och jag hann med att springa en mil i relativ djup nysnö i lördags. En intressant upplevelse. Sedan small det till. Pang! Ont i halsen, ont i örat, feber.
Och pang! gjorde det igen. Tror jag. Mitt i natten, när jag inte kunde sova på grund av det onda örat. Helt plötsligt slutade det göra ont, istället rann det ut någonting från örat. Jaha, tänkte jag, och somnade äntligen.
Min RunKeeper påminner mig flitigt om att det är "time to work out". Jaja, sluta tjata. Tror du inte att jag vet det själv? Imorgon ska jag försöka mig på en liten runda. Kvällens övningar i crawl är nog inställda för min del. Det känns vettigast att hålla örat ovanför vattenytan, man vet aldrig. Där det rinner ut någonting kan det också rinna in.
Vid sådana här tillfällen kan jag bli ganska så negativ och börjar undra vad det där med träningen ska vara bra för egentligen. Det är lika bra att stanna i soffan och äta choklad. Inte masa sig ut i februari-vädret, inte lägga en massa energi på träningsplaner, prylar och lopp. Göra någonting annat istället, någonting vettigare. Oj vad skönt det vore.
Men rätt vad det är kommer jag att stå där igen, i löpspåret. Jag lovar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar