Loppfunderingar

Om man inte har någonting bättre för sig en kväll, eller behöver en stunds prokrastinering, kan man alltid ägna sig åt att fundera vilka lopp man ska springa. Jag gjorde det precis. Jag kunde ha läst en bok, tittat på en film, gjort någonting helt annat men nej, jag klickade runt och kollade bansträckningar, underlag och om man får en medalj och en banan.

Första frågan är varför. Inte varför jag prokrastinerar men varför jag vill springa lopp. Det kostar pengar, för det mesta tar det ganska mycket tid eftersom det är sällan att det är lopp i den lokala skogen och så får man samsas med många andra löpare i samma spår. Behållningen i löpningen är ibland ensamheten, att kunna vara själv med sina tankar. Det är man inte när man springer Tjejmilen kan jag säga.

Men varför då?
Det är kul!

Ett litet avbrott från den ensamma löpartillvaron, det blir en fest och ett kvitto på all träning. Framförallt är det en skräckblandat förtjusning som rusar genom kroppen i form av adrenalin. Pang! Där går startskottet. Benen är lätta, rör sig av sig själva. Dunset av tusentals fötter mot asfalten eller gruset. De snabba svischar förbi. Så småningom blir det ett flow. Ett rus. Hjärnan kanske tänker "så där fort får jag inte springa! Jag kommer aldrig att orka hela vägen!" men benen springar på. Kroppen har gjort sig fri från den där analyserande hjärnan som vill ha socker till sin tankeverksamhet. Helt okända människor hejar på benen med inlevelse. De fortsätter springa ända in i målet och orkar med en slutsprint. En segergest och kollaps, en medalj och en banan. Hjärnan kopplas på - äntligen är det över. Men när och var är nästa lopp?

Om jag skulle göra en lista över vad som jag tycker är dåligt med att springa lopp skulle den se ut så här:

1. Det tar för mycket tid. För att springa en mil kan det gå åt en hel dag. Inte för att jag är så långsam men för att de flesta lopp är någon annanstans. För att springa Hässelbyloppet lämnade jag huset kl 10 och var tillbaka kl 17.30.
2. Lopp innebär en viss skaderisk. Träningen veckan efter ett lopp gör ont. Att gå i trappor kan göra ont. Vilket är lite handikappande om man som jag bor tre trappor upp utan hiss.
3. Jag glömmer alltid bort att stretcha. Det blir mera ont av det.
4. Och till sist: bananen. Den är ju symbolisk tillsammans med medaljen. Jag skulle sakna den om jag inte fick den. MEN. Innan ett lopp brukar jag trycka i mig två bananer under förmiddagen och har därmed redan ätit bananer så det kommer ut ur öronen. Efter längre lopp i Tyskland får man en alkoholfri veteöl när man kommer i mål. Den perfekta isotoniska sportdrycken. Erdinger sponsrar många lopp faktiskt. Jag kan tycka att de borde titta på den svenska marknaden. Banan innan loppet, alkoholfri öl efteråt.

Samtliga argument blir helt ogiltiga i samma ögonblick som startskottet går.

Nu har jag precis haft en skada som håller på att bli bättre (ta i träd). Det gäller altså att planera varsamt vad det gäller lopp. Just nu letar jag efter ett lite längre lopp, skulle tycka att 15km skulle vara perfekt på våren men det är svårt. Halvmaror finns det ett gäng av och då blir frågan: asfalt eller terräng? April eller maj? Eller är en halvmara för mycket? Hinner jag träna tillräckligt mycket?

Än så länge är det hjärnan som bestämmer fastän det kliar i benen. Därför ska jag helt enkelt avvakta, komma igång med halvmara-träningen och kolla hur det känns om en månad.

Och nu ska jag verkligen göra någonting helt annat än att kolla upp lopp.