Bekräftelse på galenskap

Det är officiellt: jag är galen. Mitt i arbetstoppen för två veckor sedan anmälde jag mig till en halvmaraton.

En bekräftelse som hanteras bäst med förnekelse

Ojdå. Vad ambitiöst. 

Så reagerar de få människor som jag har berättat för. Nu råkar dessa människor också vara sådana som springer på riktigt, inte som jag egentligen inte  springer.

21 km, det är långt. Mer än två gånger milen. Jobbigt.

För att avdramatisera det hela lite tänker jag så här: 21 km är tre gånger 7 km. 7 km går ju faktiskt att springa. Det går till och med att springa 7 km till efter det. Sedan blir det jobbigt. Men har man sprungit 14 av 21 då är det bara en tredjedel kvar och en tredjedel fixar jag väl?

Jag har i alla fall kommit igång med ett träningsprogram. Det går ut på att springa tre gånger i veckan: ett intervallpass, ett tempopass och ett distanspass. Första veckan är klart och distanspasset var mycket riktigt 7 km. Fast det blev 8,8 km för mig den här gången.

Samma slinga som vanligt men två gånger.

Springa tre gånger i veckan känns ganska lagom. Jag har precis börjat på en crawl-kurs också. Och köpt längdskidor.

Sa jag inte att mitt liv efter den där deadlinen skulle bli stressigt?

Om jag skulle vara riktigt ordentligt duktigt skulle jag styrketräna också. Just nu låtsas jag inte höra när någon säger att det är viktigt med bålstyrka. Hantlarna som jag köpte i början av året slumrar under sängen.

Nu håller jag tummarna att Lisas rygg är kooperativ och att vi kan springa halvmaran tillsammans.