Bana vs band

I lördags var det helt snö- och isfritt på marken. Istället för att testa löpbandet inför äventyret som börjar på tri sprang jag bort till Studenternas IP för att springa intervaller. 12 gånger 400 meter, ni hör själv hur det låter. Tråkigt. Jobbigt.

Inga applåder från läktaren

Men det var fint och trevligt och jag var själv. I lagom dos är intervaller trevliga, det är kul att gasa på lite utan att tänka på att man måste ta sig hem igen, som när jag sprang långpass längs ån. Några friidrottstjejer tränande på någonting jobbigt men försvann igen. Inga applåder, förutom mina egna till mig själv. Bra jobbat!

Dagen efter begav jag mig till gymmet. Där var jag verkligen inte själv. Många nyårslöften som skulle infrias, muskler som skulle byggas och framförallt visas.

Först 4 km på cykel. Det var inte kul men ok. Sedan löpbandet. En vetenskap i sig och jag valde den enklare varianten, där jag kunde titta ut ur fönstret. Det kan vara trevlig, tänkte jag.

Faktum var att det var jättetråkigt. Det måsta ha varit det tråkigaste jag har gjort på väldigt länge. Tråkigare än tråkigt, det går inte att beskriva.

18 mycket långa minuter

Först tänkte jag springa jag 5 km. Eller en halv timme, vad som skulle inträffa först. Jag höjde hela tiden tempot för att bli av med eländet. 25 minuter kändes hel plötsligt också som en fin tid. Eller varför inte 20. Nä, vid 18 fick det räcka. Jag klev av lite oprofessionellt för att jag inte kunde se den stora röda stop-knappen och det kan ha varit slutet på min karriär som löpbandslöpare. Mycket hellre springer jag på bana eller i -14 grader eller vad som helst.

Lördagen närmar sig. Likaså min första stora deadline för i år. Jobb-berget börjar likna Mount Everest och jag börjar tveka på att en liten triathlon mitt i allt är rätt strategi för att bestiga och besegra den. Nu måste jag bara hitta ett sätt att berätta det för mina nya kompisar. Jag är hemskt ledsen, jag vill hänga med er och hitta på galenskaper men den här gången går det inte!