Löpfri vecka?

Mina ben känns rätt normala igen. Det gör inte ont längre att gå i trappor, vilken underbar känsla. Nu kliar det och benen vill ut, ut, uuuut!

Problemet är att resten av kroppen är inte helt med på det. Efter lördagens äventyr är jag - inte helt oväntat - lite förkyld med ont i kroppen och huvudet. Det har inte heller blivit något tillfälle att springa eller ens ta en promenad, igår när det var fint väder för första gången den här månaden var jag hemma och vabbade. November. På fredag flyger jag mot sydligare bredgrader och det blir massor med skoj men ingen löpning.

Istället ägnar jag mig åt planering. För att springa handlar ju så mycket mer om att ta träningskläder på sig och sätta den ena foten framför den andra. Efter ett fint sista lopp för det här året är det dags att planera nästa. Jag har verkligen inte legat på latsidan vad det gäller anmälan till nya lopp, här är en lista över dem lopp jag är anmält till hittills:

1. Berlin Halvmarathon - 29 mars 2015
2. Women's Health Halfmarathon - 25 april 2015
3. Midnattsloppet - 15 augusti 2015
4. Sälen Fjällhalvmarathon - 29 augusti 2015
5. Lidingöloppet 30km - 26 september 2015

Då saknas Tjejmilen och de lokala Uppsala-loppen. Tjejmilen är en vecka efter Fjällhalvmaran och kan bli en trevlig återhämtningsrunda och de lokala loppen tar jag när det närmar sig. Jag stödjer gärna lokala lopp. Tycker det är trevligt att jag kan svänga mig på cykeln, cykla dit en halvtimme innan start och cykla hem igen efteråt. Kung Björn är min absoluta favorit.

Den stora utmaningen blir Lidingö. Men det är långt bort och efter denna troligen löpfria vecka gäller det att börja träna inför halvmaran i Berlin. Jag ser fram emot långa pass i den krispiga vinterluften. Kanske i snön med mina icebugs? Som en snöleopard.

Nästa bit i planeringen är träningsprogrammet. Jag har kollat och läst och sprungit mentalt och valde till sist den enkla lösningen: ett program från RunKeeper. Klickcklickklick så var det klart och alla pass finns i telefonen.

Det finns bara ett problem: jag blev lite övermodigt och valde ett sub-2-timmars program. Förutom den vansinnige bedriften att jag tränar för att springa en halvmara under två timmar betyder det också fem löppass i veckan. Enligt RunKeeper. Det kommer aldrig att gå och det kommer att bli massor med sura gubbar i schemat. Men jag provar och om det inte funkar byter jag program. Så det blir nog bra.

Under löpfria veckan fortsätter jag att springa mentalt. Man kan bli trött av det också.

Jag har sett ljuset i tunneln

Inatt kunde jag inte sova. Klockan 03.15 gav jag upp, hämtade min foamroller och rullade lite. I pyjamas. Mitt i natten.

Varför, VARFÖR, kan man fråga sig. Det undrade jag i alla fall. Vad håller jag på med? Det gjorde ont också. Rullandet. Innan jag gick och lade mig igen tog jag en cocktail av lite smärtstillande.

Svaret kan pysslas ihop av dessa ord: Tunnelloppet, mjölksyra, ingen stretchning. Jag slänger in lite siffror också: 54:07.

Men om vi ska ta det från början så påminde RunKeeper redan i fredags att jag hade ett lopp springa. Det var snällt, jag är säker att jag hade kommit ihåg men man vet ju aldrig.

Tack RunKeeper! Såklart kommer jag att rocka!

Jag gör som man ska göra och lägger fram alla saker. En hög med alla saker för innan och under loppet, en hög för efter.

Nej, jag glömde inte skorna. Bananerna var inte heller bara tänkta
till mig men i slutet blev bara två stycken uppätna.

Loppets arrangör hörde av sig via facebook på själva lopp-dagen. Det går verkligen inte smita undan numera. Öh, jag glömde. Näha du. Här ska det springas. I en tunnel.

Finns det ett ljus i slutet av tunneln?

Själva loppet tar bara en timme men allting innan och efter tar en oändlighet. Det började redan på tåget där många löpare trängdes. Jag åkte själv men ändå inte. Det var bara att sugas in i den gula reflexväst-massan och följa strömmen från Centralstationen i Stockholm till Gärdet. Där var det lite svårt att se vilka som var funktionärer, de hade också gula västar. Jag lämnade min väska med mina ombyteskläder, drog på min superhjältefilt, uppsökte en bajmaja och hittade till slut Lisa och hennes man Fredrick. Inte mycket tid för småprat eller bananer, de startade i gruppen innan mig och skulle precis iväg till start.

Det är lite konstigt att starta utan någon man känner. Där stod jag vid starten med några 1000 av mina nya kompisar och kände mig lite bortkommen. Vad håller jag på med? Egentligen? Slängde min superhjältefilt och gick sedan all in under uppvärmningen. Ärligt talat frös jag rätt mycket och det var skönt att rör a på sig. Men någonting annat hände också och jag log som en idiot, tror jag. Då kändes det ganska bra att starta själv.

PANG och så var vi iväg. Till min stora förvåning gick det springa fort från början. Jag trodde att det skulle vara som på tjejmilen och hade mentalt laddat för en långsam start och många sega partier. Men svisch, så fort det gick! Första biten var utomhus men sedan gick det neråt in i tunneln.

Lite obehagskänsla här. Fötter som trampar. Ingen musik. Men det dånar inte av trampet som jag hade tänkt. Precis när jag undrar om det var så smart att springa igenom en tunnel ser jag ljuset.

Det fanns i alla fall ljus i själva tunneln.
Foto: Stockholm Tunnel Run

Det var rätt häftigt. Reflexvästarna och handskarna lyser. Numera vet jag även att mina skosnören kan reflektera. Coolt eller hur.

När jag passerar 2 km-flaggan har 10 min gått. 15 min vid 3 km. Drygt 20 vid 4 km. Jag är för snabb! Men jag springer och springer och det är kul och det går bra och alla har roligt och ibland händer det nåt. Jag springer förbi en icke-sjungande kör, en icke-spelande orkester, spelande trumorkestrar och hejarklackar. Genom en skog med granar och snö, här bjuds det på glögg och pepparkakor men jag fortsätter springa. Stannar inte en enda gång, skippar väskestationerna helt och hållet.

Efter drygt nio kilometer kommer ljuset. Och den kalla luften. Det var mycket varmare i tunneln än utomhus fastän alla hade sagt att det inte skulle vara det. Uppförsbacken känns ok, helt plötsligt finns det åskådare som hejar, en kille bakom mig puttar mig lite åt sidan så han kan springa förbi. Det är ok. Jag ser klockan, inser att jag kan klara av mitt sub-55 mål och lägger in en sista spurt.

Av min anding att döma låg jag ganska nära maxpulsen där.

Mina torra ombyteskläder känns gudomliga, jag träffar Lisa och Fredrick och vi tar oss till Centralstationen. Medan jag våntar på tåget till Uppsala kollar jag min officiella tid.

Sub 55! På riktigt!

Inför loppet sa Anders Szalkai att det är oväntat backigt i tunneln och att det knappast skulle vara ett lopp där man gör nytt personbästa. Vet du vad Anders? Du hade fel!

En medalj! Tjohej!

Allt detta tänker jag på när jag lägger mig i sängen igen efter att ha rullat mina ömma ben på foamrollern. Svaret på frågan VARFÖR är helt enkelt att jag har varit med om ett fantastiskt roligt lopp och gjorde personbästa. Ömmande ben känns som ett ganska ok pris för det.

November

Det är en utmaning. Att hålla humöret uppe i det här vädret. Löpningen hjälper, då kommer jag i alla fall ut och kan studera alla olika skiftningar av grått. 

Grått, grått och grått och pang så blir det svart kl 15.30. 

Långpass med korv

I tisdags var det dags igen. Träning med löpgruppen - reflexvästarna och nördstämpeln på. Den här gången var det långpass och för att det hela skulle bli lite trevligare fanns en liten station vid starten av slingan. Stationen bjöd på energidryck, energibars, korv och salta gurkor.

Ja, precis, helt rätt, det bjöds på KORV. En runda över broarna var 3mkm lång och jag kan bara säga att korvbitarna efter 9 km var nog dem godaste jag har ätit på länge. Det var faktiskt så gott att det blev 15 km totalt på 1,5 timme. 

Lite spooky var det allt att springa i mörkret och bitvis i dimman. Men fint också. För övrigt tycker jag inte om min reflexväst, den är för stor och lever sitt eget liv. 

Snart är det dags för tunnelloppet och inför det kommer jag att få en ny väst. Som förhoppningsvis passar bättre. Västen ska bäras under loppet, på foten ska det sitta en chip för tidtagning och på armen ett armband för att komma in i rätt startfålla.

So far so good. Men. Det finns två stora problem. Nummer ett: ingen gps i tunneln. Fru RunKeeper kommer inte att ha en chans att berätta för mig hur långt och hur snabbt jag har sprungit. När jag precis hade bearbetat den informationen upptäckte jag problem nummer två: inga hörlurar är tillåtna.

Jag ska alltså springa ett lopp utan att ha koll på tid och distans och utan att någon sjunger för mig att jag är amazing. 

Nu har jag hört talas om att folk sprang och hade koll på sin tid innan det fanns gps. Jag sprang inte då men jag litar på den informationen. Jag tänkte alltså att jag helt enkelt kan få använda min klocka som tidtagningsur och kolla på den när jag springer förbi km-skyltarna. Då händer detta:

Armandet går av. Inte för första gången, i och för sig, men efter en viss semester på Island där lagningen av mina vandringskängor med "hurtiglim" ingick i kvällsritualen har jag lite rutin vad det gäller sådana saker. Armbandet sitter på plats igen men vem vet hur länge det sitter kvar? I tisdags tappade jag klockan medan jag sprang och kunde precis rädda den innan ett par snabba fötter trampade på den. I tunneln finns det nog ingen chans. Och då ska jag ändå märka först att jag har tappat nåt.

Så just nu ser det ut som om jag kommer att springa utan musik, gps och klocka. Det känns nästan som om jag lika gärna kan springa naken. 

Nej förresten, det går inte, reflexvästen måste vara på.

6 minuters test

Vissa dagar är man inte så snabb som man känner sig. Och då bär jag ändå inte på mitt hus.

Lilla snigel akta dig, här kommer en långsam löpare

Jag är med i en löpgrupp igen och då gör jag saker som jag annars inte ens skulle funderar över. Backintervaller till exempel. Eller springa 200 meter fram och tillbaka, fram och tillbaka, utanför ett mörkt laboratorium. För en vecka sedan var det dags för 6-minuters-testet.

Testet går ut på att springa så snabbt man orkar i precis 6 minuter. På bana. Efter 6 minuter stannar man där man är och en lagom snäll tränare mäter hur långt man har kommit. Sedan kan man, enligt en fransk professorska, räkna ut alla möjliga farter som jag alltid blandar namnet ihop på och hur långt man bör komma på vissa distanser.

Kul grej och varför inte. Även om det påminde ganska mycket om skolsporten men det fina med löpningen är att alla är så positiva och peppar varandra.

Jag kom 1341 meter på 6 minuter. Det betyder att jag borde kunna springa milen på under 52 minuter, halvmaran på 1:52 och en mara (om jag någonsin skulle få den dumma idén) på 3:55.

Det låter helt vansinnigt.

Nu är jag lagd åt det vetenskapliga hållet. Om det faktiskt finns vetenskap bakom dessa uträkningar, kan det då ändå vara sant? Jag började grubbla lite här. Kan jag springa mycket fortare på långa sträckor än jag tror att jag kan? Sitter det i huvudet och inte i benen eller benhinnorna?

Det finns tusen anledningar att inte ta i lite mera än vad jag egentligen tycker är bra - benhinnorna, jag har väl inte bråttom och förresten, det viktigaste är väl att jag springer och mår bra och inte vad klockan säger - men i vetenskapens namn är det nu dags för ett experiment. Det pågår, utanför komfortzonen. Rapport kommer.

Några månader i bilder

Ojojoj. Tiden springer iväg och jag hinner inte skriva någonting förutom det jag absolut måste skriva för att få in lite cash på kontot.

Som tur är har jag dokumenterat lite med telefonens kamera. Sommarens höjdpunkt var springturerna längs Roslagsleden på Väddo. Det bara råkade vara så att den stugan som vi hade hyrt låg precis vid leden (jag lovar, det var en slump!), en kväll gav jag mig ut och sprang norrut. Efter några kilometer över stock och sten i skogen hamnade jag vid den här fina stranden.

Jag kommer inte ihåg namnet på stranden men den var fin.

Just då tänkte jag: det är för sådant här jag springer. Att kunna hamna på en liten strand vid havet, känna endorfinerna rusa i kroppen samtidigt som ett lugn sprider sig. Springa vid havet ligger helt klart på plats ett.

Det är inte alltid jag har havet till hands och väl hemma igen, efter alla semestrar, var det dessutom dags att träna inför alla mil-lopp. På programmet stod intervaller, 800 och 400 meter, och jag tyckte att det var lämpligast att avverka dessa på Studenternas IP. Då har man i alla fall målet i sikte.

Intervaller på bana - egentligen rätt kul

Samma dag som skolan började sjönk temperaturen med 15 grader men lagom till Tjejmilen var det varmt igen. Gaby och Uschi kom från Berlin och som alltid var vi noga med att ladda upp med choklad innan loppet.

Snabba skor och choklad. Nu saknas bara en egen bana för Team Nagalius.

Tjejmilen är kul men det är lite dumt att det är 32000 tjejer som ska springa samtidigt. Det blir lite trångt.

Två veckor efter var det dags för Kung Björn loppet. Mycket svalare, mycket mindre folk och mina ben var snabba. Jag sprang milen på otroliga 55:44 och kunde knappt tro det själv. Jag blev glad. Och trött.

Vad vi är bra!

Har jag sagt att jag gillar hösten? Förra veckan var det höstlov, det gillade jag ännu mer och passade på med två riktiga långa och snabba rundor hos mina föräldrar. Längs vattnet igen, men den här gången en flod.

Löprunda på morgonen runt floden Lesum.

Nu är det november, istället för att deppa ihop ska jag springa så mycket det bara går. Utnyttja de ljusa timmarna på dagen för att tanka energi och jobba när det är mörkt. Eller när det regnar väldigt mycket.

Det är därför jag springer. För att jag mår bra av det.