Inget nytt

Ibland känns det som om det inte händer så mycket. I alla fall inte så mycket att skriva om. Förra veckan var en sådan vecka: sportlov utan för det mesta varken lov eller snö, jag har jobbat på i ett lugnare tempo an vansinnes-januari och sprungit då och då.

Några funderingar ur löpspåret:

Garmin vs RunKeeper
I tisdags skulle jag springa intervaller. 3 x 800m och 4 x 400m. Var laddat för det. Väl i skogen satte jag på min RunKeeper och blev lite förvånad efter första intervallen - hui, vad fort jag hade sprungit 800m. Vad bra jag är. Så snabb. Nästa intervall var likadan. Efter 5 minuter meddelade RunKeeper-tanten att jag hade en genomsnittsfart av 1,5 min/km. Kanske inte helt korrekt.

Som tur var (och inte av en ren slump, RunKeeper hade krånglat även några dagar tidigare) hade jag min nya Garmin i fickan. Intervallpasset fick vara och jag sprang en 7km-runda i lugn tempo istället. Men det kändes inte alls bra. Segt. Och surt för att jag skulle ju ha sprungit intervaller.

Nu kan man förstås fråga sig varför jag har en Garmin när jag egentligen hade bestämt att det får räcka med träningsprylar. Jo, jag har prenumererat på en tidning om löpning (även detta kan ifrågesättas om det verkligen var nödvändigt) och då följde en Garmin av den enklare modellen med. Bra att ha när jag ska springa intervaller, tänkte jag. Då är det bra att veta hur snabbt jag springer just nu och RunKeeper i all ära men den mäter lite sisådär ibland.

Några dagar senare fungerade RunKeeper igen och det var en lättnad. Jag har saknat tanten som pratar med mig var femte minut. På gårdagens runda var Garmin och RunKeeper nästan överens om distans och hastighet. Fint.

En räddare i nöden gör premiär

Snygg och snabb
I fredags sprang jag i skogen, på snö och i snöfall. Där var jag ganska själv. Igår, två dagar senare var det vårväder och jag bestämde mig för att byta miljö och springa längs Fyrisån. Lite mer trafik där, ett utmärkt tillfälle för en social studie. Mina observationer:

1. Många sprang om mig. Så där med lätta steg, helt obesvärat.
2. Många sprang i grupp. Också med lätta steg, obesvärade, snygga och pratade med varandra fast de var snabba! Prat-tempo är visst relativt.
3. De snygga och snabba hade även förstått att det inte behövdes så mycket kläder. Jag kände mig mest som en långsam Michelingubbe.
4. En del hade någonting att dricka med sig. I ryggsäck eller på ett bälte. Från och med vilken distans behövs det? Hur ska jag göra när distanser inför halvmaran blir längre? Och om man nu ska dricka hela tiden, måste man inte gå på toa någon gång? Ute i naturen visst, men hur blir det på lopp?
5. Jag sprang 11km och var helt slut. Om 2 månader ska jag springa 21km. Hur ska det gå egentligen?
6. På väg hem cyklade jag förbi en utomhus-hinderbana. En lekplats för vuxna. Det var fullt. Galna människor.

Lyssna på kroppen

ska man. Men vad händer om man lyssnar för mycket? Någonting gör ju nästan alltid lite ont. Och visst kliar det lite i halsen? 

Dessutom har jag funderat lite mer över tjejlopp och varför jag egentligen tränar. Och hur fiskar slappnar av. Men det skriver jag om en annan gång.