Strax innan starten var jag tvungen att ställa frågan: Varför gör vi så här mot oss själva? 21km är trots allt 21km och ingen promenad i parken. Som tur var hittade vi två bra svar:
Lisa: Om vi inte hade anmält oss till loppet hade vi aldrig tränat så bra.
Jag: Om jag inte skulle springa lopp idag hade jag varit tvungen att ställa upp i bostadsrättsföreningens städdag.
Så småningom gick startskottet och jag gjorde precis som alla hade sagt: jag tog det lugnt i början. Var tredje kilometer jublade jag lite för mig själv och var sjunde lite extra mycket. 21km är som bekant tre gånger 7km. Första varvet gick fint, jag ökade lite i andra med en tillfällig svacka vid 14 eller 15km. Men sedan var det bara att springa och när jag närmade mig målet fick jag till och med till en sprint. 2 timmar, 15 minuter och några sekunder blev resultatet. De där extra sekunderna var absolut nödvändiga. Nästa gång springer jag under 2:15.
Bakom mållinjen stod unga killar med cider (jag var lite för slut för att uppskatta detta) och sedan blev det utdelning av banan, vatten och medalj - nej men just det, det blev ju ingen!
Armbandet har jag haft på mig en gång, på ett bröllop. Nu ska jag ge bort det till min mamma. Då blir hon glad. Med tanke att hon enbart går till bilen är det ganska kul att hon kommer att äga ett armband med ingraveringen "Women's Health Halvmarathon 2014".
Dags för nya mål:
Mål 1 - bli snabbare på milen
Mål 2 - springa halvmaran igen nästa år (hoppas att de styr upp det där med medaljerna tills dess). Med lite tur slipper jag städdagen igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar