Sportlov

Vecka 8 är det sportlov i Uppsala. Nästan alla åker bort. Till Sälen eller till Kanarieöarna.

Vi har en annan tradition. Vi passar på och blir sjuka istället. Då missar man ju i alla fall inget i skolan, som dottern sa.

Jag ska inte gnälla för mycket. Det var rätt lindrigt i år (jag tar i träd ungefär 1000 gånger nu). Dottern var lite febrig och kände sig hängig. Jag kände mig lite som en disktrasa ibland. Sonen var nöjd med att vi faktiskt stannade inne förutom på lovets första dag när jag tvingade ut barnen med de berömda sista orden "ingen är sjuk och det är inte snöstorm, nu går vi ut!".

Vi hade faktiskt tänkt att hitta på lite roliga saker. Utflykt till storstaden för att gå på tekniska museet. Gå på biblioteket och låna böcker. Köpa en ny bokhylla på Ikea. Kanske rentav sporta, om vädret skulle tillåta.
Det blev inget av det och jag var lite ledsen för det. Vad är det för lov egentligen? I alla fall inget sportlov, snarare ett sjuklov.

Jag har sportat i alla fall. Två gånger gym, två simningar och två löprundor blev det. En anmälan till en ny utmaning. Bara chokladen har jag slarvat med igen.

Tårögd av chokladsmak

Jag (Anja) fortsätter på chokladtemat, för joggat har jag inte gjort på länge hehe..

Jag råkade på denna film om kakaoodlare på elfenbenskusten som smakar choklad för första gången. Tårögd, så fint är det. :)

Mera choklad!

Nu har det hänt igen. Alldeles för mycket prat om träning, alldeles för lite prat om choklad.

Så bra att jag fick en påminnelse på facebook häromdagen: choklad är en grönsak! Det är fullständigt logiskt, choklad är nämligen en böna och bönor är nyttiga. Men i den norska artikeln står det dessutom att choklad är bra för immunsystemet och jag vet att forskning visar att choklad är bra för snälla bakterier som bor i tarmen. Forskarna kan forska fram bra grejer!

Som om det inte räckte hittade jag detta i ett träningsmagasin under rubriken "Supermat för dig som tränar".

Ur tidningen "Triathlon".
Varför jag äger just den tidningen pratar vi inte om.

Då så. 40 gram mörk choklad om dagen i hälsosyfte. Inget problem! Glöm proteinshakes, magnesiumtabletter och annat mumbojumbo, jag ska ha min choklad!

Tro det eller ej, det var faktiskt en bra påminnelse för att jag har slarvat rätt rejält med mitt chokladintag. Det har varit fokus på så mycket annat och då är det lätt att glömma. Förlåt min lilla mörka böna, jag kommer tillbaka!

Mera mål

Jag blir mer och mer bekväm med att gå till gymmet. Det är rätt kul. Jag börjar till och med vänja mig vid att kolla i spegeln.

En hemläxa jag fick var att tänka ut nya mål. Vad vill jag kunna göra? Stå på händerna? Något annan kul?
Jag kommer verkligen inte på så mycket. Jag ska lära mig att göra pull-ups så den processen har redan påbörjats. På det stora hela har jag provat och gjort så många saker som jag trodde att jag aldrig skulle göra - och då är det extra svårt att komma på någonting ytterligare.

Min PT har stora visioner för mig. Jag ska kunna bära och lyfta min egen kroppsvikt innan sommaren. Jahaja. Om hon säger så.

I vilket fall som helst så var veckan lite stressigt. Bilen krånglade och kuvertet med alla viktiga underlag för revisorn skulle lämnas in. Hur ta sig dit utan bil? Åka buss är trist och tar för mycket tid. Jag ogillar att stå och vänta på bussen. Såhär i februari är det för många baciller och virus som åker med också. Cykla skulle vara ok men det är ändå suboptimalt på snö med is under. Och då kom jag på - jag kan ju springa!

Kuvertet fick tyvärr inte plats i löparryggsäcken jag köpte i Spanien men efter lite provspringning i lägenheten bestämde jag att den lilla blåa ryggsäcken borde funka. Fram med löparkläderna till nästa morgon.

Liten ryggsäck med stor kuvert

Efter lämning på skolan sprang jag iväg. Oj så mycket spring det fanns i benen. Oj så kul. Och oj vad coolt! Här springer jag, när alla andra ska till jobbet, med en liten blå ryggsäck med viktiga papper i. Snacka om funktionell löpning.

Efter exakt 4 km var jag framme och levererade kuvertet. På med ryggsäcken och hem, fast med en liten extra slinga så att det skulle bli 10km totalt.

Hur blir det med milersättningen?

En annan hemuppgift jag fick var att planera mina långpass. Vilka veckor ska jag springa långt, vilka lite kortare? Dessutom anmälde jag mig till en simkurs. För framtida äventyr. Dags att gräva fram träningsplanerna igen och försöka få ihop allting. Jag vet inte om jag har tid att jobba, men vem bryr sig. Planen finns nu, med möjlighet för modifiering. Om jag har lärt mig någonting som doktorand så är det att man alltid ska planera med blyerts och ha suddgummit till hands. Då blir det bra.

Målbilden

Det här med styrketräningen alltså. Varför håller jag på med det? Jag skulle bara kunna fortsätta springa utan att det skulle hända någonting hemskt. Tror jag i alla fall.

Jag har samlat ihop några anledningar:

• Jag vill rädda hela mina kropp från förfallet, alltså inte bara mina ben och alla muskler som har med löpning att göra. När jag är gammal vill jag vara en stark liten gumma!
• Jag vill bli en bättre löpare
• Jag vill utvecklas och utmana mig själv

Kvällspaddling vid Barnens Ö i somras

Bra anledningar som motiverar. Men sedan kom jag på en anledning till som slår alla andra med hästlängder: jag kommer att bli bättre på att paddla kajak och kanot! Nu är detta ingenting jag gör speciellt ofta, bara på somrarna närmare bestämt, men när jag väl gör det vore det kul att ha lite mer kraft i överkroppen. Mer kraft, bättre paddling, mer njutning.

Så jag tänker på fina paddelturer, som den på bilden, när jag är på gymmet. Jag tänker på lugnet på vattnet, smaken av havssalt på läpparna och den vackra naturen. Hur vi går i land på en liten ö för att fika.

Det är något mäktigt med att ta sig fram med sin egen kraft. Det kan vara löpning, cykling, paddling eller vad som helst. Man är nära naturen, elementen och just då är det inte så många saker som är viktiga. 

Det blir min målbild nu. Plus att jag självklart kommer springa snabbare än blixten.

Bilden är suddig men jag älskar den. Den är tagen med en mobilkamera från en guppande kajak på kvällen. Med tanke på det blev den ändå ganska bra! Det är dottern och jag som paddlar, maken har tagit bilden.

På hal is

När jag är ute på hal is har jag mina dubbskor. Det funkar riktigt fint och jag känner mig lite cool. Titta, här kommer jag! På dem vägar där ingen någonsin har skottat är det väldigt knöligt. Som en puckelpist för fötterna. På en sådan hamnade jag i lördags och just när jag undrade vad jag egentligen höll på med och kände mig lite mindre cool såg jag en tjej som sprang emot mig. Hon hoppade liksom jag omkring, letade efter bra ställen att trampa på och flinade mot mig. Jag blev full i skratt och ropade "heja oss". Bara de coola tjejerna springer på is.

Bambi på hal is med icebugs

Tillbaka på springvänligare underlag gjorde jag det självklara valet: in på en elljusslinga av okänd natur mitt i skogen. Grattis.

Först var det bara halt, lite senare blev det backigt också.
Härligt.

Förutom att puckelpisten fortsatte blev det också backigt. Men en fin slinga var det, ska komma ihåg det när isen har försvunnit.

Hal is är ändå bara hal is. Man vet vad man får och hur det blir. Riktigt spännande blev det däremot på PT-timme nr 2. Jag kände mig ganska laddat inför. Inte trodde jag att kunde göra så många push-ups och squats inför timme nr 1 så vad skulle kunna hända nu? Visst det skulle bli en ny utmaning men den skulle jag klara den också. Trodde jag.

Det jag lärde mig var att min hjärna och kropp inte har så lätt att samarbeta alla gånger. Rörelse som jag inte har gjort på sisådär två decennier eller ännu längre är inte lätta att få till. Det kändes rentav omöjligt och känslan att det är lika bra att låta bli smög sig på. Eller stormade in rättare sagt. Det är den känslan som har hållit mig tillbaka i så många år. Sämst i klassen, det är ändå ingen idé och allt det där.

Jag var lite ledsen ett tag, fick lite pepp och sen kändes det lite bättre. Jag ska ju lära mig hur man gör. Det är därför jag betalar dyra pengar för en PT istället för att bara betala dyra pengar för ett gymkort som sedan ligger i träningsväskan och skäms.

Jag tar ett djup andetag, gör mina läxor och fortsätter. På torsdag är det dags för timme nr3, jag tror knappast att det blir en revansch men förhoppningsvis ytterligare ett steg på den vägen som just nu känns besvärligare än den hala och puckelpistiga isen.

Day 1

Jag är numera en sådan som springer. Men jag har fortfarande svårt för gymmet. Någon gång innan jul var jag på gymmet med Anja och kände mig som vanlig dum. Vad ska jag göra, varför vet alla andra vad de ska göra, varför ser de så proffsiga ut och framförallt så starka?

Jag behöver hjälp, tänkte jag då.

Hej, jag heter Natalie, jag är en sådan som springer men jag känner mig dum på gymmet.

Ungefär samtidigt höll min syster på med ett tufft 6-veckors program med PT och diet. Hon tyckte också att jag behöver hjälp och gav mig en PT-timme i födelsedagspresent. Och ett jättefint kort:

Den där bilden till höger, den tar jag.

Silicon-operation gone bad? Nej nej, det är Arnolds kropp som har fått mitt huvud. Vilken kombo.

Riktigt så ska jag inte se ut när jag är klar men nu har jag börjat hos en PT på gymmet. Jag var mycket glad att jag i alla fall kunde säga "I'm a runner" i intro-samtalet. Det är alltså en amerikansk tjej från Kalifornien, hon peppar men först måste jag göra som hon säger. Jag tror att det tog inte många minuter för henne att lista ut att det var just "runner" jag var och inte så mycket mer. Armarna har mest fått jobba under armpendligen och bålen pratar vi inte så mycket om.

I torsdags var det dags för "day 1". Det bästa med day 1 - enligt Kayleigh: man behöver bara göra den en gång. Klok tjej.

Började vid roddmaskinen och det var kul. Sedan en kreativare variant av en planka. Sedan sqauts, som tog ett litet tag att få till, och push-ups. Vet ni hur många push-ups jag har gjort sammanlagt under det senaste decenniet? Inte jag heller, men definitivt inte så många som i torsdags.

Med lite pepp, förhållningsorder och läxa i fickan kröp jag ut från gymmet, hem och in i duschen. Det var riktigt svårt att få av alla kläder.

Nästa dag: träningsvärk. Vad gjorde mest ont? Att diska och att ställa tallrikarna i skåpet. Att resa sig från soffan. Saker som man kan låta bli i värsta fall. Idén att ge upp det där med träningen helt och hållet och att istället satsa på att äta praliner i soffan dök upp. Det får vara plan B så länge.

Plan A är att styrketräna två gånger i veckan, under uppsikt och instruktion av PT Kayleigh. Frågan dök upp hur jag ska göra med springandet, det kunde vara aktuellt att dra ner på det under den här första perioden tyckte PTn. Till en gång i veckan! Aldrig i livet, sa jag, två gånger måste jag få springa. Nu är det upp till bevis att det går också. Två gånger gym, två gånger spring. Allt ska bokföras. Maten också.

Det här blir en utmaning - framförallt styrketräningen. Kan jag bli en sådan som går till gymmet? Ett riktigt spännande experiment, både för mig och PTn. Imorgon är det dags för pass 2.