Grattis på årsdagen!

Ganska exakt just nu är det ett år sedan att jag sprang min allra första löprunda tillsammans med Anja. Det var kallt, det regnade lite, det fanns is kvar på marken men vi gjorde det. Tre minuter gång, två minuter jogg, i en halvtimme.

Vi kände oss som hjältar.

Om fyra dagar ska jag springa en halvmara. Det enda jag kan säga till mig och mina springande kompisar är:

Gud vad vi är bra! Grattis!

Så här på årsdagen är det lika bra att erkänna: jag är en sådan som springer.

Två varv kring Lesum

Äntligen påsklov!

Förkylningen är under kontroll och jag ska hinna ikapp med allt springande. Just nu är jag i den staden där jag gick gymnasiet. Under fyra års tid bodde jag vid en nästan perfekt löpsträcka och då sprang jag inte en enda gång.

Dags att göra upp med det förflutna och ta två varv. Det blev den nästan perfekta löprundan innan halvmaran:

Nästan perfekt är det för att det är asfalt hela vägen. Annars är det bara fint. Efter första varvet stod maken och sonen beredda med sportdryck och druvsocker och lite pepp. Det gjorde susen. Medvind på andra sidan floden också, motvinden efter bron blev en liten utmaning. Men det blev bättre när jag sprang in i parken där jag en gång i tiden krockade med ett träd när jag åkte pulka. Det var långt iinnan jag gick gymnasiet förresten.

Jag gjorde också en liten social studie över andra löpare (inte allt för många på en blåsig tisdagförmiddag) och framförallt "walkers" som de kallas här. Stavgångare. Men de släpade mest stavarna efter sig. Jag ska spana lite mer på morgondagens runda. Kan hända att det blir några bilder tagna också.

Förkylningens fördelar

I söndags kväll började det klia i näsan och i hälsan. Måndag morgon var förkylningen ett faktum.

Det passar inte alls bra just den veckan där jag hade tänkt jobba undan en del saker för att faktiskt kunna vara ledig på påsklovet. På riktigt. Utan dåligt samvete i resväskan. Dessutom skulle jag trappa upp träningen en aning.

Men så blev det inte. Istället för att vara sur försöker jag hittar fördelar:

1. Vädret har faktiskt varit hemskt. Igår snöade det små vassa isspikar och bra kläder hit och dit, det hade inte varit trevligt att springa då.
2. Benhinnorna och knäna får en liten paus
3. Jag tänkte skriva: det blir en massa tid över men först stannade jag i sängen en dag och sedan tog hand om snoriga barn. Det stämmer alltså inte. Inte alls faktiskt.

Där var det slut med fördelar, det blev bara två. Det kliar i benen och jag springer mentalt. Försöker lägga upp en strategi för halvmaran. Hur ska jag tänka, när ska ja dricka och ska jag äta något på vägen? Idag kom en massa info om loppet, det finns toaletter vid några vätskestationer. Då fick jag svar på frågan vad gör man om man blir kissnödig under loppet. Men om det är lång kö är det ju inte heller så bra.

Så ska det finnas farthållare också. Ska jag haka på en sådan och i så fall vilken? Lite dumt att gå ut för hårt i början men samtidigt vill jag inte hålla tillbaka för mycket heller. Det blir nog benen som bestämmer i början, efter halva loppet måste huvudet börja jobba.

Allt detta är mycket jobbigare än att springa på riktigt. På lördag hinner jag kanske med en liten runda innan det är dags att packa resväskan. Mina snabba skor ska med. Och en liten bit av det dåliga samvetet. Hoppas att vi kan ha en trevlig ledighet tillsammans.

En ny nivå på nörderi

Just när jag börjar acceptera en sak, som att jag faktiskt är en sådan som springer, hittar jag på någonting nytt. Som ligger utanför komfortzonen. Gruppträningen var en sådan sak. Nördstämpeln brinner i pannan när jag tillsammans med 20 andra löpnördar springer uppför en backe eller tränar intervaller på bana.

För drygt en vecka sedan sprang jag långt, nästan 18km. Planeringen var inte den bästa, jag hade ätit för lite innan och efter 11,5km var energin slut. Jag fick gå nästan 1km och efter det fick jag aldrig upp samma fart igen. Då uppstod frågan: hur gör man med vätska och mat (eller annan form av energi) på långrundorna? Jag frågade bland mina springande vänner och svaret blev: om man springer längre än 10km kan det vara en bra idé att ha vätska med sig. Kanske druvsocker också.

I lördags träffades jag och Lisa på stan och jag passade på att ta nörderiet till en ny nivå:

Inte snyggt men förhoppningsvis bra att ha

Nu väntar jag bara på nästa långrunda. Min fina planering för veckan rann ut i ingenstans tillsammans med snoret som rinner från näsan. Det blir varken korta eller långa rundor på ett par dagar. Det är synd för att jag har sprungit som en gudinna, både tusingar och 300 meters- intervaller.

Och på tal om nörderier: efter intervallträningen igår smörjde jag in mina stackars vader med liniment och tog på kompressions-knästrumpor. Inget bildbevis på detta.

18 dagar kvar till halvmaran, jag hoppas att jag snart är frisk och kan trappa upp träningen en aning.

En lös äggula i varje hand

På vintern brukar jag sätta på mig pyjamas hemma efter jobbet. Men nu är det sommartid och ljust på kvällarna. Nu kan man sätta på sig träningskläderna istället och ta en kvällsrunda.

I förrgår blev jag omsprungen av en lös hund på Gottsundagipen. Det är stor skillnad på människor och hundar när det gäller att springa. Det ser mindre ansträngt ut när hundar springer. Fast om man jämför hundar och barn är skillnaden inte alltid så stor. Min son som är fyra år, han springer istället för att gå.

Det var en stor hund som sprang förbi mig på gipen, och den sträckte ut sin spänstiga kropp i varje språng.

Det är klart, det finns hundar och hundar. Jag mötte en tax också. Den gick i koppel med sin matte och var ganska fet. Övergödd kan man säga. Den får väl mycket god mat kan jag tro. Köttbullar i gräddsås.

23 dagar kvar till Women´s health halvmarathon. Jag har hittills sprungit 16 km som längst. Fem kilometer kvar att öka på med. Har gått ner fem kilo i vikt sedan början av träningsprogrammet för fem veckor sedan. Om jag avstått från chips, glass och choklad kanske jag skulle gått ner tio kilo.

Fick ett bra löpartips häromdagen: man ska tänka att man har en lös äggula i varje hand när man springer. Och händerna ska man röra bakåt och framåt i färdriktningen, inte i sidled och höjdled.

Det finns inget dåligt väder...

Det gör det visst det. Jag ska snart ut och springa i slasket. Grattis till mig. Rapport följer. 

Vem vann?

Förra veckan visste jag inte om jag skulle springa, simma eller jobba. Hur gick det sen?

Jag jobbade. Hade egentligen nästan bestämt mig för att simma men så vann Luther, eller egentligen lättjan. Det kändes för krångligt och jag ville minimera jobbhögen så mycket som möjligt innan helgen. Vissa helger är helt klart jobbigare än andra och med en massa planerade aktiviteter visste jag att det skulle finnas en risk för att det skulle bli en sådan helg. Vilket det blev också.

Vad skönt att det finns veckodagar där man kan pusta ut.

Idag blev en sådan dag. Först gick jag på ett yogapass efter att ett mail hade ramlat in i min mailbox igår kväll. Drop-in morgonyoga, perfekt för en sådan som mig som har en mycket förstående chef vad det gäller friskvård men lite svårare att passa kvällstider på regelbunden basis. Jag yogade alltså en timme och kom på att det var ett tag sedan sist. Men det gick ändå ok.

Efter det kämpade jag mot draken som kallas för jobbhögen på skrivbordet. Jag skulle vilja ha en assistent. Ska jag ta in en praktikant kanske? En frestande tanke men jag antar att praktikanten vill ha vettigare arbetsuppgifter än att sortera mina kvitton och jaga rätt på folk. Och förresten, min lilla röda bil är full med saker som ska till återvinningen igen, om praktikanten kunde tänka sig att ta en sväng... nej, det där blir inte bra. Inte för praktikanten i alla fall.

Sedan var det ju tisdag idag och tisdagar betyder numera tempopass. Det var varmt och soligt idag, jag var pigg och glad (trots avsaknad av praktikant) och bestämde att det vore ett brott att inte springa. Vem vet, det kanske blir snöstorm imorgon. Alltså hoppade jag ut ur yogakläderna och in i löparbrallorna. Ingen halsduk, buffen fick sitta på huvudet idag, och inga vantar. Ingen löparjacka. Vilken frihet! Fort gick det också och kul var det. Det i kombination med helgens långpass på nästan 16km gör mig lite hoppfull inför halvmaran.

Vilken aktiv dag, nu känns det i kroppen. Ska bli intressant att känna vilka kroppsdelar som protesterar som mest imorgon.