Min son

Han gillar att bygga Lego och spela iPad. Han är en inne-nalle och det kan vara svårt att aktivera honom att gå ut, speciellt om det finns en risk att det är kallt. Han fryser lätt, som jag. Han är rädd att prova nya saker, att våga sig ut i det okända.

Hur som helst så gjorde jag en sådan där sak som jag egentligen inte vill göra: jag struntade totalt i allt detta och anmälde honom till orientering för barn. Stora systern håller redan på, smidigt med en aktivitet för båda som äger rum samtidigt och där det kanske finns en chans att jag kan springa under tiden. 

Högljudda protester. Jagvillinte villinte villinte villinte VILLINTE gå till orientering på repeat kvällen innan. Tills han somnade faktiskt. Morgonen började med jagvillinte.

Det var resdag igen, den här gången Tyskland-Sverige, och på kvällen skulle vi iväg till skogen. Villinte. Efter lite mutande, peppande och mild tvång  kom vi iväg (du är dummast i hela världen, jag kommer aldrig mer prata med dig - det skar lite i hjärtat men det är smällar man får ta).

De första lekarna var tråkiga. Han kunde det redan, så går det när ens lärare i skolan håller på med orientering. 

Sen kom den, upptäckten.

Av två chokladbitar i jackfickan.

Lyckan var stor.

Det är min son det.

Snabbast i skogen med choklad i jackfickan

Efter det blev det lättare och roligare. Att springa var riktigt kul. Leken efter också. Lättnaden att ha klarat av något stort var stor, fikat var gott och sedan fick unge herrn bestämma vad det skulle bli till middag. Nästa tisdag är det födelsedag och då är det valfritt om han vill gå eller inte. Jag hoppas han vill fortsätta.

Vågar jag köpa springbyxa och snabba skor i födelsedagspresent?

Halvmara nr 2

Om det var en bra idé återstår att se men idag stack jag och en kompis ut på långrunda. Det är nästan ett måste när jag är hos mina föräldrar att springa ett varv runt floden. Vädret var fint, sällskapet trevligt, så vi fortsatte en bra bit till. 

De sista kilometrarna blev lite jobbiga, då satte jag på "radio Natalie" och berättade om min och Lisas podcast. Den kan jag prata om hur mycket som helst. Och vips var vid bron igen, tog en sista paus, korsade floden, sa hejdå till varandra och sprang hem åt varsitt håll. 

Nu protesterar vaderna lite men jag tror på snabb återhämtning. Det känns ändå bra i kroppen och knoppen, efter en lång vinter med bitvis mycket annan träning var det är helt rätt. 

Och vet ni vad? Jag känner av en bättre bålstyrka! Tjohej! 

Ny extremsport

Att springa en halvmara är respekt. Men jag tog mig i mål för egen maskin och med hedern i behåll.

Att åka tåg från Berlin till Bremen är vansinne. För att komma dit skulle behövas en stor portion hjälp och minst dubbelt så mycket tid som jag hade tänkt mig.

Men vi tar det från början. Igår, 1 april av alla dagar, skulle jag och barnen åka vidare. Från Berlin, där min syster bor, till Bremen, där mina föräldrar bor. Med snabbtåget ICE med byte i Hannover. Snabbt och smidigt.

Hejdå Berlin, nu drar vi till väst!

Dagen innan hade det varit storm och i taxin på väg till stationen hörde jag på radion att det fanns omfattande störningar i tågtrafiken. Just det, det skulle vi ha kollat på morgonen. Men väl på plats verkade läget under kontroll, snabbtågen skulle gå enligt schemat.

På perrongen annonserades 10 minuter försening. Det kan hända en dag som denna. Väl på tåget efterlystes lokföraren. "Hej och ursäkta förseningen. Om någon ser lökföraren, säg åt honom att komma till början av tåget."

Ok. Han som skulle köra tåget saknades alltså. Intressant.

Med 25 minuter försening och många resenärer som egentligen skulle ha åkt en dag tidigare rullade tåget iväg. Vid biljettkontrollen upplyste den ärlige tågvärden mig om att hon inte hade en aning hur jag skulle ta mig från Hannover till Bremen. "Igår var sträckan helt avstängt." Hur tar man sig vidare då? "Ingen aning."

Så där åkte vi alltså i 250 knyck genom regn, hagel, snö och vind. Med två barn, varav ett med feber, och med en massor väskor. Det var lite svårt att koppla av. Kort innan Hannover kom tipset att ta det försenade tåget till Hamburg om man skulle ta sig till Bremen. Jag, barnen och väskorna förflyttade oss till rätt perrong där jag började undra - men vänta nu, Hamburg, det blir ju helt fel. Tåget stannar inte i Bremen, det är inte samma tågsträcka som leder dit. Än en gång krävdes det upplysning av en snäll och ärlig tågvärd som sa att det var tyvärr så att det bara fanns två ganska dåliga lösningar: att åka snabbtåg till Hamburg och sedan i princip tillbaka till Bremen eller att satsa på regionala tåg men då skulle det ta stopp mitt i ingenstans.

Snabba beslut, hoppa på snabbtåget. Trots mycket folk fanns det platser och tåget rullar iväg. Då ser jag att mina föräldrar har ringt. De har börjat planera en räddningskaktion. Det behövs inte säger jag, tåget, rullar, vi sitter, alla är vid gott humör, vi har tillräckligt att äta och dricka med oss. Lite har man ändå lärt sig under sin tid som pendlare på sträckan Uppsala-Stockholm.

En halv timme innan Hamburg stannar tåget och en rad meddelande förljer. Här i turordning:

1. Något fel har inträffat längre fram, vi måste vänta en obestämd tid. Mer information kommer när den finns. (Lite småskratt bland resenärerna)
2. Tyvärr var det första meddelande fel, det är mycket mer allvarlig än så. En olycka har inträffat längre fram, polis och räddningstjänst har tillkallats och det kommer att ta tid. Lösningen är att tåget åker tillbaka till Hannover och tar en annan rutt till Hamburg. Ytterligare försening av 150-180 minuter (jag bara älskar att de anger förseningen i minuter istället för timmar). Här ringer jag mina föräldrar för att inkalla räddningstjänsten. Hamburg är ändå inte resmålet och min pappa bestämmer sig för att hämta oss i Hannover.)
3. Nytt meddelande: det var ingen människa som tåget framför oss hade kört på men ett stort djur. Vi kan rulla vidare till Hamburg. Jag ringer igen och omdirigerar räddningen till Hamburg.

Hamburg är en stor station. En dag som denna med extra mycket människor som undrar hur de ska ta sig fram. Vi börjar blir trötta, hittar rätt utgång och platsen där vi ska träffa min pappa. Han är inte framme så vi går för att köpa pommes frittes och dricka. Och då händer det - drickan ramlar i golvet, dottern kollapsar och sonens feber stiger. Han huttrar och mumlar om att han kommer vara borta från skolan och att vi måste ringa fröken, dottern står och bara gråter. Jag hittar två platser, parkerar barnen, ger sonen alvedon och försöker värma honom samtidigt som jag försöker lugna dottern. Hjälp är på väg och precis då ringer telefonen. "Jag är där om tre minuter." 

Vi går ut, står framför ingången och precis när jag börjar undra var precis "där" är säger dottern "kolla där är morfar" och där är han. Han kör fram precis framför huvudingången, bland alla duvor och avspärrningar, kastar in oss och väskorna i bilen, och lyckas köra ut från platsen med livet i behåll. På riktigt tror jag att taxichaffiserna hade spöat upp honom om vi inte hade haft barn i bilen. När de började svära vevade han ner rutan och skrek "ursäkta, sjukt barn i bilen!" och fortsatte tränga sig fram, i motsatt körriktning och mot alla gällande regler.

Morfar har visst blivit kriminell. Men också en riktig hjälte.

Vi stannade vid första tillfället (även det förbjudet, på en parkeringsplats för taxi), rättade till alla barnstolar, tog fram en kräkpåse till det åksjuke barnet i fall att, bäddade ner det febrige barnet med jackorna, och styrde bilen mot Bremen. Stor lättnad hos alla, barnen somnade efter två minuter. Det blev såklart en liten kö precis i början (det är alltid kö på den sträckan) men det kändes som ingenting i jämnförelse.

Med fyra timmars försening kom vi till Bremen. Äntligen framme. Schnitzlarna var goda.

Har jag lärt mig nåt? Kanske. Att kolla upp trafikläget innan och att packa betydligt lättare även om bytet ska vara snabbt och smidigt. Att boka biljetter som går att boka om så att det går att ändra resplanerna om det händer nåt, till exempel om någon får feber. 

Efter gårdagen säger jag bara: SJ, släng dig i väggen. DB (Deutsche Bahn) levererar, jag har full förståelse för trafikstörningar vid storm men avsaknaden av information och lokförare samt alla andra händelser blev en intressant kombination. En ny extremsport som inte går att bokföra i RunKeeper.

Berlin baby!

Det har varit lite mycket. Mycket jobb, mycket träning, en simkurs som dök upp ur ingenstans, en rejäl förkylning och så helt plötsligt var det dags för årets första lopp.

Inte vilket lopp som helst men halvmaran i Berlin. Mitt första lopp i Tyskland, där jag är född och uppvuxen. I en stad som var delad i två delar då. Nu, 25 år senare, skulle jag springa rakt igenom historien.

Efter en dansa-på-deadine-vecka packade jag ihop nästan alla mina springkläder, mina två barn och åkte till Berlin. Snabba skorna satte jag på fötterna så att jag inte skulle glömma dem. 

Dagen innan loppet ägnades åt att hämta nummerlappen och den optimala uppladdningen.

F som i FAST!

Min springkompis Gaby och jag bestämde träff vid starten kl 10, lite sent tyckte jag eftersom den första starten var kl 10.05. Men Gaby har varit med förr och hon hade rätt, folkmassan började faktiskt inte röra på sig före kl 10.45. Jag lyckades förvarna min syster att jag skulle vara något sent till km 3 där hon och barnen ville heja på mig första gången.

Rött ljus vid starten.

Hälften av team Nagalius innan start

Någonstans hördes ett pang i fjärran, och ett "nu är ni igång", en kvart senare kunde vi för första gången se startlinjen och då började loppet. Benen gjorde sitt och brydde sig inte om förkylningar som hade varit, långpass som hade uteblivit, bihålor som hade protesterat så sent som två dagar tidigare. De bara sprang och det var kul. Första gången det kändes lite jobbigt var vid km 10 och det var inte heller så illa. Alla som hejade på gjorde verkligen ett bra jobb, många höll upp stora skyltar med pepp:

• Ingen sa att det skulle vara lätt!
• Att vända nu vore dumt!
• Ölen blir varm!

Bara att fortsätta springa. Det är kul men en halvmara är respekt. På alla mina bilder ser jag allvarlig ut men vadå, 21,1 km är allvar. Jag hade kul på ett mycket seriöst sätt.

Allvarlig min vid Checkpoint Charlie. 

Det är svårt att sammanfatta och beskriva känslan av ett lopp efteråt. Många små ögonblick gör det till en stor upplevelse som finns kvar någonstans i kroppen men som nästan inte går att omvandla till ord. För mig blir det eufori som kommer i vågor, och för det mesta helt oväntat, till exempel när ett hängiven gäng står och hejar med inlevelse. När det går att växla upp tempot, och när tanken att målet närmar sig är både hur kul och hur tråkigt som helst. Kul för att det betyder att jag har klarat det. Berlin halvmara liksom! Tråkigt för att det är över.

Och precis så blev det också, målet kom ganska oväntat, jag hade missat alla km-markeringar efter km 17 och visste bara att målet var nära men inte hur nära. Jag lyckades med en liten sprint, kom in i mål och sedan blev det ett processions-tåg mot medalj, vatten, banan och den alkoholfria ölen.

Den godaste ölen på mycket mycket länge.

Öl och medalj. Manikyr blir det en annan dag.

Allting efteråt tog en evighet. Ta bort chipet från skon, gå på toa, hämta säcken med torra kläderna, byta om bakom en lastbil och sedan gå hem. Ja, jag gick faktiskt hem till min syster, det var alldeles för många som ville åka tunnelbana och en återhämtningspromenad i duggregnet lät just då som en bra idé. Inte helt dumt heller att ta en promenad med medaljen runt halsen och få många leenden på vägen.

Jag kommer nog tillbaka nästa år, kanske för både halvmara och maran. Tröjorna för maran var så mycket snyggare men jag kunde ju inte köpa en sådan när jag verkligen inte ska springa den. 

Alltid lika roligt att kolla de officiella tiderna efteråt, min mamma var först ut och gratulerade till plats 4700. Tack för den här gången Berlin, nu tillhör 21,1 km av staden mig och mina snabba skor.

Sportlov

Vecka 8 är det sportlov i Uppsala. Nästan alla åker bort. Till Sälen eller till Kanarieöarna.

Vi har en annan tradition. Vi passar på och blir sjuka istället. Då missar man ju i alla fall inget i skolan, som dottern sa.

Jag ska inte gnälla för mycket. Det var rätt lindrigt i år (jag tar i träd ungefär 1000 gånger nu). Dottern var lite febrig och kände sig hängig. Jag kände mig lite som en disktrasa ibland. Sonen var nöjd med att vi faktiskt stannade inne förutom på lovets första dag när jag tvingade ut barnen med de berömda sista orden "ingen är sjuk och det är inte snöstorm, nu går vi ut!".

Vi hade faktiskt tänkt att hitta på lite roliga saker. Utflykt till storstaden för att gå på tekniska museet. Gå på biblioteket och låna böcker. Köpa en ny bokhylla på Ikea. Kanske rentav sporta, om vädret skulle tillåta.
Det blev inget av det och jag var lite ledsen för det. Vad är det för lov egentligen? I alla fall inget sportlov, snarare ett sjuklov.

Jag har sportat i alla fall. Två gånger gym, två simningar och två löprundor blev det. En anmälan till en ny utmaning. Bara chokladen har jag slarvat med igen.

Tårögd av chokladsmak

Jag (Anja) fortsätter på chokladtemat, för joggat har jag inte gjort på länge hehe..

Jag råkade på denna film om kakaoodlare på elfenbenskusten som smakar choklad för första gången. Tårögd, så fint är det. :)

Mera choklad!

Nu har det hänt igen. Alldeles för mycket prat om träning, alldeles för lite prat om choklad.

Så bra att jag fick en påminnelse på facebook häromdagen: choklad är en grönsak! Det är fullständigt logiskt, choklad är nämligen en böna och bönor är nyttiga. Men i den norska artikeln står det dessutom att choklad är bra för immunsystemet och jag vet att forskning visar att choklad är bra för snälla bakterier som bor i tarmen. Forskarna kan forska fram bra grejer!

Som om det inte räckte hittade jag detta i ett träningsmagasin under rubriken "Supermat för dig som tränar".

Ur tidningen "Triathlon".
Varför jag äger just den tidningen pratar vi inte om.

Då så. 40 gram mörk choklad om dagen i hälsosyfte. Inget problem! Glöm proteinshakes, magnesiumtabletter och annat mumbojumbo, jag ska ha min choklad!

Tro det eller ej, det var faktiskt en bra påminnelse för att jag har slarvat rätt rejält med mitt chokladintag. Det har varit fokus på så mycket annat och då är det lätt att glömma. Förlåt min lilla mörka böna, jag kommer tillbaka!