Loppfunderingar

Om man inte har någonting bättre för sig en kväll, eller behöver en stunds prokrastinering, kan man alltid ägna sig åt att fundera vilka lopp man ska springa. Jag gjorde det precis. Jag kunde ha läst en bok, tittat på en film, gjort någonting helt annat men nej, jag klickade runt och kollade bansträckningar, underlag och om man får en medalj och en banan.

Första frågan är varför. Inte varför jag prokrastinerar men varför jag vill springa lopp. Det kostar pengar, för det mesta tar det ganska mycket tid eftersom det är sällan att det är lopp i den lokala skogen och så får man samsas med många andra löpare i samma spår. Behållningen i löpningen är ibland ensamheten, att kunna vara själv med sina tankar. Det är man inte när man springer Tjejmilen kan jag säga.

Men varför då?
Det är kul!

Ett litet avbrott från den ensamma löpartillvaron, det blir en fest och ett kvitto på all träning. Framförallt är det en skräckblandat förtjusning som rusar genom kroppen i form av adrenalin. Pang! Där går startskottet. Benen är lätta, rör sig av sig själva. Dunset av tusentals fötter mot asfalten eller gruset. De snabba svischar förbi. Så småningom blir det ett flow. Ett rus. Hjärnan kanske tänker "så där fort får jag inte springa! Jag kommer aldrig att orka hela vägen!" men benen springar på. Kroppen har gjort sig fri från den där analyserande hjärnan som vill ha socker till sin tankeverksamhet. Helt okända människor hejar på benen med inlevelse. De fortsätter springa ända in i målet och orkar med en slutsprint. En segergest och kollaps, en medalj och en banan. Hjärnan kopplas på - äntligen är det över. Men när och var är nästa lopp?

Om jag skulle göra en lista över vad som jag tycker är dåligt med att springa lopp skulle den se ut så här:

1. Det tar för mycket tid. För att springa en mil kan det gå åt en hel dag. Inte för att jag är så långsam men för att de flesta lopp är någon annanstans. För att springa Hässelbyloppet lämnade jag huset kl 10 och var tillbaka kl 17.30.
2. Lopp innebär en viss skaderisk. Träningen veckan efter ett lopp gör ont. Att gå i trappor kan göra ont. Vilket är lite handikappande om man som jag bor tre trappor upp utan hiss.
3. Jag glömmer alltid bort att stretcha. Det blir mera ont av det.
4. Och till sist: bananen. Den är ju symbolisk tillsammans med medaljen. Jag skulle sakna den om jag inte fick den. MEN. Innan ett lopp brukar jag trycka i mig två bananer under förmiddagen och har därmed redan ätit bananer så det kommer ut ur öronen. Efter längre lopp i Tyskland får man en alkoholfri veteöl när man kommer i mål. Den perfekta isotoniska sportdrycken. Erdinger sponsrar många lopp faktiskt. Jag kan tycka att de borde titta på den svenska marknaden. Banan innan loppet, alkoholfri öl efteråt.

Samtliga argument blir helt ogiltiga i samma ögonblick som startskottet går.

Nu har jag precis haft en skada som håller på att bli bättre (ta i träd). Det gäller altså att planera varsamt vad det gäller lopp. Just nu letar jag efter ett lite längre lopp, skulle tycka att 15km skulle vara perfekt på våren men det är svårt. Halvmaror finns det ett gäng av och då blir frågan: asfalt eller terräng? April eller maj? Eller är en halvmara för mycket? Hinner jag träna tillräckligt mycket?

Än så länge är det hjärnan som bestämmer fastän det kliar i benen. Därför ska jag helt enkelt avvakta, komma igång med halvmara-träningen och kolla hur det känns om en månad.

Och nu ska jag verkligen göra någonting helt annat än att kolla upp lopp.

Nyårschoklad

Nyårströttheten kom ikapp mig.

Dags för choklad. Och lite Vinter i P1. Vem det är som pratar avslöjar jag en annan gång. Fritt fram att gissa! 

Julchoklad och Nyårs-efterrätt

Gott nytt löparår!

Egentligen är mitt löparår inte slut än. Jag började springa den 22 april men jag ska inte vara en sådan som hänger upp sig på sådant. Det här säger statistiken om 2013:

Så blev 2013: Komma igång och komma igen

Jag lyckades verkligen förvåna mig själv. Från att vara en sådan som inte springer har jag blivit en sådan som har sprungit nästan 60 mil. Fyra lopp med tillhörande medalj och bananer blev det också.

Vårruset: Min första medalj och tillhörande banan

Mina bästa tider: Mitt första lopp, Vårruset (5km) på 29:54 och årets sista lopp, Hässelbyloppet (10km) på 58:24. Jag knäckte timmen och förstörde benhinnorna på köpet men det var det nästan värt.

När jag har varit ute och rest har jag passat på och tagit revansch. Det vill säga jag har sprungit på dessa perfekta löparspår som jag har ignorerat i mitt tidigare liv.

Stirling University Campus - perfekt för löpare

Och så blev det en rehab-sväng också med nålar i benet och avgjutning av fötterna. Vad gör man inte för att kunna fortsätta springa.

Att börja springa har överträffat alla mina förväntningar. Det är kul, både nära och avlägsna bekanta hejar på och jag har träffat många nya människor. Jag trodde att det skulle vara tråkigt och att de flesta skulle håna mina bedrifter. Istället blev det löparglädje och ett mycket bättre självförtroende. Ett win-win på många plan.

Jag brukar inte avge några nyårslöften. Om någon skulle kräva ett så skulle det bli att hålla sig skadefri. Jag skulle vilja springa ett lite längre lopp, en halvmara. Men det är en önskan, inget löfte.

Ett sådant där nyårs-löfte som jag aldrig skulle hålla skulle kunna vara att göra sit-ups varje dag. Att träna styrka regelbundet. Men vem vet, jag kanske lyckas förvåna mig själv igen.

Idag blev det årets första runda, intervaller. Kul. Ikväll blir det choklad och några avsnitt av serien "Äkta människor".

Gott nytt år!

Tjejlopp

Egentligen hade jag tänkt skriva någonting helt annat. Om jultider. Deadlines. Mitt förhållande till Aladdin-askar. Om träningen som inte riktigt tar fart på grund av virus och baciller.
Men det får bli en annan gång. Nästa jul kanske.

Nej, idag när jag tog en paus från jullovet och prokrastinerade framför datorn upptäckte jag att anmälan till en halvmaraton för kvinnor var öppen. Klickklickklick och så var jag inne på sidan för loppet. Jag och Lisa har varit lite intresserade av det här loppet, en halvmara känns som en kul utmaning. Att den ligger ganska tidigt i säsongen tyckte vi var bra för 1. ligger ganska många andra lopp som vi/jag vill springa på hösten och 2. skulle det vara en bra motivation att hålla igång träningen över vintern.

Men så är det detta med tjejlopp. Jag är faktiskt varken för eller emot det. Jag kan tycka att det är lite trist att det blir lite mer myspys över tjejloppen och att det lätt blir "ett glatt tjejgäng som ska lunka runt". Det blir fika efteråt. Mysigt.

En typisk fråga inför tjejmilen låter förresten så här:
– Åh, du ska springa tjejmilen, hur lång er den?
– Exakt en mil...
– Aha, det är så alltså.

En mil är en mil även för tjejer.

Å andra sidan, om denna lite mer mysiga och mindre testosteronstinna atmosfär får fler kvinnor att anmäla sig och därmed börja springa tycker jag bara att det är bra. Jag vet ju själv att det är ett ganska stort steg att komma igång. Och vi är alla vuxna människor och kan välja själva vilka lopp vi springer i eller inte.
Helt enkelt har jag inte fått någon större huvudvärk över tjejlopps-frågan.

Men nu detta. Som får även mig att reagera och fundera över att inte springa just det här loppet.
Så här står det på hemsidan för Women's Health Halvmarathon:

"Efter målgång belönas du med loppets specialdesignade smycke från SNÖ of Sweden (värde 349 kr) istället för en medalj som ligger och dammar i byrålådan."

Vad? VAD!?! Ingen medalj? Varför tror ni att jag springer? För ett specialdesignad smycke som ligger och dammar i byrålådan? Jag vill ha en medalj! Som jag kan hänga runt halsen efter loppet, bli fotat med, hänga på det icke så diskreta stället i hallen så att alla som vill har en chans att kommentera min sportiga insats. Vad ska jag med ett smycke till? Det kan jag gå och köpa själv men en medalj, en medalj kan jag bara springa mig till!

Jag har börjat kolla efter andra lopp som går ungefär samtidigt och hittade SpringCross, ett terränglopp på 6, 12 eller 18km i Stockholm. Förutom att man får en riktig medalj (det finns både guld och silver faktiskt) är en fördel att det är just terräng. Mina benhinnor och knän skulle nog tycka mer om det än 21km asfalts-löpning. Ok, jag kommer att missa

"sevärdheter som ABBA The Museum, Cirkus, Skansen, Blockhusudden och Kaknästornet"

men det är ju inte direkt så att det är läge att springa in på ABBA The Museum och hälsa på Björn och Benny när jag ändå är där. Just nu säger jag: hellre 18km i skogen genom lera och en medalj än 21km på asfalt och ett smycke.

Vad tycker du?

Choklad och ännu mer choklad

Den här bloggen handlar alldeles för mycket träning och alldeles för lite om choklad.

Hohoho! Finns det några snälla chokoholister här?

Häromdagen var jag hos min revisor. Hon berömde den fina ordningen i mina underlag (ha!) och gav mig ett litet julpresent (hoho!).

Kvinnan har förstått mig. Beröm och choklad.

Dagen efter öppnade jag och Lisa asken med chokladbitarna med apelsinmarmelad i. Goda.

Toffifeerna försvann i en eftermiddags-svacka.

Mintchokladen var också god. Den är det fortfarande faktiskt.

Resten står på kontoret och väntar på att bli uppäten.

Ett par dagar senare fyllde jag år, på morgonen fick jag ett present av dottern:

Frukost är det viktigaste målet

Ännu någon som har förstått mig. Jag har lyckats väl med uppfostran av mina barn. Så väl att de tar efter mig och hjälper med att äta upp.

Jag fick också en hel del presenter som ska hjälpa mig att bli av med choklad-kalorierna igen men mer om det en annan gång.

Vad har de, som jag inte har?

Förra veckan stod jag med löparskorna i ena handen och en chipspåse i andra och övervägde: Springa? Äta chips? Springa? Äta chips? Jag väljer……… att……... springa!

Haha, jag är bäst!

Men, det gick inte att springa, för det hade blivit vinter. Det var halt och kallt. Så plötsligt! Det här var inte schysst! :-( Fast det är fint med snö! :-) Men, Fredrick springer ju!? Och Natalie?! Det är en massa folk som springer ändå!?

Vad har de som jag inte har?

Jag vet inte vad alla har, men jag kan kolla vad Fredrick, min man, har:

1.      Airtrim –andningsfilter med värmeväxlare.

2.      Icebugs –dubbade löparskor.

3.      Syntetmössa med ventilationshål.

4.      Tunna löparhandskar.

5.      Underställ i merinoull.

Det blir dyrt det här. Och inte kan jag äta några chips heller eftersom den nya regeln säger att man måste springa först.

 

I dag har varmare luft vandrat in över Sverige, solen skiner, och det finns bara en sak att göra; ut och springa! Hoppa sicksack mellan isfläckarna innan nästa kallfront med snö sveper in.

RunKeeper

I helgen hände det som absolut inte får hända den moderna människan: min smartphone lade av. Bara så där, svart skärm, ingenting att göra.

Den vänliga försäljaren i butiken förklarade att jag tydligen inte hade någon garanti eller försäkring men tyckte att jag kunde kolla upp med företagsförsäkringen om de kan hjälpa mig.
– Har du någon annan telefon du kan använda så länge? Frågade han med en medlidande blick.

Ja, det har jag. Jag fick en liten smartphone av en annan sort när jag förlängde abbonomanget sist. Dags att aktivera den lilla telefonen alltså. Som en tillfällig lösning.

Det är en världslig sak. Telefonen är paj, jag kommer att få en ny, det kräver lite tid och lite pengar för att fixa det. Mycket värre saker kan hända. Men jag behöver väl inte säga att det är irriterande att ha blivit av med alla telefonnummer. Som tur är har jag en old-school pappersalmanacka. Jag har till och med köpt en old-school adressbok också men hade inte börjat använda än.

Så där går jag med min mini-smartphone och funderar över om jag ska ha den som dumphone. Bara att ringa och sms:a med. Ok då, man kan googla på den. Men tastaturen är så liten att det inte blir några utdragna sessioner.

Men min RunKepper då!
Jag kan inte leva utan. Helt meningslöst att springa utan. Finns träningsrundan inte med i RunKeeper-loggen har man aldrig gjort den.

Därför skaffade jag ett konto för att ladda ner appar. Nu känns det bättre.

Lilla snigel, akta dig...

Just nu producerar jag tillräckligt mycket slem för att kvalificera mig som snigel. Långsam är jag också. RunKeeper har rätt. Målet är kanske lite väl ambitiös?

Så fort som förkylningen har släppt ska jag ut igen. Jag lovar.

Bara en kommentar: 21:25 min/km låter ganska snigligt det också. Jag både simmade och sprang förra veckan därav den konstiga tiden. Det tog ett tag tills jag själv hade klurat ut det.